Det är återigen dags för ett samarbete mellan regissören Jimmy Meurling och fastighetsbolaget Atrium Ljungberg. Efter att ha iscensatt Satans Demokrati i en av bolagets fastigheter i Sickla har nu turen kommit till en gigantisk labyrint på 1000 kvadratmeter som ligger under Farsta Centrum. Resultatet har blivit ShopEatDie, en redogörelse över den fiktionella konstnären Richard S tio sista dagar i livet. Verket beskrivs som en omslutande filmupplevelse och det är genom otaliga projektioner där Richard S beskriver hela sitt liv som besökarna tillåts ta sig igenom labyrinten som är hans liv.

Under en och en halv timma har Bons utsända därför trätt på sig varsin mask och rock för att avsäga sig sina identiteter. För att i total anonymitet och tystnad ta sig igenom labyrinten och Richard S tio sista dagar.

***

Justina Som vanligt innan interaktiva föreställningar led jag av gravt panikpåslag innan vi skulle gå ner i ShopEatDies labyrint. Som du dessvärre fick ta del av. Som du även vet var jag initialt väldigt förvirrad när vi lämnade labyrinten och det har tagit nästan en helg att smälta upplevelsen.

Jag har tänkt väldigt mycket på vad jag tog med mig från utställningen – utöver de starka Nightmare before christmas-konnotationerna – och måste säga att jag inte var beredd på hur personlig upplevelsen skulle komma att bli.

Verket bestod ju av en mängd filmer som projicerades på plastskynken och beroende på vilka filmer en lyckades pricka in, blev verket något helt unikt för varje åskådare. Upplevelsen är alltså helt individuellt, och jag tvivlar på att vi har upplevt samma sak. Det fick mig att tänka på Mark Rothko, som räknas som en av den abstrakta expressionismens förgrundsgestalter. Han sa en gång att konst handlar om specifik generalisering. Att bra konst inte ska bygga på en abstrakt idé om livet, för om den gjorde det så hade den varit filosofi. Och filosofin kan inte greppa en människa på samma sätt. Och jag kände mig ändå väldigt träffad, gjorde du det?

Stefanie Ja, men håll med om att det inte var så läskigt ändå. Jag har alltid för höga förväntningar och blir därför nästan alltid besviken på interaktiva konstupplevelser. Jag trodde att jag skulle bli mer skrämd…hade hoppats på omskakad. Även om Richard S såg ut som en blandning av Gollum i Sagan om ringen och John Malkovich. Helt ärligt så kändes upplevelsen som filmen I huvudet på John Malkovich. Labyrinten, plastkynkena och alla filmer som var projicerade mot plasten, det var ju som vi var i Robert S hjärna…

Jag kämpade till en början med att förstå vad fan jag skulle göra. Blev stressad och kände mig som en laboratorieråtta som ville hitta ut. Men ja, jag blev tillslut träffad. Började gråta dels för att masken skavde mot ögonen men också när konstnären sa ”I love you” bakvänt och en liten pojke sprang över ett fält, allt detta visades i en liten tjock-tv som man hade när man var barn. Och det var ju det som var grejen, att Robert S gick in i vår egna hjärna och upplevelsen blev helt plötsligt väldigt privat. En sak som jag saknade som jag sa direkt efter föreställningen var att jag saknade perspektivet WORK. Fast den fiktiva konstnären pratade ju om sitt arbete ganska mycket. Varför var inte arbete med som en del av samhällskritiken? För visst tolkade du det som samhällskritik?

Justina Vet du, jag har tänkt på att du sa just det. Först resonerade jag att det mest handlade om att verkets premisser kräver att hans yrke måste vara konstnärligt. Han måste kunna föra en diskussion kring konstnären som skapare för att verket ska kunna kulminera i kristusliknelsen där Richard S låter sig bli uppäten av etablissemanget. Och han måste vara en skapare för att verket ska kunna uppnå meta-effekten där våra medvetanden tillsammans skapar och upplever verket.

Men sedan tänkte jag att det kanske hellre säger något intressant om just vår kultur? Att vi inte kan identifiera oss med livet han beskriver eftersom att vårt arbete och vår prestation är en så stor del av vilka vi är. För egentligen borde det ju räcka att vi kan identifiera våra liv med föreställningen pga vilka vi ÄR – inte vad vi GÖR.

Sedan måste jag också säga att jag är väldigt besviken över hur generisk Richard S karaktär var. Ett sånt himla typiskt manligt konstnärsgeni. Yviga rörelser, ett lätt maniskt manér, stora filosofiska ord och jämför sig själv med världens skapare. Och det hjälpte ju verkligen inte att han lät exakt som Willem Dafoe, vilket doppade hela verket i en väldigt Hollowood-esque monolog-feeling. Det kändes lite… gjort? Köpte du den karaktären?

Stefanie Var inte det poängen då? Att ifrågasätta vilka vi är med vad vi gör? Att vi behöver köpa den där tröjan för att känna att vi passar in? Och att vi känner att vi måste jobba för att ha råd att köpa den där tröjan… work hard för att ha råd att leva. Kanske inte karaktären… han verkar vara en priviligerad man i kultursvängen. Sådana känner vi ju till, hint hint Jordan B Peterson. Jag ser nämligen framför mig att Jordan absolut skulle kunna göra ett liknande verk. Tänk tusentals små filmer på Jordan projicerade i en labyrint som du inte kommer ut ifrån. Sedan hans huvud på ett silverfat så som Richard S, och hur hela världens kulturelit käkar upp honom…hold on… var det egentligen Jordan B som var Richard S? Hur som helst, vilken var din bästa upplevelse? Min var när jag kom till ett “rum” där det var en toalett och sen en kamera som filmade live från ett annat ”rum” där folk hängde. Blev så löjligt verkligt.

Justina Mm hade njutit av att vara en del av den konstelit som käkar upp Jordan om en säger så. Tror även att han gillat att liknas vid Jesus. Men skämt åsido måste jag nog ändå säga att min bästa upplevelse var när jag gick vilse en stund och tappade bort dig. Jag är rätt klaustrofobisk, så när jag fastnade i ett av utrymmena blev jag liksom så pass skärrad att jag tappade pretentionerna att förstå och ta in verket på ”rätt sätt”. Jag tror det var när jag släppte taget lite som jag släppte in det. Ganska strax efter min irrfärd lyckades jag pricka in en film där Richard S rätt aggressivt ifrågasatte vår matkonsumtion och förfärade sig över karnivorer. I ljuset av FN:s nyligen släppta klimatrapport gav det mig lite existentiell ångest över min egen konsumtion. Det kändes rätt starkt.

Men jag tänker, i och med att en stor poäng med verket var att upplevelsen skulle vara helt individuell för alla besökare, vad kände du att du tog med dig därifrån?

Stefanie På blodigt allvar så vill jag se det som att Richard S tar död på det manliga konstnärsgeniet en gång för alla. Okej?