L’Espace Niemeyer, huvudsäte för det franska kommunistpartiet sedan 1971, är en futuristisk byggnad i 19:e arrondissementet i Paris som blandar brutalistisk betong med organiskt silver och gröna heltäckningsmatta. Det är en magisk byggnad ur arkitektonisk synvinkel och Oscar Niemeyers byggnader är ofta populära för modeshower. Just här har dock bara ett fåtal visat, däribland Prada, Jean Paul Gaultier och Thom Browne.

Och nu då: svensk-kurdiska Namacheko, som igår valde att presentera sin höst/vinter 2018 i den silvriga ljusbubblan under kupolen. Vi gäster satt uppradade som vi just skulle klubba igenom nästa femårsplan och känslan i lokalen efter showen var: Bifalles!

Det finns alltid en story bakom Namachekos kollektioner, en story som handlar om syskonparet Dilan och Lezan Lurrs relation till sin dubbla identitet som kurder och svenskar. Men det är inte berättelsen (som denna gång i korthet handlar om kurdisk optimism) som gör det här till så bra mode, utan förmågan att modellera fram en estetik som känns som deras egen – och som samtidigt skapar habegär hos betraktaren. Det finns ibland en doft av 70-tal i kläderna, med slitsade ben som ger en utsvängd känsla eller långa snibbar, men det känns aldrig retro – precis som kupolen vi sitter i (och som först blev klar 1978) inte känns något annat än modern. Som helhet är kollektionen både varierad och helgjuten.

”Namachekos styrka är ofta att plaggen på ytan är enkla – en stickad tröja, en skjorta – men genom materialval och design ändå känns speciella och vackra.”

Några plagg är outstanding, som vita mohairpälsar med hål inspirerade av konstnären Anna Betbezes mattor med utbrända hål eller färgglada täckvästar knäppta med knappar som refererar till Barbara Hepworths skulpturer. Men mycket är också bara väldigt väl utförda, intressanta kläder som materialmässigt spelar i den högsta lyxdivisionen med leverantörer som italienska sidenhuset Bucol. Namachekos styrka är ofta att plaggen på ytan är enkla – en stickad tröja, en skjorta – men genom materialval och design ändå känns speciella och vackra.

Som vanligt visas kollektionen både på streetcastade män och kvinnor, flera av dem bekanta ansikten från tidigare säsonger. Dilan Lurr säger att han gillar känslan av att skapa en familj men det ger också en känsla av att Namachekos värld är deras egen och inte kan klistras in på samma toppmodeller som alla använder. När man tänker på hur mycket mode i den här världen som känns som det inte har någon egen – ofta någon annans – designvision tackar man och bugar för dem som anstränger sig för att skapa något nytt.