Kändisskapets förmåga att fullständigt förgöra en människa är vid det här laget knappast en nyhet för någon. Likväl tycks smärtan vi känner när vi förlorar våra idoler blekna i minnet varje gång vi fascinerade och hungriga ser på när nästa stjärna (Britney, Amy, Justin, Amanda Bynes) tycks vara på väg ner i förfallet. Inget livsöde är väl ett tydligare exempel än Whitney Houstons. I våras hade Kevin Macdonalds nya dokumentär Whitney premiär i Cannes. Nu har turen kommit till Sverige. I Macdonalds film passerar sångerskans liv i revy framför våra ögon i ett försök att en gång för alla (och ännu en gång) gå till botten med vem Whitney var och varför hon togs ifrån oss.

Macdonalds kändiskap byggdes på svåra journalistiska utmaningar. Genombrottet kom med One Day in September (1999). Dokumentären vann en Oscar för sin skildring av mordet på elva israeliska atleter och en polis under de olympiska spelen i München 1972 – det så kallade Münchenattentatet. One Day in September skapade stor uppståndelse eftersom Macdonald lyckades spåra upp den sista kända överlevande terroristen från attentatet, Jamal Al-Gashey, och övertala honom att låta sig intervjuas. Det som till sist ska ha övertygat Al-Gashey att ställa upp var Macdonalds intygande om att dokumentären endast då på riktigt skulle kunna spegla verkligheten.

Frågan är om Macdonald med Whitney tagit sig an en ännu svårare utmaning.

”Som så många av våra kvinnliga stjärnor räcker Whitney aldrig till, hon är för vit, för svart, för kommersiell, för kontroversiell.”

En annan dokumentär som premiärvisades i Cannes i år jämsides Whitney var Bergman: Ett år i ett liv, regisserad av Jane Magnusson. Jag jobbade själv med filmen (ett av de största dokumentärprojekten i skandinavisk historia) om Ingmar Bergmans liv och verk. I en text i DN skriver författaren Thomas Sjöberg om sin upplevelse av vem som styr över Bergmans minne. Sjöberg har bland annat skrivit boken Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken, där han bland annat redogör för kungens otrohetsaffär med Camilla Henemark. Med boken Ingmar Bergman – En berättelse om sex, kärlek och svek ville Sjöberg ge en alternativ – enligt vissa skvallrigare – skildring av demonregissören, bortom ”monumentbygget Bergman”. I DN-texten skriver han att han under arbetet med boken motarbetades av Stiftelsen Ingmar Bergman. Denna stiftelse förvaltar merparten av världens samlade Bergmanrelaterade material, och bestämmer vem som får tillgång till vad. I styrelsen sitter bland andra Ingmar Bergmans egen son, Daniel Bergman. Enligt Sjöberg ”försöker en snäv krets likasinnade att hindra alternativa berättelser om Sveriges nationalklenod”.

Även när det gäller att berätta historien om Whitneys liv är det sångerskans biologiska familj som sitter på nycklarna. När dottern Bobbi Kristina Brown hittas livlös i ett badkar bara två år efter att Whitney gått samma öde till mötes, går arvet till sångerskans mamma och bröder. Men det är Pat Houston, Whitneys svägerska, som sitter på svaren. I egenskap av testamentesexekutor är hon sfinxen som vaktar dörren till musikrättigheterna, miljonerna – och finansieringen av Macdonalds nya dokumentär. I eftertexterna står Pat listad som exekutiv producent, och jag undrar vad Macdonald fått offra för att göra sin dokumentär (den första att bli “estate approved”).

Det verkar i alla fall ha fått effekten att varenda kotte i Houstonklanen velat ställa upp på intervju i arbetet med Whitney. Såväl familjevänner som ex-pojkvänner och till och med före detta maken Bobby Brown – alla delar med sig av sina minnen av Whitney, busfrö, syster, älskarinna. Och min tidiga skepsis till trots tycks Macdonald ha fått dem att även berätta de mindre smickrande detaljerna om rollerna de spelat i sångerskans förfall. Det är hjärtskärande – och imponerande – när regissören får familjen att berätta om hur pappa John stal stora summor pengar av sin dotter, och när bröderna själva berättar om hur de introducerat sin tonåriga syster för marijuana och kokain.

