Det är något med ljudbilden i er nya singel Ana. Morgonsol som blir till överväldigande värme. Kanske för att Sverige precis nyss känts som Palm Springs. Vart befinner ni er just nu?

– Vi har haft tur nog att vara i Stockholm nu under den osannolika värmeböljan, har spelat in musikvideo och plåtat albumomslag, och fått in ett och annat dopp. Är här i några dagar till, sen bär det av tillbaka till Amerikat.

Till vem skulle ni dedikera Ana? 

– Till den som vill färdas till en mörk, sensuell plats djupt inom sig. Singeln är en skildring av de olika personligheterna man har inom sig: idén om att man måste tillåtas att vara en flerdimensionell kvinna. Madonna–whore complex…duktig flicka och dekadens samtidigt.. det är inte en motsägelse, det är befriande.

På Instagram har ni också lagt ut en teaserbilder inför släppet med ord som: ”She’s just a little mad” – Vad menar ni med det?

– Ana (och stora delar av vår visuella värld) är löst baserat på den sjungna baletten The seven deadly sins of the petty Bourgeoisie (av Brecht), som handlar om systrarna Ana I och Ana II (som egentligen representerar två sidor av en kvinna). De färdas genom USA och möts i var stad av en av de sju dödssynderna i alla typer av galna tillstånd och konflikt med varann – “she’s just a little mad, my head is on straight” sjunger Anna I om Anna II…

När ni skapade singeln och även det kommande albumet så flydde ni till Los Angeles. Vad har det inneburit för soundet?

– Man avsäger sig konceptet av en vardag när man arbetar i LA, allt flyter liksom ihop och tiden förlorar sitt begrepp lite. Det har tillåtit oss att arbeta på ett friare sätt, och dedikera oss mer till att vara närvarande och inte bryta det kreativa flowet hela tiden. Tror det hörs på skivan, allt var liksom lite mer gränslöst på något vis.

Say Lou Lou om det kommande albumet: ”En eklektisk, orkestral joyride genom de rollerna man medvetet eller omedvetet spelar som kvinna.”

Ana låter filmiskt och samtidigt långsamt, nästan jazzig, raspigt med hårda trummor och inslag av syntar. Vad var er tanke med er ljudbild när ni började?

– Tankarna var många och storslagna! Vi inspirerades enormt av kompositörer av filmmusik som ofta hörs i våra favorit-triphoplåtar, Lalo Schifrin, Ennio Morricone, Bernard Herrmann med flera. Vi ville att musiken skulle kännas sensuell, nostalgisk, mystisk och orkestral – ett uppfuckat Bond-soundtrack med folkig och drömlik stämsång. Airs produktioner var också en stor inspiration, deras känsla för att få elektronisk musik att kännas organisk och varm istället för 80-tal och konstlad.

Det är två år sedan ni släppte er senaste album, vilken är den största skillnaden sedan ni släppte Lucid Dreaming?

– Förra gången styrde vi inte skeppet helt själva, det var för många som skulle tycka till hela tiden och skivan spelades in allteftersom vi turnerade. Vi var unga och oerfarna, och det var svårt att hitta rätt riktning. Innan vi skrev den nya skivan tog vi ett break, andades och funderade länge på vad vi ville göra, och försökte njuta lite av livet (trots att vi fick lite kryp i benen).

– När vi träffade Trent [Mazur] och Dash som vi skrev skivan med, klickade allt direkt och vi bestämde innan vi började exakt hur vi ville ha det, ingenting blev en eftertanke och ingen förutom vi fyra fick blanda sig i vad vi gjorde i studion, det var så sjukt skönt. Dessutom fanns det denna gång ingen tidspress eller krav, vilket inger en känsla av närvaro som var svår att få till när vi spelade in förra skivan.

Vad kan vi förvänta oss med det nya albumet som kommer ut senare i höst?

– En eklektisk, orkestral joyride genom de rollerna man medvetet eller omedvetet spelar som kvinna.