I en av mina referensfilmer The Boys in the Band får födelsedagsbarnet Harold sin present, en manlig prostituerad som går under namnet Cowboy. Följande konversation utspelar sig:

Michael: Oh Harold, he’s beautiful.
Harold: Yeah, beautiful. He has unnatural, natural beauty. Not that that means anything.
Michael: It doesn’t mean everything.
Harold: Keep telling yourself that, as your hair drops out in handfuls.
Michael: Faggots are worse than women about their age. They think their lives are over at thirty. Physical beauty is not all that goddamn important.
Harold: Course not. How could it be? It’s only in the eye of the beholder.
Michael: And it’s only skin deep.
Harold: Only skin deep. It’s transitory, too. It’s terribly transitory. Oh yes. It’s too bad about this poor boy’s face. It’s tragic. He’s absolutely cursed. How could his beauty ever compare with my soul? And although I’ve never seen my soul, I understand from my mother’s Rabbi that it’s a knock-out. I, however, cannot seem to locate it for a gander. And if I could, I’d sell it in a flash, for some skin-deep, transitory, meaningless beauty.

Jag berättar detta för att ni ska förstå lite varifrån många gays kommer. Homosexuella män har ju alltid varit riktiga skönhetsknarkare. Utan puggorna är det svårt att tänka sig antikens fascination vid kroppslig perfektion och renässansens homoerotiska under. Och mode är på många sätt den moderna tidens hemvist för denna kult. Det finns bara ett problem för oss gays.

Vi kan kalla detta problem för kvinnor.

Kvinnor kultar inte kring skönhet. Där gays knäböjer vid altaret går kvinnor bärsärkagång som en annan Jesus bland tempelmånglarna. Gaysen: ”Att vara snygg är värt mer än min själ.” Kvinnsen: ”Pretty hurts.”

Visst, nu generaliserar jag. Men nog finns det en grundläggande skillnad här? När filmstjärnor som Cate Blanchett klagar över objektifiering på röda mattan och säger att hon känner sig som ett marknadsföringstillfälle är min första reaktion att himla med ögonen och tyst konstatera ”Vi kan inte tänka bort din skönhet, Cate!”

Men kvinnor förstår vad Cate snackar om. De förstår att hennes skönhet kan vara ett ok som hindrar oss från att se förbi hennes glamourösa röda mattan-uppenbarelse. De förstår att även Beyoncé känner perfektionens piska.

I min värld, gaysens värld, är den objektifierade ofta den med makt. Gå till vilken gayklubb som helst: just de män som är mest sexobjekt är de mest avgudade. Porrskådisar är kungar. Skönhet trumfar själen. Pretty never hurts.

Men kanske är det här bara är min egen subjektiva upplevelse? Kanske är jag avundsjuk på de snyggaste killarna på klubben? Jag måste kolla med någon som får mycket uppmärksamhet, så jag kontaktar min stiligaste bögvän. Han som random bekanta frågar om när de sett oss stå på klubben och prata. Som när man lägger upp en bild på Facebook: Pling! Någon skickar ett meddelande och undrar vem ens snygga kompis är.

”Trumfar skönhet själen?” frågar jag. Nä, okej, det gör jag inte, men följande konversation utspelar sig:

Daniel: Du upplever aldrig att du inte blir tagen på allvar?
Stilig kompis: Nej, men jag inser kanske inte att folk ser ner på mig. Fast stiliga killar blir generellt tagna mer på allvar än tjusiga tjejer tänker jag.
Daniel: Blir du någonsin sexuellt trakasserad?
Stilig kompis: Nä, jag har aldrig blivit trakasserad.
Daniel: Aldrig någon som kladdar på dig på Side Track?
Stilig kompis: Jo, absolut, jättemånga som kladdar.
Daniel: Eh…
Stilig kompis: Men det är inte ju inte sexuella trakasserier.
Daniel: Vad är det då?
Stilig kompis: Att gubbar nyper en i stjärten får man väl ta tänker jag om man står där i tajta jeans och ser sugen ut.
Daniel: Jaså?
Stilig kompis: Man ska ta det för vad det är: nån ville nypa en i stjärten. Det är bara ett sätt att visa uppskattning. De vågar ju inte göra mer och då tänker man att då kan han få nypa mig i stjärten.

Tänk dig nu samma konversation med Cate Blanchett eller annan valfri kvinna. Vad är sannolikheten för att hon skulle säga saker som ”Att gubbar nyper en i stjärten får man väl ta”?

I mode krockar dessa två erfarenheter. För bögar är objektifiering lika med status, för kvinnor är objektifiering som bäst problematiskt. Skönhet är en sorts makt både för kvinnor och för homosexuella män, men i kvinnans värld är den makten ofta utraderad av ett underliggande, potentiellt hot om våld.

När Rihanna går på CFDA awards i en glittrig nakenklänning kan hon vara trygg i förvissningen att hon kan vara ett objekt på sina egna villkor. På samma sätt kan modetidningar som riktar sig till kvinnor vara fyllda av objektifierade, halvnakna modeller – de befinner sig i en safe kontext, tecken på en dröm om en värld där slippriga händer inte är hotfulla. Inom mode kan kvinnor leka med en möjlighet som ofta inte är öppen för dem i verkliga livet.

Objektifiering är kanske därför inte i grunden något problematiskt. I teorin skulle även tjejer kunna reagera som min stiliga bögkompis gör på tafsande. Men det kräver något. Det kräver att tjejer inte är rädda. Och det är de. Inte en dag går utan att man läser om hur en kvinna någonstans på jorden mördats, lemlästats, kidnappats, förslavats eller våldtagits av män. Det är inte lätt att säga att skönhet trumfar själen då.