Kvällen innan 11 september 2001 visade Marc Jacobs sin kollektion för våren och sommaren 2002. Efterfesten var utmed Hudson-floden, New Yorks skyline var intakt. Dagen efter förändrades världen.
Denna modevecka i New York blickade Jacobs tillbaka på den showen, på dess optimism, på dess livsbejakande, individualistiska kläder – som en titt genom dörren till en annan dimension. För vad hade hänt om 11 september aldrig hade inträffat? Hur hade modet utvecklats i en värld utan ”the war on terror”?
Kollektionen slog an en sträng hos många av dem som var på visningen. Showen inleddes med att alla modeller, alla looks kom in genom dörrarna i den jättelika lokalen The Armory och spred ut sig i bredd som ett konfettiregn av kulörta, fantasifulla looks.
I sin recension för New York Times skrev Vanessa Friedman: ”Although the spring/summer shows (if that is what we are still calling them) and the anniversary of the World Trade Center attack always coincide, it’s strangely rare for a designer to acknowledge that fact. That Mr. Jacobs did, and did so with such grace and beauty, is admirable.”
Detta lappkast genom tid och rum fick många att känna att New Yorks modevecka, som gått på tomgång under flera år i jämförelse med Paris, nu går mot någon slags renässans. En ny skvadron av unga designers – däribland Rihanna – tycks ha något nytt att säga och gör det dessutom på ett sätt som tilltalar samtiden. Det är inte bara kläder, det är berättelser, det är nya sätt att tala om mode, det är nya historier om den amerikanska kulturen.
Marc Jacobs visning satte därmed ett stort utropstecken efter veckan och kollektionen kallades magisk av amerikanska Vogue, fylld som den var av individualistiska kläder, inspirerade av olika personer och epoker i det förflutna – ett manifest för att vara sig själv med stora gester. Samtidigt kunde man höja ett ursäktande finger och viska Gucci. Det är möjligt att Marc Jacobs ägde den här individualiteten, den här tjej-som-gått-loss-i-vintagebutiken-looken när det begav sig 2001. Kanske är han till och med ursprunget till det hela. Men det spelar ingen roll, för looken är idag så starkt sammanknippad med det italienska varumärket att det ser ut som om han går i Alessandro Micheles fotspår istället för tvärtom.
Dessa fyra visningar (tillsammans med Marc Jacobs) som var de viktigaste eller mest omtalade under New Yorks modevecka:
In the Flatbush neighborhood of Brooklyn, at the historic Kings Theatre, Pyer Moss designer Kerby Jean-Raymond unveiled the final collection in his ambitious trilogy “American, Also.” The first part paid homage to black cowboys; the second celebrated the everyday lives of black Americans — lives that have been under assault as people sit in a Starbucks or picnic or nap in a student lounge. The final chapter, subtitled “Sister,” focuses on the contribution of Sister Rosetta Tharpe, a black woman whose pairing of gospel music with the electric guitar in the 1930s and ’40s was a precursor to rock and roll.
Idén hos Pyer Moss kollektion var, på ett liknande sätt som hos Marc Jacobs, att föreställa sig en annan värld – i det här fallet en värld där svarta pionjärer och svart kultur hade fått den påverkan och centrala roll i kulturen som de förtjänade. Kläderna tog avstamp i Sister Rosetta Tharp och ritade upp en annan historia för rockmodet som inte hade något att göra med magra, vita grabbar med gitarrer. Delvis var kollektionen briljant, men den var också övertydlig med sina pianodetaljer (även om designern Kerby Jean-Raymond hävdade att denna oskuldsfullhet var gjord med mening, det var så rock’n’roll såg ut i dess linda). Spelar det dock någon roll idag om kläderna inte var så sofistikerade som de kanske hade kunnat vara? Idag är det nämligen ofta storyn som berättas kring kläderna som är det centrala i hur många relaterar till dem.
It opened with Rihanna surrounded by dancers, all dressed in Savage X Fenty, all absolutely killing it with their dance moves elevated on platforms. Things seamlessly rolled into performances from the likes of Big Sean and A$AP Ferg, Migos, DJ Khaled and Fat Joe, Tierra Whack and Fabolous, with supermodels like Gigi and Bella Hadid, Joan Smalls, Cara Delevingne and Alek Wek sweeping through the scene like bejeweled goddesses in between sets. Models not your thing? There was also Normani, leading a dance crew, or Laverne Cox, strutting and kicking across the stage.
Rihannas Savage X Fenty-show ska tydligen streamas på Amazon från och med den 20 september, så vi kan utgå från att detta verkligen är den nya Victoria’s Secret-showen. Savage X Fenty tycks handla om att alla ska få känna sig sexiga, med ett fokus på kroppen i rörelse, snarare än på bild. I denna era av kroppsaktivism känns det väldigt ”on trend”, men det är också det faktum att showen och kollektionen med sin breda casting blir ett sådant tydligt avstamp från tidigare snygg, mager – och vit – tjej, som gör att den vibbar med nuet.
There was a more uniform quality to the manufacture of the knits and tailoring — not slick and “flat” exactly, but gone was the individual or hand-made feel that had characterized most of Eckhaus Latta’s pieces.
And I’m not suggesting this is a disappointing change. Not at all. It is a move that almost every gifted and intelligent designer has to make to survive the horrendous challenges of staying in business.
Eckhaus Latta har med sina två senaste kollektioner sökt sig bort från den handknypplade känsla som ofta funnits i deras kläder, något som jag har sett som en mognadsprocess och ett tecken på ambitioner. De har kvar sin casting, de har kvar något som hör hemma i konstvärlden snarare än i modevärlden, men kläderna är nu mer polerade. Det gör dem mer intressanta i mina ögon.
Slow and purposeful could also be the mantra of what the Olsens showed. If you usually love what they do—and really, name me someone who doesn’t; I’ll wait—then there was plenty of comforting familiarity here with just enough newness to make you reexamine in a fresh light The Row’s stock in trade, which is the ne plus ultra rendering of the ideal, timeless wardrobe.
The Row, av Mary-Kate och Ashley Olsen, är ett märke som man märker talar till kvinnor på det där sättet som Phoebe Philos Céline gjorde. Det är lyxigt, minimalistiskt, tidlöst, men framför allt är det en bild av en typ av kvinna som tycks ha livet under kontroll, fast på ett helt icke-neurotiskt sätt. Hon har smak som ingen annan, hon har pengar (annars skulle hon inte har råd med The Row) och livspusslet är något hon har knäckt koden till för länge sedan.