Pasolini brukade säga att det hedniska alltid finns nära ytan i Italien. Han sa: Om du åker ut på landsbygden kan du se att folk gör korstecknet åt fel håll. Men det är inte bara det hedniska som ligger nära ytan, utan även det folkliga, det populära. Konsten som kommit från Italien är många gånger historisk. Men i Michelangelo och Caravaggio finns en köttslighet som ligger långt från det gudomliga – eller som kanske finner det sublima just i köttet och dess lustar. Maten är rättfram snarare än tilltrixad. Musiken är idel känslostormar.

Även i modet syns det. För varje Armani och Prada finns det ett Gucci, Versace, Cavalli och Moschino – en flamboyant, over-the-top-sida som känns nyrik uppkomling mer än gamla pengar. Man kan tänka sig att Pasolini inom mode 2018 skulle välja ett Versace eller ett Gucci, mode som kommunicerar med alla de ungdomar som dansar bort sina nätter på strandklubbar i Riccione.

I Florens under Pitti utspelas denna folklighet på gatan och inför streetstylefotografernas lins. Det sägs att de blir allt färre, påfåglarna, för var år som går. Istället ersätts de med gatumode, streetwear. Men även påfåglarna är gata, bara från en annan era även om en ny bokstavlig generation inte förstår hur detta kan vara en sanning.

Svenskt herrmode är på plats på Pitti: Whyred, Tiger of Sweden, Filippa K, Stutterheim, Velour by Nostalgi med flera samsas med främst danska märken i en skandinavisk paviljong. Roland Hjort från Whyred berättar att han återigen börjat designa herrkollektionen mer handson och verkar glad över detta. Christoffer Lundman visar Tigers nya omdesignade tiger och förklarar att våren är mer lekfull än hösten, en man som flyger Concorde till New York: Frukost i London, lunch i New York.

Scandinavian Man med Konrad Ohlsson arrangerar små panelsamtal bredvid en bar på teman som e-kommers, ny manlighet och hållbarhet. Tillsammans med kläderna som märkena presenterar framstår Sverige som en plats där apolloniska drifter regerar, rationalitet snarare än känsla, civiliserad attityd snarare än hedniska lustar.

Den avslutande visningen med Craig Green visar dock upp en man som kommunicerar med andliga värden. Kollektionen vibrerar av utomhusrave och gemenskap, den för med sig intryck av en växande motrörelse i världen som hämtar sin energi ur 60-talets psykedeliska sprängstoff. Tune in, turn on and cop out – fast i ny skrud.

Just det psykedeliska är en bubblande trend, något som jag finner fascinerande. Inte bara för att nya herrstilikoner som Jonah Hill ständigt syns i batikmönstrade t-shirts – liksom Kanye West med sin Wyoming-merch – utan även för att psykedeliska droger har en sorts renässans. Under de senaste veckorna har jag läst Michael Pollans nya bok How to change your mind, om hur LSD och psilocybin återigen används inom psykiatrin.

Och i en värld av stärkta fascistiska rörelser tycker tydligen många att det är hög tid att släppa lös dionysiska krafter igen.

Detta är en känsla som återfinns i Paris under visningar som Walter Van Beirendonck och Rick Owens. Under Walter Van Beirendoncks visning spelas Wild is the Wind, låten som är mest känd i Nina Simones och David Bowies tappning, i många olika versioner. Låten stannar upp och ersätts av vind, som i ett öde, vindpinat landskap. Det finns något skrämmande och sorgligt över det. På kläderna står uppmaningen ”Riot”, men även texten ”Don’t worry, it’s just a story. There’s always a happy ending.”

Rick skapar ett scenario som för tankarna till bilder från Burning Man, konsthappeningen som varje år drar till sig techfolk, alternativmänniskor och drogliberaler i Nevadas Black Rock-öken. Blå rök, grön rök, röd rök och däremellan fotsida parkasar med ”brutalistiska paljetter” och tältliknande outfits.

Men åter till Sverige och dess herrmode. Det är imponerande att inte mindre än fyra klädmärken finns närvarande i Paris, tre av dem på visningsschemat. Redan första dagen presenterar Cmmn Swdn tajta, halvtransparenta, delvis stickade toppar, jeans med antikonsumistiska tryck och överdimensionerade kavajer. Det känns ungt och och intrycket av second hand-kläder är inte felaktigt eftersom kollektionens tema är överkonsumtion och avlagda kläder. Skorna är gjorda av förra kollektionens skor, men nu sönderrivna och ihopsatta på nytt.

Namachekos kollektion är grafisk och geometrisk. Ekon från islamisk konst, Andrej Tarkovskijs Solaris och skulptören Evan Holloway. Material och utförande är som vanligt i den högsta lyxdivisionen, något som kanske förklarar märkets frånvaro på den svenska marknaden. Namacheko visar också än en gång hur bra de är på stickade tröjor, denna säsong hopdragna i ryggen. Det är en detalj som Martin Margiela använde vid ett flertal tillfällen efter att han sett tekniken i en jacka från 1800-talet. Eftersom Namacheko-visningen är på Palais Galliera där just Margiela-utställningen pågår misstänker jag att detta var en snygg och medveten referens.

Acne Studios visar herrkollektionen som en show för första gången på flera säsonger. Nästa vår är enligt Acne en exercis i experimenterande. Jonny Johansson och hans team tänker till exempel jacka men konstruerar ett par jeans. Naturliga material får se syntetiska ut. Ett print är i stället vävt. Om inte detta är en modetolkning av LSD-tripp så är det någonstans ändå en psykedelisk upplevelse.

Our Legacy har (som vi rapporterat) lagt till damkläder till sin repertoar även om kollektionen anses vara en och inte två. Något i detta skifte gör att jag ser Margielas fotspår allt tydligare i märket. Det är inte någon kritik, tvärtom. Snarare får det kläderna att kännas mer mode än hipster, om man nu vill göra en uppdelning. Men energin och referenserna hos Our Legacy är inte urbana utan handlar om saker som biodling och jordbruk – ett slags uppdatering av 70-talets gröna våg.

Dessa rörelser i modevegetationen gör att den pågående debatten om streetwear och dess vara eller ickevara känns något överspelad. Virgil Ablohs första visning för Louis Vuitton är välproducerad och med ett inkluderande anslag som känns väldigt här och nu, även om kollektionen i sig inte golvar mig. Kim Jones ankomst till Dior Homme är inget omvälvande ögonblick, men plaggens användande av couturetekniker från Lemarié gör att man vill se dem på närhåll.

På en re-see för Alexander McQueen får jag höra att kollektionen är inspirerad av gatumode trots att där inte finns en enda sneaker. Istället är gatumode den street som existerade i 1950-talets Soho där homosexuella konstnärer satte tonen. Plaggen är utsökta, med penseldragseffekter i handsydd silkestråd. Kanske är det något för påfåglarna i Pitti, tänker jag.

Allt strålar samman på GmbH. Rötterna i det pulserande dansgolvet, med dansens alla kopplingar till folklig extas. Positioneringen inom street. Den inkluderande castingen. Det politiska anslaget. Jag vet inte om det är den bästa kollektionen under veckan, men det är den som känns mest nu.