Att lyssna på Linnéa Gustafssons singel Dreamgirl är lite som att dras tillbaka in i Aquas pastelliga drömbubbla anno 1997. Framförallt känns den befriande. Den totala och överväldigande hybrisen som inte ursäktar sig för något. Den som doppat sig i paljetthav, fjäderpennor och chokers.

Hon har vetat att hon velat hålla på med musik sedan hon bestämde sig för att bli Britney Spears när hon var sex år gammal, men det var inte förrän efter en längre utmattningsdepression förra året som det började kristallisera sig vem artisten Linnéa var på riktigt. Att hon var drömtjejen som inte längre tillät någon press komma åt henne eller någon annan komma åt hennes musik. Nu är det bara hon och Britney.

***

Jag ska komma ihåg att spela in dig nu när vi pratar, det är inte alltid att jag minns det tyvärr.

– Den där är jobbig. Jag kommer ihåg när jag jobbade på en ungdomsredaktion när jag 17 år, då hade jag som målsättning att anteckna allt jag hörde, men det gick inte. Det är inte alltid så lätt att göra flera saker samtidigt. Det är klart man få begå misstag, men det är jävligt tråkigt att lägga ribban där.

Det är lätt att man ställer höga krav på sig när man är så ung och ny och inte har hunnit få en grundad tro på sig själv heller.

– Ja, man vill bevisa att man kan lyckas för sig själv. Jag släppte just min första låt Dreamgirl och den ville jag ju såklart lyckas med. Överlag tar jag väldigt lång tid på mig att göra saker, och den här tog också ganska lång tid. Jag började med låten i mars förra året och släppte den i juni. Egentligen gjorde jag klart själva tracket ganska snabbt, men sedan låg den på min dator ganska länge. Jag var även sjukskriven heltid i ett halvår från mitten av förra året, så då var jag varit extra ineffektiv. Jag minns när jag bara fick nog och ville bort från depressionen och sa till mig själv att ”nu spelar jag fan in den här låten här”. Någon månad senare spelade jag in den i min garderob. Jag har alltid jobbat så, jag gör musiken där jag råkar bo. Tack bostadsmarknaden! Och så beror det väl på att jag inte haft råd att ha en riktig studio.

Det är synd att bristen på kapital ska begränsa ens frihet och kreativitet till så stor del.

– Ja, verkligen, men det är skönt att den musiken jag gör går att göra på det sättet jag tillverkar den. Jag vill ändå inte spela några instrument, jag vill bara programmera min musik. Då behövs det inte så mycket mer än ett okej rum. Jag tror också att det är väldigt lätt att stirra sig blind på hur fri man skulle kunna bli av pengar, men jag tror att när man väl är där så är man nog mest glad att man kan försörja sig. Det är nog svårt att veta helt när man aldrig upplevt den sortens pengar, men allt man hör är ju att man inte blir lycklig av det.

Det känns som att många ofta hittar elektronisk produktion först efter att de spelat instrumentalt. Hur kommer det sig att du fastnade för det här sättet att producera musik på så omedelbart?

–  Jag har alltid drömt om att hålla på med musik och den drömmen vaknade till liv ordentligt när jag var runt 13 år. Då ville jag först starta band och gjorde också det. Men jag har en tendens att vilja ha kontroll över allt, samtidigt som jag har en kreativ sida som har ett behov av att skapa något och inte bara spela. Det är nog bara tur att jag gillar elektronisk musik. Det hade varit svårt att få plats med ett storband i min garderob, fast det mesta går ofta att lösa. Man tager vad man haver så att säga.

Många kreativa människor verkar triggas av att begränsas så man får in en aspekt av problemlösning i sin skapandeprocess. Kan du känna igen dig i det?

– Det kan säkert vara så, jag gillar exempelvis att inte ha så mycket utrustning och jag gillar inte att lära mig nya syntar eller köpa massa prylar. Det distraherar mig från att faktiskt göra något. Jag gillar att fokusera på det som är viktigt för mig, och det är att göra musik. Men jag är också ett första klassens kontrollfreak, jag gillar att lära mig en sak och bemästra den helt.

Tycker du det är jobbigt att inte behärska något omedelbart?

– Ja, verkligen. Det är ett personlighetsdrag jag har, men jag har alltid jobbat på det. När jag började dj:a med usb fick jag lite panik i början eftersom att det inte fanns någon möjlighet för mig att öva upp mig innan. Men det är ju obehagligt att inte kunna något! Min kompis sa en gång till mig att man får säga till sig själv att livet bara är en lek när man mår dåligt över saker. Och det är helt sant, inget är ju på riktigt egentligen. Om man inte har gjort något innan kan man inte begära av sig själv att man ska kunna det direkt. Det är så lätt att bli besviken på sig själv när man inte gör något perfekt, men om man vänder på det är det sjukt att man ens får saker att falla på plats.

Jag tänker att det också är vanligare bland kvinnor att man lägger sådan absolut press på sig själv.

– Absolut, det är nog mycket vanligare att vara så självkritisk. När man blir medveten om att man lever med den sortens tankar blir man också väldigt trött på att det ska begränsa en så mycket. Jag tänker att mycket av pressen kommer ifrån att man inte har en självklar plats, att man blir ifrågasatt och att man blir inte sedd i ögonen.

– När jag spelade i ensembler i gymnasiet minns jag att jag alltid försökte ha koll på mina läxor och var väldigt plikttrogen. Jag och min vän Louise kollade alltid upp sådant medan det fanns det tre till grabbar i bandet som aldrig skötte det och ändå vände det sig aldrig till oss om hjälp eller valde oss att vara med. Man har varit med om så mycket sådant i livet nu.

Blir det extra påtagligt för dig i och med att du spelar elektronisk musik som fortfarande är en väldigt mansdominerad del av musikindustrin?

– Det senaste året känner jag att jag hamnat i väldigt bra sammanhang där den här problematiken inte har förekommit, det har aldrig varit självklart för mig innan. Nu känns det på ett helt annat sätt i mig för jag stöter nästan aldrig på någon som ifrågasätter mig. Tidigare har det hänt att människor frågar mig om jag vet hur man spelar in och så har jag redan varit med på ett projekt i flera månader. Det är så tråkigt att behöva tjata och hävda sig hela tiden.

När jag lyssnade på din låt Dreamgirl första gången upplevde jag den som väldigt befriande eftersom du pratar om dig själv som man oftast är van att män pratar om sig själva. Och då syftar jag kanske främst på just självsäkerheten/hybrisen.

– Ja det var verkligen dags för det. Grejen är att under tiden den låten skapades i mig så har mitt självförtroende växt. Delvis är det nog på grund av att jag numera säger till mig själv att jag är en diva varje dag, och jag har börjat att tro på det. Men själva låten är ändå skriven med mycket självdistans.

Det är väl kanske det som särskiljer dig från grabbar™ – självinsikten.

– Ja, men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det också är en svår bransch där inte heller männen alltid förskonas. Man får jobba länge och mycket innan man blir sedd.

Hur kändes det att släppa din första låt och med det sätta din identitet som artist?

– Det har känts jättebra, och det är jag glad över. Jag har försökt få ur mig någonting som soloartist i över fem år och det har varit en oerhört lång process där jag har känt mig jävligt dålig och som att det aldrig skulle gå. Men nu känns det bara helt rätt. Det växte fram något i mig som som var jag, det kanske är den här divan som hjälper mig att orka kämpa när det är jobbigt.