Bodes designer och grundare Emily Bode är en samlare utav rang. Hon växte upp i Atlanta, och som barn besökte hon otaliga antikmarknader tillsammans med sina föräldrar och mostrar. Det är därför hon blivit så engagerad i det egna bevarandet av allt från broderade bordsdukar, till lapptäcken och handvävt linne. Textilierna hon hittar sys sedan upp av lokala skräddare i New York, där märket är baserat, och blir till Bodes lättburna och lekfulla plagg.

Bode grundades 2016 och har hittills presenterat tre kollektioner på herrmodeveckan i New York. Trots att Bode går helt i linje med den växande konsumtionskritiken, och därmed kan vara svaret på våra böner om massproduktionens död, så är det främst för estetiken och hantverkets skull som intresset  kring märket blossat upp.

Siluetten är bland annat hämtad ur fransk workwear i maskulina snitt och av tyger förknippade till traditionellt kvinnogöra. Bode bevarar en svunnen tid och gör samtidigt anspråk på en ny sorts manlighet. En bordsduk av östeuropeisk börd blir till raka, högst bärbara byxor, och vävt linne i Indigo från Västafrika, blir till Donald Gloves (Childish Gambino) scenkläder. Under hans första framträdande av This is America bar han exempelvis byxor sydda av tyget från en traditionell ivoriansk klädsel från 50-talet.

Emily Bodes muser är människor hon stöter på i arbetet med Bode. En quilthandlare vid namn Homer gav upphov till kollektionen Dear Homer, höst/vinter 2018. Eller rättare sagt var inspirationskällan hans barndom, så som Emily Bode föreställde sig den. I den senaste kollektionen för vår/sommar 2019 refererar hon till Aaron Aujla, och hon har hämtad inspiration från hans indiska rötter. Aaron Aujla driver möbelföretaget Green Nile Project som inför presentationen skapade interiör inspirerad av filmskaparen Satyajit Rays Nayak från 1966. Bland plaggen finns skjortor i bowlingmodell av khadi. Det är ett handspunnet tyg, som symboliserar Mahatma Gandhis rörelse att främja Indiens oberoende.

Nog finns det något vemodigt i att använda sig av hantverk från en svunnen tid, som en gång var tilltänkta ett helt annat syfte. Emily Bode menar att hon under samlandet ofta stöter på tyger och material som är för starkt knutna till den historiska kontext de kommer ifrån för att kunna användas. Hon framhäver dock att tygerna hon använder sig av är sådana som annars skulle fördärvats och fallit i glömska. Genom Bode förvaltas ett stycke textilhistoria till en målgrupp som annars inte skulle intresserat sig avsevärt för handarbetets ädla konst.