Det är något som känns bekant med CDLP:s nya lokaler på Östermalm, som att jag har varit där förut. Förklaringen kommer när Ingrid Guttormsen och ena grundaren Andreas Palm berättar att deras studio och showroom tidigare huserade det kultförklarade fiket Sturekatten. Under sommaren har de fått flera besök av tyska turistgrupper som velat besöka caféet som antagligen finns kvar på deras gamla turistkartor. Andreas skämtar om att de borde börja sälja ”svindyra kanelbullar”.

De visar mig den nya kollektionen, olika modeller av damtrosor med element som går att känna igen från CDLP:s populära kalsonger i lyocell – till exempel y-frontsömmen och resårlinningen som här fått fiskbensrelief. I kollektionen finns också BH:ar, en tanktopp och en t-shirt, allt i svart och vitt.

Att trosorna tagits fram med en herrkalsong som utgångspunkt är antagligen ett ganska ovanligt grepp. Men CDLP har redan många kvinnliga kunder som bekantat sig med herrkollektionerna, och detta är ett sätt att möta dem fullt ut.

– Det finns många kvinnor som älskar att bära herrkläder och en herrblazer är ganska lätt för en kvinna att slänga på sig, lite oversize. Men när det kommer till underkläder kan man inte bara ta en herrkalsong rakt av, där behöver man forma om kurvor och så vidare för kvinnokroppen, förklarar Ingrid.

Vilken av trosorna tror du kommer bli favoriten hos kunderna?

– Vår hipster y-brief är otroligt bekväm och svår att hitta någon annanstans. Den som vågar testa den kommer bli kär i den. Men jag tycker om allihopa, det beror på vad man har på sig till.

Vi kommer också överens om att vi båda skulle bli väldigt ledsna om den 70-talsflirtande tangan togs ur produktion. Den är min personliga favorit.

CDLP grundades av Andreas Palm och Christian Larson 2016. Ingrid Guttormsen klev på skeppet för två år sedan. De hittade henne på LinkedIn. Ett meddelande ledde till telefonkontakt som ledde till en tvåtimmarslunch med Christian och Andreas och sedan var det med Ingrids egna ord ”klippt och kört. Kärlek vid första ögonkastet.”

Ingrid, som växte upp i Göteborg, visste tidigt att hon ville hålla på med mode.

– Som 15-åring träffade jag en gammal pensionerad sömmerska som jag gick privatkurser hos för att lära mig mönsterkonstruktion. Jag gick dit varje torsdag och jobbade i hennes källare. Jag har alltid varit intresserad av handarbetet kring plagg.

Hon hamnade i London ”lite av en slump” och studerade herrmode på Central Saint Martins. Herrmode som traditionellt har mer regler och ramar passade Ingrid bra.

– Jag gillar det här ramverket, att man måste förhålla sig till och jobba inom en sorts verklighetsram. Sedan kan man stretcha den på olika vis, men det är skönt att börja inom en ram.

Under utbildningen gjorde hon ett praktikår hos Margiela i Paris som gick över till en anställning. Efter examen fick hon komma tillbaka och ta över den linjen hon hade assisterat, MM6, och jobba om den. Ingrid var på företaget i sammanlagt åtta år.

– Martin [Margiela] var väldigt närvarande. Han var helt fantastisk att jobba med, väldigt pedagogisk och lugn och inlyssnande. Inför visningar kunde han dela upp folk från hela företaget i grupper och så fick man en polaroidkamera och massa smink. Sedan fick vi sätta oss och sminka varandra och komma med förslag. Ibland kanske det plockades upp och ibland inte, men det blev en härlig stämning i företaget när han lät alla team få samarbeta lite. Det var en otroligt bra skola, väldigt lyxigt att få växa upp där som nyexaminerad.

Du var i LA en sväng där emellan också?

– Det var en kort visit. En väninna hade jobbat med Jeremy Scott under sitt praktikår. Under det året hade jag fått i uppdrag att måla ett oljeporträtt av honom. Året efter när jag tog examen hörde han av sig och frågade om jag ville komma över och göra hans mönsterkonstruktion. Jag bodde i ett gästrum bredvid hans garage som var hans ateljé, och där gjorde jag hans mönster.

