Även i augusti 2018 kan man få mail från fotografer som har gjort ett ”Afrika-inspirerat” modereportage som de vill publicera hos Bon. Bilderna visar svarta kvinnor i bastkjol och nakna bröst. Någon av dem bär en skål på huvudet, vissa har mer normala kläder. Jag misstänker att bilderna är gjorda med något slags gott syfte, men de ser ut som bilder från kolonialismens era.
Jag säger som så här: representation är viktigt, men den kan uppenbarligen inte se ut hur som helst.
Under NK Galan i måndags sa Seinabo Sey i sitt tacktal – hon blev Årets stilikon – att hon hoppades att publiken även nästa år skulle vara lika blandad som den var nu när hon hade tagit med sin posse. Det är en återkommande iakttagelse i Sverige: ju mer exklusivt sammanhanget är desto vitare är det. Det är självklart även en klassfråga, men det är helt enkelt så att det är chockerande hur ofta man kan befinna sig i ett rum där ingen är icke-vit.
Under Selam Fessahayes debut på modeveckan igår slogs jag därför av det faktum att de var de två vita modeller som gick i visningen som kändes som udda fåglar – så snabbt hade blicken vant sig vid att modellerna i övrigt bestod av nästan enbart svarta män och kvinnor. Det var en omvänd upplevelse mot alla de gånger man har suttit på en visning med en mängd vita modeller och en eller två svarta inkvoterade.
Det blev också direkt tydligt att det här var modeveckans bästa visning, skapad av en designer som vet hur man gör kläder med impact – för scenen, för klubben, för ”the occasion”. Från tylldrömmar i bjärta färger till transparenta neonoveraller och svart- och guldbroderade boudoiroutfits. En överdimensionerad kostym med ett chockrosa hieroglyftryck fick samsas med klänningar och jackor med överdimensionerade, holografiska paljetter eller beiga, stela, asymmetriska kappor.
”För en gångs skull befinner vi oss i en värld där referenser inte alltid handlar om Martin Margiela, Raf Simons, Phoebe Philo eller Demna Gvasalia.”
Visst fanns det tecken på att det är en ung designer: en skarpare redigering skulle vara bra, några lösa trådar syntes, en kanske något för tydlig koppling till Virgil Ablohs visning för Louis Vuitton fanns i vissa plagg och färgval.
Men det säger också något att det är just Virgil som är referensen. Selam delade scen med Virgil (och Heron Preston) under ett panelsamtal på Space förra året och för en gångs skull befinner vi oss i en värld där referenser inte alltid handlar om Martin Margiela, Raf Simons, Phoebe Philo eller Demna Gvasalia. Eller om vi pratar stilikoner: Rihanna snarare än Michelle Williams.
Den svenska modescenen har ju en förmåga att likrikta sig, bli fixerad vid samma frågor som diskuteras på samma klubbar och i samma lägenheter i innerstan. Under Selams visning kände jag för första gången den här veckan att jag lärde mig något, att jag såg en värld jag inte hade sett många gånger förut. Det underkänner inte de andra talangfulla modeskapare som visat, men det är ett tecken på att det ligger en styrka i att fler röster hörs.
Jag vet bara att jag vill se mer, att jag vill se den här personen utvecklas och pusha sig själv att göra ännu bättre mode.
Så Selam, jag hoppas att du bara kör för du har vinden i ryggen och jag orkar inte få fler mail från fotografer som har gjort ”Afrika-inspirerade” modereportage.