Första kyssen, första skoldagen, första bokstaven, första ligget, första jobbet, första hårblekningen, första tatueringen. Debuter sägs vara dödsdömda, och ändå beskrivs poeten Burcu Sahins debut Broderier som ett stilsäkert mästerverk och debutanten i fråga som en lyrisk veteran av samtliga etablerade svenska medier. I Broderier har Sahin vävt samman en berättelse om mödrar, frånvarande fäder, traditioner och språk. Därför skrev Bon till Burcu för att chatta om hur det är att att brodera med språket och väva samman det till en historia.

***

Hej Burcu! Det slog mig nu att det kanske måste ses som en form av journalistisk hädelse att frivilligt förpassa sig till ”chatt-formatet” under en intervju. Vad tycker du egentligen om att chatta?

– Haha, hej! Jag chattar ganska ofta eftersom att jag ogillar att prata i telefon…

Vår generation verkar ju ha drabbats av en kollektiv telefonfobi. Jag undrar om det beror på att man hängde på MSN så mycket att man inte lärde sig att konversera irl?

– Ja, det tror jag. Eller så lärde man sig båda men det finns något märkligt med en röst utan kropp. Det känns som att texten i alla fall kan finnas där i sig, medan rösten bär på andra saker. Den kan säga något taskigt utan att låta taskig, om du förstår vad jag menar.

Ja, men samtidigt tänker jag att skrift känns som ett allvarligt medie eftersom det är så definitivt. En taskig sak som har skrivits ned är svårt att sudda ut eller ta tillbaka.

– Precis. Det är exakt det jag gillar. Jag tänker också att jag känner mig allvarlig i förhållande till andra i min generation.

Så kan jag också känna. Men tror inte du att det kan hänga ihop med att man ägnar sig åt så mycket kommunikation i dag som inte är seriös, så när man använder ett vardagligt medie på ett allvarligt sätt så känns det väldigt vuxet på ett nästan föråldrat sätt?

– Hm, jag vet inte riktigt. Jag började skriva poesi på en blogg när jag var tonåring men lät aldrig någon läsa den. Nu tänker jag att jag liksom missförstod och använde det helt fel, eftersom att syftet är att dela med sig och låta andra läsa. Så det kanske stämmer. I allmänhet känner jag mig lite off från att visa upp mig eller göra mig själv till ett varumärke som jag tänker i allra högsta grad är kopplat till hur vi använder exempelvis sociala medier. (Åh nej, har redan börjat prata om sociala medier.)

Men hur tycker du det känns att så många kan ta del av dina texter nu iom din debut Broderier?

– Apropå att känna sig gammal så var en av de första recensionerna jag läste skriven av Martina Montelius i Expressen. Hon hyllade verkligen boken, men jag tyckte det var så typiskt och roligt att hon skrev att dikterna skulle ha kunna skrivits av en erfaren poet minst 60 år gammal. Det känns stort i och med att boken delvis handlar om kvinnor som inte har kunnat skriva sina erfarenheter, utan istället ägnat sig åt hantverk och omsorg. Jag har fått ett väldigt fint mottagande inte bara från kritiker utan vänner, familj och allra viktigast: läsare som finns där ute i världen.

Kan inte du berätta om var idén till diktsamlingen kom ifrån?

– Jag vill säga att det aldrig har varit självklart för mig att bli författare. Det handlar om min uppväxtmiljö och tanken om att arbeta med kultur aldrig skulle vara lönsamt. Särskilt när man redan inte har pengar är det en dålig idé. Jag började skriva de första dikterna när jag gick på Biskops Arnös Författarskola. Jag visste inte riktigt vad platsen betydde eller vad jag ville med mitt skrivande men experimenterade rätt mycket med text och läste en hel del samtidslitteratur. Innan det hade jag mest läst klassisk litteratur för att känna mig “bildad”. När jag läste igenom mina texter såg jag att vissa meningar och ord återkom även om de handlade om skilda saker. Jag visste att jag var upptagen av migration, arbete och kvinnlig genealogi. Det var själva utgångspunkten, resten skrev jag mig fram till.

