Ett besök på Pitti Uomo i år förvandlades snabbt till ett slags betraktande och bedömande av stilar. Ni kanske kommer ihåg att jag har hållit på och rensat ur en garderob och att jag funderar på vad som är en bra look för mig så här i medelåldern.

Ibland undrar jag om jag har blivit för gammal för mycket nutida mode, eftersom jag känner ett instinktivt avståndstagande från många hypade designer. Det hjälper inte att så mycket mode kretsar kring produkter och att dessa produkter känns kortsiktiga, trenddrivna och cyniskt prissatta. Men detta är herrmode anno 2020 – för i modevärlden rör vi oss nu i ett nytt årtionde.

På Pitti är alla välklädda, inte bara panamahattsmännen som sitter uppflugna i grupp på räcken i väntan på att bli fotade, utan även de som är inne på japansk street, männen som gillar preppy, färgexplosiva streetkids från Kina och alla de som bara har ett par välsittande jeans och en semesterskorta.

Alla dessa stilar är som ett smörgåsbord men jag känner inte dragning till någon av dem. Är det kanske mig det är fel på? Kanske behöver jag ta spjärn för att röra mig framåt.

Ena kvällen går jag på Givenchys första herrvisning. Vi transporteras ut till Villa Palmieri i Fiesole, en villa från 1300-talet med en fantastisk trädgård, och som ofta sägs vara platsen för ramberättelsen i Boccaccios Decamerone. Upplysta jättelika ballonger hänger i trädgården, olika spel finns tillgängliga: både schack och drämma-en-slägga-och-klinga-i-klockan. Jag klingar i klockan.

Givenchys kollektion är inspirerad av Sydkoreanska unga män, en marknad alla verkar sikta på i nuläget. Som med Dior Homme är grunden en krock mellan couture och streetwear. Här finns det oerhört vackert skrädderi, ett par spännande sportiga jackor och smarta accessoarer, men jag känner inte helheten, känner inte att den egna rösten är tillräckligt stark.

Marco de Vincenzos lansering av herrmode tidigare samma dag känns extremlyxig och excentrisk, men jag sitter där och undrar vem denna look egentligen är till för. Inte för att den är svår utan för att jag inte ser den här mannen i Marco de Vincenzo som person. Jag tror liksom inte att det här är en vision, en dröm om herrmode som han har. Det känns mer som en dröm han önskade att han hade, ett försök att göra det intressant.

Rent generellt upplever jag mycket herrmode idag som att det skriker för högt, att det är för ansträngt och krystat. För snart ett årtionde sedan hade jag konversationer i Milano med män som klagade över att Londonmodet var för knasigt och slog ett slag för bra italiensk stil. Jag förkastade deras ståndpunkt då och det var korrekt, herrmodet behövde nya idéer och lite mer crazy. Och jag befinner mig för den skull inte på andra sidan nu, bara att jag ifrågasätter det likhetstecken som jag upplever att folk idag sätter mellan fashion och alla kläder som tar i från fotknölarna oavsett resultat (vilket är ironiskt då så mycket sägs vara snott från 90-talsdesigner som Helmut Lang och Margiela).

På Givenchy-visningen har jag på mig: en oversize, ljusgrå skjorta i tunn kvalitet från COS, svarta cigarettbyxor från Miu Miu när de fortfarande gjorde herrkläder och ett par skor från ett samarbete mellan Comme des Garçons och Heschung med tecknade karaktärer från mangan Osomatsu-kun på. Det är den nivå crazy jag klarar av i nuläget.

