Nicolas Lecourt Mansion växte upp i Strasbourg i östra Frankrike, och flyttade till Paris för fyra år sedan för att studera mode och sömnad på Atelier Chardon Savard. Så länge han kan minnas har han använt mode som ett sätt att uttrycka sig, antingen på sig själv eller på andra. Han tycker om att gå in i andra människors karaktärer, och påverka sättet de beter sig på med hjälp av kläder. Genombrott fick Nicolas med sin examenskollektion Homoto 2016, vilken bland annat uppmärksammades av Vogue. Han lyckades därmed med det som alla modestudenter drömmer om.

– Även fast Homoto inte är särskilt representativ för hur jag arbetat på sistone, så hjälpte kollektionen mig verkligen på det sätt att folk fick reda på vem jag var. Jag fick snabbt träffa olika personer som hjälpte mig att ta mig framåt: fantastiska stylister, skräddare, fotografer och modeskapare, och jag fick möjlighet att välja min egen väg. Jag började arbeta som frilans direkt efter examen, och jag fick äntligen ta eget ansvar, vilket var det enda jag hade längtat efter medan jag pluggade. Det var så skönt att slippa vara modestudent, berättar Nicolas.

Den parisiska designern och stylisten hämtar sin inspiration från vitt skilda håll. För sin första kollektion tittade han på HBTQ-rörelsen i Ryssland.

– Det politiska budskapet i Homoto var att utmana politiker och religioners aversion mot HBTQ-gemenskapen, och att uttrycka stolthet genom den fredliga motorcykelrörelsen Homoto, som använder motorcyklar för att protestera mot Rysslands anti-gay-politik.

För sin senaste kollektion, Dolores Sanchez – La Fragosa, har han inspirerats av spansk kultur: som regissörerna Pedro Almodovars och Pablo Bergers filmer, matadorer samt colombianska fotografen Ruven Afanadors bilder. I dagarna visade han resultatet av sitt arbete i Paris, tillsammans med polaroidbilder föreställandes kollektionen, tagna av François Pragnère.

– Min höst/vinter 2018 är väldigt drömmig och konceptuell. Jag gjorde mycket research kring de klassiska matadorplaggens estetik, och jag har kombinerat de traditionella kostymerna med den moderna garderoben. Syftet var att ta bort onödiga koder i plaggen och skapa volymer och former med andra utsmyckningar än just broderier. Att modernisera och göra något nytt av matadoren.

Vad syftar du på med onödiga koder?

– Jag är okonventionell i mitt sätt att arbeta. Jag skapar till exempel inte könade plagg – jag anser inte att ett klädesplagg kan ha ett kön. Inom mode och couture bestämmer knäppningen eller vilket håll gylfen sitter åt om något ska bäras av en man eller kvinna, men jag tycker att vi måste göra oss av med alla regler, för att kunna skapa något nytt.

Hur går din arbetsprocess till?

– Jag samlar först massa olika bilder som inte nödvändigtvis har något med varandra att göra. Jag köper också massa bitar av tyger jag gillar, och till sist börjar jag skissa och skapa silhuetter. Efter att jag har ritat något som känns tillfredsställande börjar jag skulptera det på en provdocka, och jag fortsätter att modifiera mina idéer genom att testa former och volymer runt kroppen, med skissen som endast en grund och inte som en helt färdig referens. Efter det kommer momentet med utsmyckning: vad skulle passa på den här formen, vilka tyger skulle kunna kombineras för att skapa mer glans, ska jag lägga till en dragkedja, eller en ficka? Mitt koncept är helt enkelt att jag skapar och ändrar tills jag känner att plagget är komplett.

Vad vill du uttrycka med din design?

– Jag vill skapa en känsla av frihet, och bryta trångsynthet och normer.