Publicerat 22 juli 2018

Ur interiören på Biologiska Museet. Fotografi Marie Andersson.

Biologiska museet ute på Djurgården grundades 1893 av konservatorn Gustav Kolthoff, en man som avgudade naturen. Han älskade den så mycket att han valde att avliva ett stort antal djur i syftet att kunna visa upp dem för andra. Han placerade de uppstoppade djurkropparna bakom glas och lät Bruno Liljefors måla naturtrogna bakgrundsfonder till deras konstgjorda habitat. I entrén möts besökaren av skvadern – en hybrid mellan en hare och en tjäder, ett fantasifoster med sitt ursprung i en något kryddad jakthistoria som utvecklades till ett vida spritt internskämt. Skvadern är förvisso skickligt hopfogad men den är även ett uttryck för vad som kan hända när människan får fria händer i naturen.

Museet har hotats med nedläggning men har efter en tids stängning delvis återuppstått med hjälp av föreningen Biologiska museets vänner. En söndag i månaden bjuder de in till temadagar och vid det senaste tillfället låg fokus på människans relation till naturen, ur ett modeperspektiv. Eller ”saker vi klär oss i”, som eftermiddagens föreläsare, kostymvetaren och skribenten Patrizia Coggiola, kallar mode.

Djur och natur har i alla tider gett upphov till modeinspiration.

Det är ett faktum att modebranschens relation till naturen idag är rejält problematisk, takten ökar hela tiden och det kommer ständigt nya kollektioner (en bieffekt är att det är väldigt krävande att hänga med för oss som skriver om mode). Patrizia hade därför kunnat inleda med att rada upp statistik som visar på att klädproduktionen har ökat med 400 procent sedan 1994, att modebranschen är den näst största utsläpparen av koldioxid efter oljebranschen och att varenda fotsteg vi tar bokstavligen påverkar miljön eftersom mikrofibrer lossnar från våra skosulor. Men hon börjar inte där. Hon börjar istället med Ötzi, en man som levde för 5300 år sedan och som hittades 1991 i en glaciär i Alperna, naturligt mumifierad och därför välbevarad. Eller mer specifikt: hon börjar med vad han hade på sig, och varför.

Djuriska trender och symboler har alltid varit ständigt aktuella inom mode – hos allt från ursprungsbefolkningar till adelsdamer med ett halvt fågelbo på hatten, till vargprints på tröjor och Anders Haals vår/sommar 2018. Vi har använt de animaliska influenserna som ett sätt att koppla oss själva till naturen och för att ta del av djurens magiska krafter. Och som Bon tidigare skrivit om har vi människor gärna modifierat naturen för att visa vår makt över densamma.

Och det gjorde även Ötzi. När man har studerat plaggen han bar närmare syns det att han är klädd i ett kort västliknande plagg som består av restbitar från flera olika gethudar, skurna i remsor och sedan hopsydda. De olika färgerna i pälsen skapar ett symmetriskt, randigt mönster. Randen återfinns som bekant ofta i naturen, exempelvis på zebror och tigrar (meningen med mönstret är att förvilla och hypnotisera fiender). Men linjer i naturen är sällan raka ­– allt är organiskt och oregelbundet. Det blir tydligt att Ötzi inspirerades av, men särskiljde sig från sin omgivning, genom att ”tämja” randen.

”Vår relation till naturen idag ur ett modeperspektiv är helt enkelt att låtsas att den inte finns.”

Att han hade sammanfogat smala remsor tyder också på att han tog tillvara på restbitar och utnyttjade materialet till max. Han levde i harmoni med naturen och slösade inte på resurser. Detta med att behandla material och klädesplagg med respekt är något vi faktiskt sysslade med ända fram till nyligen. Farfar skulle aldrig ha slängt ett plagg för att det fick ett hål, han hade valt att laga det. Mormor stoppade strumpor och sydde om lakan till örngott. Men i ärlighetens namn, när lagade du senast ett billigt plagg du köpt på en kedja? När gick du senast till en skräddare?

Att vi förlorat respekten för våra kläder är ett fenomen som enligt forskning beror på att ju större distans vi har till plaggen vi bär, desto mindre värde ser vi i dem. Det finns ett tydligt samband mellan hur mycket vi bryr oss om våra kläder och hur mycket vi har haft vår hand på dem under tillverkningen. Förr var det vanligt att ha deltagit i sina kläders tillverkningsprocess, så att säga från ax till limpa. Det var även vanligt att använda kläderna tills de föll i trasor och till slut fick gå till lumpsamlaren för att bli till papper. ”Till många modeforskares stora förtret”, säger Patrizia, ”det finns väldigt få bevarade plagg att forska på”. Idag har industrialiseringen lett till att kläderna vi bär här i Sverige tillverkas på andra sidan jorden, och vi har därmed också rekordlåg respekt för plaggen vi köper. Svensken slänger runt 40 plagg om året, som sedan eldas upp eftersom de oftast består av blandfiber och därför inte går att återvinna. Ur ett modeperspektiv består vår relation till naturen idag helt enkelt i att låtsas att den inte finns.

Enligt Patrizia är det möjligt att reparera modevärldens dåliga relation till djur och natur. Men då måste vi minska på produktionen, börja producera mer lokalt, och ta tillbaka vanan att laga trasiga plagg. Vi behöver helt enkelt börja tänka: ”Vad skulle Ötzi ha gjort?”.