Sedan Raf Simons lämnade Calvin Klein har det blivit allt mer tydligt att det nu är back to basics som gäller för märket. Istället för ”svår Europeisk catwalk” är det nu ”all American jeanskampanj”. Är det direkt fel? Försöket att sitta på två stolar samtidigt började långt tidigare än Raf. Jag minns en gång när jag var inne Calvin Klein-butiken i Milano och hela nedervåningen var fylld med logoprydda kallingar, medan Italo Zucchellis minimalistiska sportexperiment gömdes bort nånstans på övervåningen. Raf försökte skapa en värld där jeanskampanj med Kardashian-familjen kunde existera tillsammans med brandyxor från Sterling Ruby. Han lyckades kanske bara delvis.
Idag är ”brandyxorna” borta och istället har vi en film där Bella Hadid ömt kysser Instagram-avataren Lil Miquela. Ur ett teoretiskt perspektiv är sådan här masskommunikation kanske mer intressant än Rafs konstnärliga budskap – eller åtminstone lika komplext. Vem är mer verklig av Bella och Lil Miquela? Båda existerar ju främst i digital form på Instagram, iallafall för 99 procent av mänskligheten.
Lil Miquela måste också ses som en del i en rörelse där tech löser gamla världens problem. Så modeller får mer rättigheter och måste vara 18? Det gäller väl inte virtuella sådana? (Eller omvänt: modeller far ofta illa, men en avatar kan anpassas efter en allt snabbare modevärld.) Inom matvälden är Impossible Burger en liknande lösning, nu när köttätande för många blir allt mer problematiskt både ur klimat- och djurrättsperspektiv.
Som en medelålders man boende i analoga Paris tittar jag på Calvin Klein-filmen och tänker att verkligheten blir allt mer värdefull för mig. Men kanske upplever många yngre den annorlunda. Kanske ser de istället en utopi där en kärleksrelation kan vara virtuell, där vi inte längre döms och begränsas av vår genetik, hudfärg, kroppsform eller ålder. För vem är det meningen att vi ska identifiera oss med här? Bella… ? Eller Lil Miquela? I framtiden kanske alla kan få hångla med Bella Hadid.
Här är några texter värda ett klick den här veckan:
Meet Aurel Bacs, the Man Who Sparked the Vintage Watch Boom – GQ, Cam Wolf
”In late 2017, I watched as Bacs presided over a particularly sensational sale that involved a much hyped Rolex Paul Newman Daytona previously owned by Paul Newman himself. The room that night was packed to the rafters—a record attendance—and a large majority of those in the audience held their phones aloft to capture the frenzy. Before Bacs even finished introducing the watch, a woman screamed at him: ’Ten million dollars, sir!’”
Jag har ingen stark relation till dyra klockor, det är för stekigt för mig. Men jag tyckte den här artikeln var fantastisk, om Aurel Bacs och hans sätt att se på vintageklockor: som objekt som berättar en story. Mot slutet av artikeln säger en ung, ny klockhandlare att det har blivit för mycket storytelling och det kanske är sant. Men grunden här – att det är historien som en klockas inskriptioner, defekter och törnar berättar som gör klockan värdefull – är drömmig.
Vakna äggstockar – Cheap Monday går i graven! – Arbetet, Sara Martinsson
”Eftersom priset var så lågt jämfört med alla andra jeans vid den tiden satt loggan med dödskallen snart på varenda killröv i hela Sverige. Den manliga fysikens buggar, inte features, som är platta rumpor och pinnsmala vader ockuperade gatumiljön tack vare byxornas stretchtyg. Att ta sig fram på stan, eller ännu värre på indieklubb, var som att spela plockepinn.”
Det här är en rolig text, men som modetext måste den få lite kritik eftersom detta är ett typexempel på hur mode behandlas och diskuteras på svenska kultursidor: som ett skämt eller som en sidekick till den verkliga huvudpersonen, i den här artikeln kvinnors reproduktionsvilja (don’t ask). Jag har också skrivit skämtsamma texter om mode och en del av dem har säkert inte varit särskilt fulla av substans så jag är inte utan skuld här. Men jag undrar fortfarande vad Cheap Monday-jeansen betydde, hur fick de män att känna sig, varför killar inte vill ha nån röv, vad det var för ideal som eftersträvades, vad det var för identitet som uttrycktes? Den artikeln vore värdig en kultursida.
James Charles, From ‘CoverBoy’ to Canceled – New York Times, Valeriya Safronova
”The beauty-influencer world is one in which interpersonal conflicts often play out in videos posted across YouTube channels, with players flinging accusations at each other or apologizing in 15-minute monologues to their fans. The rumor mill they spin into existence is bolstered by coverage from ’drama channels,’ YouTube accounts that keep track of the gossip and ’expose’ the wrongdoings of various local celebrities.”
Min fascination inför YouTube började när jag var på Londons herrmodevecka och två väldigt snygga enäggstvillingar satt front row på Topmans visning. Dessa visade sig vara Jack och Finn Harries och de hade blivit stjärnor genom YouTube. På Instagram hade de sen fått en miljon följare vardera. Jag hade aldrig hört talas om dem. Samma känsla får jag inför den här artikeln, där YouTube är sitt eget ekosystem inom beautyvärlden, ett kaninhål för världens Alicear att krypa in i. Det är just det avgränsade, det faktum att stjärnorna föds och lever där, ibland utan att vi som använder YouTube på ett gammal människa-sätt inte ens lägger märke till dem. Det närmaste jag kan relatera till är Rupaul’s Drag Race och den YouTube-industri som uppstått runt omkring, men där finns det en tydlig koppling till TV-showen, rötterna finns i gammelmedia.
”Instead of having celebrity faces like Natalie Portman at Dior or Nicole Kidman at Chanel, it’s now about how a celebrity can own a brand,” said Stacy Jones, chief executive officer of entertainment marketing firm Hollywood Branded Inc., who credits the groundbreaking LVMH deal on Rihanna’s demonstrated success as a singer, actress and marketer who is able to move Fenty beauty products with an Instagram post.
Kändiskulturen firar nya triumfer och mattas inte alls av som alla trodde för 20 år sedan. Affärsmässigt är det här så klart briljant, det är toppen ur ett representativitetsperspektiv och Rihanna är magisk, begåvad och smart. Men det visar samtidigt var makten finns, vem det är som har kontroll. För här kan en enda individ vara en jämlike med världens mäktigaste lyxkonglomerat – inte genom pengar, inte genom familj, bakgrund eller nätverk, utan genom att så mångas blickar är riktade mot henne.