Du hade nära till jobbet!

– Det var door-to-door. En varm sommar i ett garage och hårt jobb.

Fick du se tavlan du hade gjort?

– Ja den hängde i huset, en 30-talsvilla i Hollywood Hills. Det var faktiskt till någon intervju han skulle göra för ett japanskt magasin. Jag vet inte varför men då ville han ha ett oljeporträtt istället för ett foto. Det var någon sorts fantasyliknande bild med en liten läderbit om höften och cowboyboots och svärd och sköld.

I en artikel i en gammal Bon blev du tillfrågad om herrmode och män i Paris. Där stod det att du just skulle flytta till New York och jobba med Alexander Wang.

– Precis, det var nästa steg efter Margiela. Jag flyttade dit och startade upp Alex herrkollektion. Och det var ju från scratch, det fanns ingen riktig tanke ens en gång. Det var en kul kombination, jag och Alex, för våra kulturella referenser skiljer sig ganska mycket åt. Det kunde bli en clash ibland men ofta blev det ett ganska intressant samarbete. Jag kom ny till stan och fick hitta provmodeller, frilansande mönsterkonstruktörer och små fabriker i midtown, det blev som att starta upp ett helt utvecklingsteam. Det tog ett tag att få rullning på alltihopa men det var kul, det blev fyra år i New York ungefär.

Att gå från dam- till herrmode är inget som är självklart i modebranschen. 

– Alla i Paris sa att det var helt omöjligt, det tåget hade gått för min del för jag hade gått in på dambanan nu och jag var kvinna och så vidare. Men Alex var, precis som Martin, sådär att han gick mer på magkänsla när han anställde.

Mycket tillskrivs män medan det kanske har varit ett unisexplagg från början. Jag tycker det är orättvist mot alla de kvinnor som har burit de plaggen från början. Att de glöms bort.

Är det lättare att flytta element från herrmode till dammode?

– Ja, för mig är det det, absolut. Det kanske beskriver mig bra som designer. Att det är svårare att flytta det som man klassiskt refererar till som dammode till herr. Det finns ju genom tiderna otroligt mycket dammode som inspirerats av herr, och frågan är vad som är vad egentligen. Trenchcoaten togs fram för herrar under kriget, men det fanns ju damer som var i kriget också, som hade trenchcoat på sig. Mycket tillskrivs män medan det kanske har varit ett unisexplagg från början. Jag tycker det är orättvist mot alla de kvinnor som har burit de plaggen från början. Att de glöms bort.

Efter sin tid hos Alexander Wang i New York fick Ingrid ett erbjudande om att komma hem till Sverige för att utveckla ett nytt, då hemligt, H&M-koncept som skulle bli det vi idag känner till som Arket.

– Jag var med fram till launch. Sedan gick jag på mammaledighet, fick mitt andra barn. Och sedan hoppade jag av hela karusellen. Då hade jag ett kreativt halvår där jag satt och vävde i min källare.

Den som vill se resultatet av tiden i källaren kan besöka Bollmoradalens kyrka i Tyresö. Där finns en handvävd altartavla på 6×2 meter signerad Ingrid.

– Jag byggde ramar som gick ända upp till taket, jobbade mig fram centimeter för centimeter och lyssnade på musik och poddar.

Och någonstans där kom det där meddelandet från CDLP-grundarna via LinkedIn.

– För mig är det otroligt viktigt att det finns en ärlig stark passion i företaget jag jobbar för. Här har jag verkligen landat jätterätt. Vi jobbar med den typen av produkter som är nödvändigheter, just den typen av produkt som behöver produceras ny för att man kanske inte vill köpa underkläder second hand. Det är skönt att kunna jobba med sådant man känner är en necessity.

Jag får intrycket att det är viktigare för dig att lyfta fram ditt jobb än dig själv som person, stämmer det?

– Absolut, jag har alltid trivts väldigt bra med att vara i bakgrunden egentligen. Jag tycker om hela processen med att ta fram kollektioner, jag tycker det är jättespännande. Men jag har aldrig haft intresse av att ha ett eget märke eller att uttrycka mig själv på det sättet via kläder. Det kanske jag gör ändå, men då sker det omedvetet.