Här är några artiklar om Pitti som man bör läsa (förutom Philip Warkanders take på SR Studio LA CA då):

At Pitti Uomo Sterling Ruby proves that ideas still matter – StyleZeitgeist, Eugene Rabkin

”Here is the thing that vexes menswear critics today – we have nothing against product. Product is indispensable to menswear. We are the geeks who turn the jackets inside out to examine the seamwork and delight ourselves in the knowledge that our denim is of the selvage kind. But why as of late must product take the center stage on the catwalk, crowding out ideas? Has men’s fashion become that enslaved to corporate interests and the desires of clueless millennial consumers who want nothing more but a dumb hoodie with the right logo on it? Ricardo Tisci, who arguably started the product craze, could masterfully show product on the catwalk, but it would buttress an idea. But even he has dispensed with ideas in favor of product at his new position at Burberry.”

Med idéer menar Eugene Rabkin idéer om mode, om stil, om snitt och färg – att försöka säga något nytt eller åtminstone nygammalt. Och inte bara göra ”vår version av vad det nu är som säljer till kidsen”. Och Sterling Rubys visning – som Rabkin ser som ett exempel på en kollektion med idéer – är intressant, inte minst för att den både hyllades och hatades. Suzy Menkes ska ha sagt att det var den bästa debutshow hon har sett. Casting directorn James Scully med säkert 40 år i branschen hatade den. Steve Salter på i-D tyckte Sterling Ruby nu inte bara är en av konstvärldens mest intressanta kreatörer utan nu även modevärldens, medan New York Times Guy Trebay å sin sida inte verkade helt golvad i en ganska neutralt hållen recension. Själv är jag, liksom Rabkin, lite kluven. Jag tycker inledningen var mycket stark, men känner också att en del plagg var misslyckade experiment. Man kan också se, inte bara Raf, utan spår av Demna Gvasalia i kollektionen. Och sorry, men jag tänker aldrig betala 8000 kronor för ett par gympabyxor av fleece. Samtidigt är det tydligt att Ruby plockat upp handsken där Raf Simons kastade den på Calvin Kleins catwalk och han är direkt en ny, mycket spännande röst på herrmodescenen.

At Pitti, A Shot of Creativity Amidst the Stuff – The Business of Fashion, Angelo Flaccavento

”Fashion used to be about emotion. Now it’s about stuff: collections that are surgically designed according to formulaic briefs set by marketers and merchandisers. This was perfectly evident at Pitti Uomo, the Italian menswear fair that closed yesterday in Florence.”

Angelo Flaccavento gör i stort sett samma poäng som Eugene Rabkin här och han påpekar även att Givenchy kändes som ”an exercise in merchandising without a narrative”. Han hyllade istället Sterling Rubys avsaknad av affärsplan och skrev att det var ”perfectly truthful to what fashion was back when it was really inspired and inspiring”. Nu tror jag många märken som byggs upp kring produkter (ofta en produkt till att börja med) börjar just utan affärsplan, men nog finns det en poäng här i att det inte känns cyniskt utan som ett hjärteprojekt för någon som har ett väldigt bra nätverk och därför kan få till debut under Pitti Uomo och direktförsäljning på ssense.com. Trots 8000-kronorsgympabyxor.

Sterling Ruby, the lauded American artist turns fashion designer – Financial Times, Alexander Fury

”Around a decade ago he began creating clothes again. ‘I’d set aside a certain amount of yardage from a project, to make a very simple outfit for myself,’ he says. These ‘cannibalised’ art offcuts became an unofficial uniform for Ruby. ‘For the past six years I’ve really mostly worn what I made,’ he says, softly. He even had special branded zips and labels made. These wearable works, though not conceived as art, were nevertheless displayed at Sprüth Magers gallery in London in 2016. For Ruby, this latest fashion label has been a natural extension of his working practice, his interest, his life.”

För en bra sammanfattning av Sterling Ruby som person och konstnär och hur han blev modedesigner, läs Alexander Furys text. Den skapar också en kontext genom att visa hur Sterling Ruby intresse för modevärlden ses inom konstvärlden (de flesta har varit emot) och påpekar att konstnärer väldigt sällan är så här intresserade av mode. Alexander Fury tycker för övrigt också att kläderna är bland de mest intressanta och spännande han sett på länge.