Ett nytt svenskt herrmärke gjorde i helgen sin debut under Paris modevecka. I ett litet galleri i Marais presenterades nämligen den första kollektionen för Namacheko som görs av svensk-kurdiska syskonparet Dilan och Lezan Lurr.
Kläderna presenterades på både tjejer och killar. Dilan försäkrade dock att allt var herrkläder men också att han egentligen velat visa bara på tjejer. Deras pr-byrå hade däremot känt att det var att dra det hela lite väl långt.
Denna första kollektion har titeln Serdem Nivar – Framtidens generation på det kurdiska underspråket sorani stim som familjen Lurr talar – och behandlar syskonens känsla av förlorad identitet och sökande efter hemvaro. I april 2015 åkte de tillbaka till Kirkuk, den stad i irakiska Kurdistan där de föddes.
– Det var första gången vi åkte ner i en ålder mogen nog för att förstå våra kusiner på djupet. Och för att ha en djupare förståelse för samhället där, berättar Dilan. Upplevelsen utvecklades och kristalliserades till en kollektion de beskriver som en jämförelse av Dilan och Lezans kurdiska och svenska liv och möjliga verkligheter.
– Vårt svenska liv, den verklighet vi faktiskt lever i, präglas av frihet, säkerhet och vi kan se en framtid som sträcker sig längre än till imorgon. Men i vår alternativa verklighet – om våra föräldrar hade valt att bo kvar i Kurdistan och vi hade levt i Kirkuk med våra släktingar – finns istället drömmar om det vi tar för givet i Sverige, säger Dilan.
Namacheko är sprunget ur ett tidigare konstprojekt som Dilan och Lezan tidigare drev, men som mode är det här kläder som talar lyxens språk. Kläderna är producerade med högsta kvalitet från samma företag som Raf Simons använder sig av. Materialen är lyxiga med kashmir från Joshua Ellis, siden från Taroni och Bucol.
Det är också en kollektion fylld av mening. Kollektionens veckade toppar, inspirerade av första världskrigets skottsäkra västar, är ett konkretiserande av den säkerhet Dilan och Lezan upplevt i sin verklighet i Sverige, medan färgskalan i grönt, svart och rött på sitt sätt representerar Kirkuk. I staden blandas tre huvudsakliga befolkningsgrupper: kurder, araber och turkmener.
– Färgerna är individuellt starka, skinande, intensiva, precis som de olika folkgrupperna som lever i vår hemstad, förklarar Dilan. De är alla irakier men inför varandra är de olika nationaliteter. Trots att de kan varandras språk så är det en vardaglig kamp om vilket språk man talar på.
I en film som spelades in i Kirkuk i december (och som projicerades under presentationen på en vägg bakom modellerna) får vi se kollektionen på tre manliga släktingar i olika åldrar. En äldre farbror som var med i Kuwaitkriget och som sedan dess ”inte varit sig själv”, samt två yngre släktingar som är peshmerga-soldater. Kläderna ser både främmande och självklara ut. I öknen brinner en eld, en påminnelse om att Kirkuk är en oljestad.
– Den brinner varje dag och man ser den röda färgen från alla områden i staden – Kirkuk är en platt stad. Samtidigt har statligt anställda och peshmerga-soldaterna som bekämpar kriget mot Isis fått tre lönecheckar för hela 2016.
När Dilan frågade sina släktingar varför de inte strejkar säger de bara att ingen talar om strejk. Kanske är det i sig en bild av två olika verkligheter.
