Alla berättelser måste ha en början, en mitt och ett slut – men inte nödvändigtvis i den ordningen. – Jean-Luc Godard

Vissa saker ska man inte minnas. Som att jag med spritpenna skrev citat av Rimbaud på pojkrummets vägg. Orden kom inte ens från en dikt utan från en film som gjorde ett djupt avtryck på mig: Jean-Luc Godards Tokstollen – Pierrot Le Fou i original. Det här var innan internet så jag har ingen aning om hur jag upptäckte att det trots allt var en dikt av Rimbaud, L’Éternité för att vara exakt, men jag misstänker att det skedde flera år senare när jag gjorde ett arbete om Rimbaud och läste honom på franska.

Tokstollen spelade på mina känslosträngar för att den handlade om att bryta upp från ett monotont liv och ersätta det med en spännande kärlekshistoria och gangsterkopplingar. Pierrot, som spelas av Jean-Paul Belmondo, heter nu inte Pierrot utan Ferdinand. Men den unga hipstertjejen Marianne gillar inte hans riktiga namn och kallar honom för Pierrot istället – varje gång svarar han ”Jag heter Ferdinand”. Ferdinand lever ett liv omgärdat av kommersialism och tomhet, men läser konstkritik för sin lilla dotter medan han ligger i badet. Han är en misslyckad intellektuell, gift med en italiensk kvinna som verkar komma från en rik familj. På en fest pratar de andra gästerna som om de var med i en reklamfilm, en man berättar om hur bra den nya modellen av Alfa-Romeo är medan en kvinna förklarar förtjänsterna med hennes deodorant.

Snart är han och Marianne på flykt undan tristess, men även – på grund av Mariannes kopplingar till vapensmuggling – våld och fara. Folk dör. En man i en hamn är galen. Pierrot och Marianne brister ut i ett musikalnummer i en skog. De uppträder som jänkare och viet-cong framför en entusiastisk amerikansk soldat.

Jag spelade in filmen från tv. Den hade fått fem getingar av fem i tv-bilagan och det var av den orsaken jag intresserade mig för den.

Jag vill här passa på att slå ett slag för den här attityden, att söka sig till det som anses förfinat eller svårt eftersom det är utvecklande, inte bara för ens smak utan också för ens intellekt. Runt omkring mig ser jag alltför ofta en attityd som går ut på att man enbart ska konsumera det man gillar. Det är ett liv fattigt på intryck och på utmaningar.

Tokstollen öppnade nämligen upp en värld för mig. Den använde sig av pastisch, av montage, den lekte med genrer, anspelade på Brecht och den vågade vara svår. Den var inte som någon annan film jag sett. Berättelsen var lekfull men också konstlad, orealistisk men också inspirerande, obegriplig men också självklar. Det var en film som romantiserade outsidern men som samtidigt inte hade något lyckligt slut för honom eller henne. Det var en tragedi men också en komedi. En film fylld av intellektuellt tankegods, men också av drama. De vackraste ord yttras (”Vi åkte genom Frankrike som två vålnader i en spegel.” ”Århundrade efter århundrade flyr bort mot horisonten, som åskväder.”) Politik blandas med estetik.

Det var konst som tycktes skriva sina egna regler och den känns fortfarande som ett rättesnöre. Tack, Jean-Luc Godard, för att du gav mig Pierrot le fou.