”När blev samtiden pryd?” undrar den argentinska regissören Gaspar Noé när han sitter i hotellrummet under sin blixtvisit på Stockholms 29:e internationell filmfestival. ”Vad är vi så rädda för?”, fortsätter han och kramar om vhs:en till sin första långfilm I stand alone.

Vogue.com publicerade nyligen en artikel om att 2018 är ett dåligt år för skräckgenren och minns nostalgiskt 2017 med filmerna Raw, Get out, It och Splitt. Förvisso hyllar skribenten höstens skräcksnackis Hereditary men är besviken på både David Gordon Greens remake av Halloween och Luca Guadagninos återskapande av Dario Argentos klassiker Suspiria från 1977. I samma artikel nämner de också att Dakota Johnson, som spelar huvudkaraktären i Suspiria, bar en klänning signerad Hedi Slimanes nya Celine under premiären av filmen. Men när jag och Gaspar pratar om årets skräck sörjer han mest att sexpositivismen är frånvarande.

– Anledningen är kontroll. Konsten är kontrollerad, film som bild. Och lusten förlorad. Varför anses sex vara fult?

Gaspar Noés senaste halv-dokumentära film Climax har hyllats av hela branschen, något som han själv inte är bekväm med. Han hade velat att fler personer lämnade biosalongen under premiären av denna dansanta skräckfilm med blodbad och psykedeliska hallucinationer. Men ändå så räcker det inte för att chocka publiken.

I intervjuer säger han att han hoppas att Climax ska dra in så mycket pengar att han kan gå tillbaka och satsa på erotica. Han hatar att samtiden blivit så pryd, saknar Playboy och fattar inte varför det är så lite kön på vita duken. Förvånande är då att den annars väldigt sexplicita regissören inte har lika mycket chockerande sex i sin senaste. Förvisso finns det knullscener men inget att jämföra med Love, Enter the void eller Irréversible. När jag först hörde om Climax så tänkte jag på The devil in Miss Jones, som återvänder till jorden som en sexmissbrukare efter att ha tagit sitt liv. Jag trodde att hans nya film var en variant på Enter the void, att vara fast i en tripp men som i The devil in Miss Jones, leta ligg som besatt och ständigt hungra efter ett orgasmiskt klimax som aldrig uppnås. Men till min förvåning handlade Climax om dans.

Har rädslan fått fötter? Sexpositivism är ute och att vara i total kontroll är hett. En medvetenhet som kan omsättas i rörelser. Bland annat så har Vice gjort spaningen att dansen har fått sig ett uppswing inom film och skräck. Som i Helena Howards Madeline’s Madeline coming-of-age-mindfuck, med en slutscen som kan liknas vid en exorcistisk modern dans med lösa lemmar och surrealistiska grismasker. Eller att Luca Guadagnino återskapat Suspiria, flykten från helvetet, en dansakademi i Tyskland som drivs av mordiska häxor. Till skillnad från Darios original innehåller den nya också makaber dans men utan musik, där kroppar rör sig i takt till ett stönande djuriskt läte. Tror till och med man kan höra ljudet av ben och blod som brister innanför huden. Eller då Gaspars Climax, som har kallats Paris is burning, möter The shining, en film som handlar om en fest som spårar ur. Det är en dansgrupp som ska ut på turné och som anordnar en sista fest innan färden, där samtlig casting består av dansanta youtubestjärnor eller vogue-dansare. Men Gaspar Noé vill visst inte hålla med om att dans har naglat sig fast i skräckrummet:

– Ja, det är ”dans” i Suspiria, men Climax handlar inte om dansritualer som kallar på någon mörk kraft. Utan om människans olika ansikten som kommer fram med substanser, framför allt alkohol, säger han.

Just alkohol gör honom nervös. Tillika hyllad skräckregissör och före detta klubbkid i Paris gillar han inte fulla människor. Faktum är att han helst inte jobbar med personer med dåliga alkoholvanor och ”potheads and junkies” som han kallar det.

Men kan inte alkohol också verka lugnande?

– Jo, visst. Men alkohol har en effekt som kan förstärka drag hos en människa. Jag menar, alla människor är olika beroende på i vilket rum eller vilken miljö de är i. I Climax så blir karaktärerna paranoida, aggressiva och det får kaotiska konsekvenser.

På vilket sätt är du annorlunda som regissör kontra privat?

– Jag tror inte många skulle gissa det men jag är en känslig person som gråter mycket, speciellt till film och när jag flyger. Senast grät jag till Amour av Michael Haneke, förmodligen för att min mamma hade samma sjukdom som karaktären i filmen. Jag kan vara hemma och börja gråta av en låt. Det är nog bara ett tecken på att man är svag. Men jag har vänner som har hållit inne på sina tårar och jag undrar vart sorgen tar vägen? Är det då man får cancer?

Gaspar håller sig nästan alltid till verkligheten. Även om just trippspöket i Enter the void kan kännas overkligt så är hans faror oftast mer down to earth. Så även i Climax, där alla i ensemblen blir drogade av sangria-bålen, och de annars så väna människorna förvandlas till alkohol-rusiga paranoida monster. Men det går ändå att argumentera för att det pågår en typ av rörelse som gett dans som ritual nygammalt ansikte. Även om den dystopiska dansprestationen som sammanför mörkrets skönhet och ofta kvinnans sexualitet inte är något nytt.

Tänker bara på Darren Aronofskys Black Swan (2010), en balettskräckis inspirerad av Darios Suspiria. Eller förra året när dansduon Beauty and the beast mässade fram fittans kraft i dansföreställningen Dead. Eller ännu längre tillbaka: metalbandet Rockbitch som skapade sexuella energier på scenen. Gemensamt är idéerna kring skönhet, att äga och kontrollera i förhållande till att förgöra förväntningar om vackra kroppar i en stram och sträng värld. Men någonstans har längan efter den sexuella frigörelsen ersatts av just det, den asexuella frigörelsen.

– Kanske att den köttsliga lusten har försvunnit från den vita duken, men den var/är väldigt fokuserad på kvinnan. För bara några år sedan så handlade till exempel mest skräckgenren om hjälplösa, gärna lättklädda kvinnor. Idag tror jag att det är den hjälplösheten vi flyr ifrån, säger Gaspar och fortsätter:

– Motsatsen till hjälplöshet är kontroll. Jag är manisk som filmskapare och jag är manisk som privatperson. Jag kan spendera timmar efter att leta filmposters på internet och slösa pengar, jag har varit nära på att missa flyg för att jag måste dubbelkolla om jag stängt av spisen eller släckt ljuset. Jag gillar att vara i total kontroll och det är jag nog inte ensam om.