Det får mig även att tänka på en strof från din essä Jag befinner mig i väven som är litteraturen som jag skrev ner: “Det som inte är möjligt i verkligheten kanske är möjligt i dikten.” Vad betyder det för dig att kunna skapa berättelser som du gör nu?

– Just den raden återkommer jag till i boken och negerar den. Jag tror att det var en av de sista raderna jag skrev. Jag tänker att det finns saker som blir möjliga i dikten som inte är möjliga i verkligheten, men också tvärtom. Det var både det som fick mig att börja och sluta skriva dikterna. Jag förstod att jag behövde sluta skriva för att praktisera det dikterna hade lärt mig i verkliga livet. Jag började skriva utifrån en sorg över att vara separerad från ens släkt och historia och språk och ville försöka uppfinna en plats där det kan rymmas utan att bilda en fullständig, logisk berättelse. Jag tänker inte att jag skapar berättelser, även om jag arbetar med narrativ i dikterna. Jag tänker också att varje text ställer olika krav på mig när jag skriver och att det är mitt ansvar att lyssna och ta risker, även om det leder mig till platser i mig själv jag är rädd för.

Vad kan det vara för typ av krav?

– Vad gäller Broderier var det rent känslomässigt svårt för mig att vara i dikterna. Jag kunde inte skriva särskilt länge och kände att jag inte hade kontroll över processen. Jag kände inte att jag hade något “budskap” som jag ville föra fram eller en tydlig riktning. Det krävde enormt tålamod och en uthållighet. Just nu skriver jag på andra dikter som snarare handlar om att närma sig ett historiskt material och en viss teoribildning, vilket kräver noggrannhet och att gå in i ett annat språk än mitt eget.

”Jag ägnar mig åt något som i denna värld – där vår mänsklighet mäts i vår förmåga att arbeta och producera ekonomiskt värde – är meningslöst.”

Jag tänker faktiskt ganska ofta på det där med att man som skribent känner att man har en “skyldighet” att säga något med sina texter, för att på något sätt göra sina texter och sin syssla samhällsnyttig. Som om man behöver motivera sin tillvaro som kulturarbetare med att man åtminstone agerar som någon form av moralisk kompass eller kommer med viktiga budskap.

– Haha, ja. Det där… för mig handlar det om ideologi och vad det är att skriva poesi överhuvudtaget. Poesi är inte intressant ur ett ekonomiskt perspektiv eftersom det inte genererar pengar, para, dinero. Jag ägnar mig åt något som i denna värld – där vår mänsklighet mäts i vår förmåga att arbeta och producera ekonomiskt värde – är meningslöst. Det är självklart att det skapar en ångest och känsla av att behöva rättfärdiga sitt arbete, vilket kan leda till ett slags paketerande där det som är begripligt och igenkännbart också blir säljbart.

Verkligen. Jag tänker också att det paketerande som då blir säljbart också blir extremt smal rent narrativt eftersom att det oftast bara är vissa grupper som har råd att vara aktiva i branschen? Speciellt då många kulturarbetare ofta förväntas arbeta gratis. Vad tänker du om det här med “tacksamhetsskulden” som kulturarbetare?

– Jag tänker att det kräver en kollektiv medvetenhet om ens position på det kulturella fältet. Det vill säga, att ställa krav på arbetsgivare att förhålla sig till minimirekommendationer och arvoden, att veta att det inte är någonting som man ensam kan göra. Ordet “tacksamhet” är så laddat, och tänker att ödmjukhet är en mer rimlig egenskap. Tacksamheten liksom kräver av en att vara passiv och enbart ta emot istället för att själv formulera vad man vill och önskar av den här världen.

Absolut. Men hur tänker du då kring att många pratar om litteraturen och skriften som en utdöende konstform?

– Jag tänker att litteraturen är så bunden till viljan att minnas och återuppfinna världen och att det alltid kommer att finnas människor som vill skriva. Sen vet jag inte i vilken form eller medie. Jag är inte så orolig faktiskt.

En sista fråga! Du är ju även lärare på Biskops Arnö. Har du kommit fram till hur man egentligen lär någon att skriva?

– Man lär sig skriva genom att läsa. Sen tror jag att det allra viktigaste för den som vill skriva är att komma till en punkt där det som skrivs känns sant för en själv.