Redan för drygt tjugo år sedan skrev journalisten Teri Agins boken The end of fashion, som förutspådde det moderna modets slut. Ändå har folk inte slutat köpa kläder (tvärtom, enligt statistiken köper de alltfler) och modets hjul fortsätter att snurra. I SVT satt i vintras designkritikern Dennis Dahlqvist och muttrade genom ett Microsoft Teams-fönster att modeveckan bör läggas ner med omedelbar verkan. Ändå inleddes ungefär samtidigt en ny modesäsong, och snart är det väl dags för ännu en.

Å ena sidan kan de dramatiska utspelen om modets död framstå som ett sätt för självgoda proffstyckare att få snabba klick. Denna gren av modejournalistiken kan i så fall framstå som frikopplad från branschen, som under tiden fortsätter med business as usual. Å andra sidan kan det vara så att de arbetar på heltid med att granska mode tidigare än andra faktiskt har sett ett kommande paradigmskifte, och att de alltså har rätt i att något stort är på gång. Omvälvande händelser börjar ofta som en skakning på nedre däck, omärkbara för den stora majoriteten, tills revolutionen en dag är ett faktum.

Hur skulle mode egentligen någonsin kunna ta slut? Mode är del av en universell, allmänmänsklig längtan att uttrycka sig, genom sång, dans, konst och kläder.

Utan att kritisera Agins och Dahlqvist alltför hårt krävs nog ändå en nyansering av uttalandet. För hur skulle mode egentligen någonsin kunna ta slut? Mode är del av en universell, allmänmänsklig längtan att uttrycka sig, genom sång, dans, konst och kläder. Det handlar om att gestalta det vi ser omkring oss och det vi tänker på. Varianter av mode har funnits i nästan alla kulturer, oavsett var i tid och rum de existerat. Vi blir till som människor genom att uttrycka oss estetiskt, både som individer och som del av en större gemenskap.

I en nyligen publicerad text här på Bon skrev Daniel Björk: ”Det är just känslodimensionen som till så stor del har förlorats i mode, en urlakning som har pågått i flera årtionden för att ersättas av en ekonomisk dimension som jag tror är kontraproduktiv.” Eller, översatt till den tes jag driver här: Det är inte mode som personligt uttrycksmedel eller kulturellt fenomen som är passé, istället är det affärsmodellerna och en överdriven fixering vid siffror som blivit omoderna.

Det kreativa, konstnärliga och knäppa som gör mode som fenomen så fascinerande har, i takt med att företag börsnoterats och konglomeraten fortsatt växa, ersatts med strikta lönsamhetskrav som mäts i kvartalsrapporter.  Denna ekonomiska syn på mode som något som drivs av ständig tillväxt står stick i stäv med de värderingar som numera spirar i samtiden. Idag menar många dessutom att långsiktig hållbarhet måste gå före kortsiktiga krav på ekonomisk vinst. Detta skulle också kunna vara en början på modets nya inkarnation – att inte fortsätta definieras utifrån ekonomisk logik och vinstkrav, utan som något genomtänkt och estetiskt fascinerande, med emotionell laddning, menat att användas under lång tid.