När kriget i Ukraina bröt ut mitt under Milanos modevecka skickade min kompis ironiska meddelanden om att “vuxna måste få ha fest” för i Milano pågick modefesterna efter visningarna precis som vanligt. ”Bomber faller, skål!”

Även under Parisveckan känner jag mig inte säker på att allvaret har sjunkit in riktigt. Jag är å andra sidan inte helt säker på vad allvaret består av riktigt heller. 

Men jag satt på Rick Owens-visningen och adagiettot från Gustav Mahlers smäktande femte symfoni förvandlade de undersköna men underliga kreationerna, rökridåerna, håret och makeupen till en brygd som kommunicerade med detta ögonblick på ett sätt som endast mode kan göra. Det var ett känslosamt ögonblick.

Rick Owens hade beslutat sig för att ändra musiken från acid bass till klassisk under den senaste veckan för att han lyssnade på dansmusiken och tyckte det lät som artillerield. Istället: ledmotivet från Döden i Venedig, Luchino Viscontis film baserad på Thomas Manns roman.

Vissa av modellerna bar på små portabla rökmaskiner (som tydligen kommer gå att köpa) och rök regnande ner från taket som draperier. Jag tänkte på skönhet som symboliskt träder fram ur krutröken, ett slags sublim räddning, en vision om en framtid där det vackra återigen känns relevant. Som Rick Owens sade i sin pressrelease: ”During times of heartbreak, beauty can be one of the ways to maintain faith.”

Under veckan har många inom mode klagat på att de känt sig kritiserade för att de bara gör sitt jobb och visar upp kläder eller kollektioner. Försvaret har varit att de också använder plattformarna för att sprida information om kriget eller organiserat stödinsatser.

Modeföretag och lyxkonglomerat har donerat pengar och de flesta har nu pausat sina förehavanden i Ryssland, som till exempel svenska Acne Studios, Hermès, Chanel och LVMH.

Jag skrev att jag inte är säker på vad allvaret består av riktigt. Och med det menar jag att vi inte vet vad det här slutar. Kriget i sig är fruktansvärt, men ska man lyssna på de olyckskorpar som hävdar att bör förvänta oss att Putin kan göra det vi inte tror att han kan göra, ta över andra länder som de baltiska staterna, använda kärnvapen? Bråddjupet som öppnar upp sig inom mig när jag inser att jag nästan inte läst en enda optimistisk expert gör dissonansen mellan modevisningen och verkligheten omöjlig att hantera.

Det är då jag tänker på alla moderöster som säger ”det här är en bransch, det är vårt levebröd och vi kan hålla två saker i huvudet” och undrar hur den här retoriken kommer framstå om vi bara står på randen till avgrunden. Jag tror tyvärr att den kommer vara klädd i säsongens minst trendiga plagg: skygglappen.

Vad är rollen för mode i en tid av krig? Till detta har vi faktiskt facit.

Vad är rollen för mode i en tid av krig? Till detta har vi faktiskt facit. Under andra världskriget visade brittiska Vogue mode i blitzens ruiner, informerade och peppade. Modellen, musan och fotografen Lee Miller rapporterade från Paris frigörelse och från koncentrationslägren.

I denna tid då tidningar inte har samma centrala plats är det kanske influencers som kan ta över stafettpinnen. Vem vet, kanske kan Kim Kardashian axla chefredaktören Audrey Withers roll?

Hon dök upp på Balenciagas visning som ”en av husets och Demnas vänner”, i en outfit gjord av Balenciagas förpackningstejp. När visningen började läste Demna en dikt av den ukrainska författaren Oleksandr Oles och på varje gästs plats låg en t-shirt i form av den ukrainska flaggan tillsammans med ett uttalande där Demna förklarade att den gångna veckan hade rivit upp det trauma han själv bar på efter att ha flytt från Georgien 1993 som 10-åring. Han hade funderat på att inte visa alls, för ”i tider som dessa förlorar mode sin relevans”, men till slut bestämt sig för att presentera kollektionen som planerat. Att ställa in skulle innebära att ge upp och låta den ondska som hade sårat honom för nästan 30 år sedan vinna. Showen dedikerade han till ”att vara orädd, till motstånd och till seger för kärlek och fred”.

Själva kollektionen presenterades sedan i en jättelik snöglob, tänkt som en simulering av vinter i en framtid där snö inte längre existerar. Men scenografin fick en ny mening med kriget som fond: modeller som i stark motvind bar på soppåsar (i skinn), med snö som fastnade i hår och på kläder. Det var omöjligt att inte tänka på alla som flyr Ukraina just nu och det var omöjligt att tänka sig någon annan än Demna Gvasalia som avsändare.

Precis som Rick Owens lyckades Balenciaga säga något om mode som ett motstånd, för det är sant att det förlorar sin relevans i ett krig. Men kanske just därför har det inom sig ett budskap om fred, att själva anblicken av skönhet är en vision om en värld där kriget inte har någon plats längre. Man måste bara ta av sig skygglapparna först.