Macdonald har även fått till synes full access till musik, videor och unikt arkivmaterial. Han använder det väl – I Whitney får vi en av de mest påkostade försöken att komma ikonen nära. För den som vuxit upp med Whitneys musik är filmen värd ett biobesök bara för att få se de otaliga musikvideorna och liveframträdandena i storbildsformat. När Houstons röst och scennärvaro får ta plats på bioduken och vi påminns om vad Whitney betytt för så många – inte minst svarta – blir det flera gånger svårt att hålla tårarna tillbaka. När filmen Bodyguard, med Houston och Kevin Costner i huvudrollerna, visas i Sydafrika jublar publiken när Whitney kliver av sin privatjet och kysser Kevin medan kameran snurrar runt henne som vore hon vilken vit skådespelerska som helst. 1994 blir hon den första stora artisten att spela i landet efter apartheids fall. Inför Houstons legendariska Superbowl-framträdande har produktionens musikchef förberett en omgjord version av den amerikanska nationalsången, anpassad för att kunna sjungas med mer souliga och jazziga – traditionellt “svarta” – influenser. När orkestern får höra versionen upplever de den som skändlig och vill först inte spela den alls. Men Whitney kliver upp på scen, behöver inte ens repetera, lyssna in sig: hon sätter uppträdandet live, på första försöket – och blir USA:s mest älskade artist.

De euforiska stunderna och rika bildmaterialet till trots lider Whitney av en tomhet som kommer smygande i takt med att filmen fortskrider. Robyn Crawford valde nämligen att inte delta i filmen. Hon var länge den som stod Whitney närmast, och i filmen slås det en gång för alla fast att de levde i ett mångårigt kärleksförhållande. Det är svårt att inte dra slutsatsen att Crawford tackat nej till att intervjuas på grund av Houstonfamiljens inflytande över dokumentären. Whitneys bror kallar henne ogenerat för “en opportunistisk nolla”, och hennes homosexualitet kan han inte ens tala om rakt ut, utan hänvisar bara till hennes begär för Whitney som något “ondskefullt”. Vad Robyn Crawford hade sagt att kvinnan hon levde och arbetade ihop med i mer än tjugo år får vi inte veta.

”Trots att hennes ansikte syns nästan hela tiden under de nästan två timmarna som Whitney klockar in på, känns människan Whitney själv aldrig riktigt nära.”

Berättelsen om Whitney Houstons tragiska livsöde har berättats förr, men är inte mindre smärtsam i Macdonalds dokumentär. Som så många av våra kvinnliga stjärnor räcker Whitney aldrig till, hon är för vit, för svart, för kommersiell, för kontroversiell. Filmen går inte på djupet in på det politiska läget Houston föds in i eller vilket skede den amerikanska medborgarrörelsen befinner sig i när hon växer upp i fattiga Newark. De strukturer som pressar henne in i det omöjligt trånga utrymme hon har att navigera synliggörs genom alla de människor som genom hela hennes liv kapitaliserar på henne. Objektifieringen och kommodifieringen av Whitney är konstant. Varje person som träffar henne ser direkt potentialen i den undersköna flickan med den gudomliga rösten, och för varje nytt steg hon tar i karriären vill världen bara ha mer. Allt medan filmen fortskrider kommer jag dock att undra: vad ville Whitney Houston själv?

Trots att hennes ansikte syns nästan hela tiden under de nästan två timmarna som Whitney klockar in på, känns människan Whitney själv aldrig riktigt nära. I en öppningsscen berättar hon att hon ibland frågar Gud: ”Varför händer det här mig?” Svaret vi får i Whitney är: för att andras viljor styrt ditt liv. Whitney blir mobbad, utsatt för sexuella övergrepp, groomad och drillad av sina föräldrar till att bli kärnan i ett familjeföretag där alla till slut har för mycket att tjäna på hennes karriär för att stanna upp och låta hennes eget bästa gå före.

Vad Whitney själv hade velat tycks det inte vara någon som riktigt vet.