Backstage står Laird Borrelli-Persson från Vogue och gråter, hon tar av sig glasögonen och torkar sina tårar men de fortsätter att komma. Hon har recenserat för Vogue i tjugo år, hon gråter inte, hon ställer sig inte upp och jublar – men nu gör hon det. Folk är svettiga och skakiga, grinar och kramas. En journalist tar tag i mig och säger: “Förstår du vad hon har gjort?”, det är överväldigande men ja, jag förstår. Selam Fessahaye har precis gjort något så otroligt mäktigt, hon har med många meter tyll drämt till hela den svenska modebranschen rakt i nyllet. Fått ett smockfullt rum att fyllas av skrik och stående ovationer, av intensiva känslor som forsar ur alla gäster.
Under de här tre dagarna som utgör Fashion Week Stockholm är det homogena i publiken påtagligt, precis som att vi befinner oss på en plats som representerar överklass, en plats som har estetiken “guld” där en kaffe ger beskedet “medges ej” – vi är på Grand Hôtel. En vän följer med till modeveckan iklädd vitt från topp till tå, för att matcha sammanhanget som hon säger. Hon har rätt. Men på den här visningen är det inte så. Här är endast två modeller vita, och det blir ännu mer påtagligt hur det tyvärr brukar se ut, nu är castingen omvänd. Modellerna går barfota över hela rummet, ett guldigt rum på en plats där en SD-gala ägt rum, men nu beslagtagits av Selam Fessahaye.
Hon är en av Sveriges mest spännande stylister med klienter om Seinabo Sey och Sabina Ddumba, men denna dag är hon också en av Sveriges mest betydelsefulla modeskapare. Och denna dag jobbar Sey och Ddumba för henne när de går längs med hennes catwalk, i hennes kläder, och det är hon som är stjärnan.
Modet är minst sagt maximalistiskt, pompöst i sin innerligaste form signerat Fessahaye. Det sticker ut hakan och fängslar – intelligent och njutfullt förpackat i tyll, paljetter, glitter och spets. Enorma boudoirklänningar och arméinspirerade silhuetter i neon gör en genast engagerad. Morgonrockar broderade med guld, klänningar av holografpaljetter och glänsande överdimensionerade kostymer gör en till en salig skata och ett hieroglyftryck i hot-pink etsar sig fast. Och hjärtat slår miljontals extra slag när Seinabo Sey skrider fram i en svart brudliknande klänning med röd blombrodyr.
Idéerna är många men de håller sig sammanlänkade. Kollektionen är ofantligt stor, Selam Fessahaye slår nog rekord i flest looks producerat på kortast tid, ungefär tre månader tog det henne. Och det är svårt att greppa hur det gick till. Men hon beskriver det som att det legat latent i kroppen, bubblat och tillslut blivit till något som hon behövde få spy ur sig.
– Jag har nog alltid har haft en idé om att bli designer, sedan jag var väldigt liten. Men så praoade jag hos en designer när jag var runt tretton och då kändes det som att det bara handlade om så mycket andra saker. Om produktion, om att sälja och om att överleva. Så jag tror att det skrämde mig lite. Men nu när jag har jobbat som stylist har det funnits en annan frihet i det som har gjort att det varit kul. Och när jag känner mig inspirerad eller tycker att det är roligt så blir det enkelt, ett utlopp för kreativiteten. Det känns som att jag bara behövde få ur mig det här, säger Selam Fessahaye.
Och jag med stort sällskap tar tacksamt emot debuten med öppna armar. För att summera vill jag citera något jag hörde en stylist, en modedesigner och en skribent utbrista: “Där, ska, skåpet, fucking, stå”.
