Hur ser en miljö skapad för njutning ut? Vilka slags njutningar möjliggör arkitekturen, och vilka omöjliggörs? Vem skapar den, och vem river ner den? Cruising pavilion: arkitektur, gaysex och cruisingkultur är en ny utställning på ArkDes signerad Pierre-Alexandre Mateos, Rasmus Myrup, Octave Perrault och Charles Teyssou, som ämnar djupdyka i samspelet mellan samhälle, arkitektur och sex. Utställningen är den tredje, sista och enligt kuratorerna själva den mest sofistikerade iterationen av Cruising pavilion. Projektet startade som en paviljong på Venedigbiennalen 2018 och vidareutvecklades i våras i ny skepnad i New York. Skeppsholmen är en passande plats för den avslutande delen – ett stenkast bort låg Flottans badhus, där Eugène Jansson målade sina studier av vad som kanske kan liknas vid en sekelskiftets cruisingkultur.

Jag besöker utställningen en kväll några dagar innan öppning och blir visad runt av tidigare nämnda Pierre-Alexandre Mateos och Charles Teyssou samt ArkDes kurator James Taylor-Foster. Inne i Boxen – ett rum i rummet och en ”motor” för experimentella utställningar där alternativa röster ska inspirera till samtal kring arkitektur, design, och deras relation till samhället – har ett utforskande av cruisingens arkitektur upprättats. Väl innesluten innanför Boxens åtta meter höga väggar transporteras man in i en mörk sexklubb, komplett med bar, vägg-tv med barebackporr och darkrooms. Den som själv besökt den här världen kommer att känna igen sig men kuratorerna är snabba med att poängtera att utställningen inte är ett försök att skapa en replika av en miljö.

Med Cruising pavilion vill man se på gaysex med ett arkitektoniskt öga. Darkroomet approcheras som världsomspännande designspråk. Som exempel tar James upp att ”en sexklubb i Singapore har mycket gemensamt med en sexklubb på Wollmar Yxkullsgatan.” Glory holes och sexgungor blir här till designobjekt. När vi passerar ett antal toalettbås bryter en diskussion bland kuratorerna ut om huruvida budskapen inristade i väggarna (”Reengage radical hospitality!” ”Redeploy imaginations of desire!”) är ”arkitektoniska ornament” och vad de i så fall är menade att signalera. Ett darkroom är sällan byggt av en arkitekt men det betyder inte att dess uppbyggnad saknar eftertanke. Med våra nya glasögon framträder en logik i scenografin. Ytor, färger och musik uppfyller alla sina viktiga funktioner. I en mörk korridor, strösslad med öppnade kondomer, är en tv-skärm med gayporr den enda ljuskällan. Utan den är passagen bara en genomfart, med skärmen förvandlas den till ett rum för uppehåll – och möten.

I utställningen visas bland annat en lampa från Berghain och planritningar från sexklubbar som Lab.Oratory i Berlin. Halsdukar från projektet DYKE_ON ska i en feministisk vidareutveckling av cruisingkulturens forna näsdukskod skapa nya estetiska koder för lesbiska kvinnor. Butt shelf, av arkitekten John Lindell, realiseras för första gången i Cruising pavilion – en vägg formad så att man ska kunna luta sig mot den på ett sätt som uppmuntrar till sex i offentliga miljöer. Amy Cappellazzo, Sarah Drake, Ann Krsul och Alexis Roworths utopiska lesbiska sexklubbsvision Lesbian Xanadu från 1992 visas upp jämte en av de två sistnämnda uppdaterad version för 2010-talet. 

Inbjudan till Cruising pavilion på ArkDes är en kondom, veneriskt röd i ett transparent fodral som för tankarna till en blodpåse. År 2010 ändrade Socialstyrelsen reglerna så att även bögar på pappret får ge blod, men då män måste vänta tolv månader sedan de senast hade sex med en annan man är det i mångt och mycket en formalitet. Säkerhetsåtgärden gäller även den som lever i en fast relation och trots att blodet testas för smitta.

Hivfrågan löper som en röd tråd genom utställningen. Omedelbart till vänster om ingången sitter en behållare för handdesinfektion av den typ som ofta finns på restauranger och offentliga toaletter. Dispensern, ett verk av konstnären Puppies Puppies (Jade Kuriki Olivo), är en kommentar till stigmatiseringen av sexklubbar under 1980-talets aidsepidemi. Samtidigt som kuratorerna menar att Cruising pavilion inte är en historisk utställning, hänvisar minst åtta av verken till aidskrisen och den heteronormalisering av HBTQ-personers sexualvanor som inträffade i samband med den. Det är tydligt att det finns en cruisingkultur före och efter hiv, och att mycket av den arkitektur som visas upp tillhör historien – eller hotar att förpassas till den. Inbjudan och planskissen till The Saint, en av tidernas största gayklubbar, påminner om en svunnen tid då mötesplatser för homosexuella växte i både antal och storlek. Klubben öppnade 1980 i New York och stängde 1988 som en direkt följd av aidskrisen. Senare delen av Cruising pavilion undersöker hur cruisingens landskap – och teknologi – har utvecklats sedan dess. I videoverket Intimate strangers utforskar Andrés Jaque hur appar som Grindr förändrar stadens sexuella geografi, hur tekniken påverkar traditionella former av cruising, och hur den utnyttjas av auktoritära stater för att förfölja apparnas användare.

Cruising pavilion syftar till mer än att berika en arkitektonisk diskurs. Såväl verk som utställningens katalog behandlar inte bara vem som skapar cruisingens arkitektur, utan också vem som raserar den. Sexklubbar och cruisingparker ryker ofta tidigt när politiker och kommersiella krafter vill rensa upp i stadsbilden. Cruising pavilion, heter det, är ”en reaktion på denna hygienens logik” som vill bidra med kunskap för att motverka de krafter som hotar att ytterligare begränsa queer kultur. Samtidigt förs en metadiskussion. I utställningsprogrammets efterord problematiseras idén om att synliggöra det som medvetet försöker hemlighållas: ”hade det inte funnits förtryck och ett behov av att gömma sig skulle denna sexuella subkultur antagligen inte ha utvecklat designstrategier präglade av hemlighållande och subversivitet. Att på en offentlig institution visa upp det som inte går att att visa upp kan också innebära en fara för cruisingkultur.” Och kanske är det här som det bränner till. Genom att placera cruising i en designdiskurs lyckas gruppen bakom Cruising pavilion synliggöra det som tidigare varit icke-design. Frågan är vad man riskerar när man riktar strålkastarljuset mot dem som väljer att leva i mörker.