När nyheten om Virgil Ablohs död i cancer kom i söndags såg jag reaktionerna i sociala medier, på Instagram och på Twitter. En efter en skrev redaktörer, stylister, designers, journalister om hur mycket Virgil Abloh hade betytt för dem, hur han hade inspirerat dem eller hjälpt dem. Chocken av att han hade gått bort var djup och känslomässig. En kollega tyckte det var så hemskt att han hade dött så ung och aldrig fått göra sina bästa verk.

Det fick mig att tänka på när Alexander Lee McQueen gick bort 2010, samma känsla av förlust över vad som kunde ha varit, samma bestörtning och känslostorm, då utan Instagram. Andra designers har dött däremellan men inte med samma emotionella klangbotten.

Virgil Abloh har sedan i pressen beskrivits som en föregångare, en dörröppnare, den första svarta amerikanen på ett stort franskt modehus, en stjärna på Instagram, en tänkare och en person som hjälpte andra modeskapare liksom skejtare i Ghana – som mannen som bjöd in 3000 unga modestudenter till sin första show för Louis Vuitton. Ingen eller få har nämnt den kritik som har funnits mot hans design eller försökt förklara den inställning till honom som fick en tung modekritiker att privat till mig en gång avfärda hans märke Off-White som ”ett skämt”. När den branschfokuserade System Magazine satte Virgil Abloh på omslaget var det också med copyn ”What is Virgil Abloh?” – som om branschen hade konfronterats med något slags anomali.

Dessa två designers död berättar på det sättet en historia om två generationer av modeintresserade, men också om hur modevärlden i sig har förändrats och om vilken riktning den är på väg mot.

Två generationer av modeälskare

Kontrasten med Alexander McQueen är slående. McQueen sågs som ett kreativt geni, en konstnär, någon som gjorde mode djupare och mörkare än andra. En modeskapare som unisont hyllades av just den generation som har förhållit sig sval till Virgil Abloh.

Dessa två designers död berättar på det sättet en historia om två generationer av modeintresserade, men också om hur modevärlden i sig har förändrats och om vilken riktning den är på väg mot.

För McQueen-generationen var en grundläggande drivkraft att visa att mode kunde vara nästan som konst. Det var inte konst, men det kunde vara lika kraftfullt, komplext och kontroversiellt som den bästa konsten. Generationen hade namn som Martin Margiela och Hussein Chalayan som visade att man med kläder kunde berätta mångbottnade berättelser om samtiden och om kroppen. Alexander McQueen å sin sida fångade vår uppmärksamhet med emotionellt laddade visningar som vågade kombinera skönhet med död, couture med sjukdom, som broderade ihop vansinne och det sublima. Det var mode som gjorde människor rakryggade när de pratade om att de jobbade med eller gillade mode.

Virgil Abloh speglar istället en annan generation och dess längtan efter ett mode som är mer öppet, en gemenskap där man samarbetar och bjuder in istället för att att stänga ut folk från sitt vip-rum. Vi har rört oss från mode som konst till mode som popkultur. Och precis som inom popkultur så finns det egentligen inte några spärrar för vem som får delta. 

Medan modevärlden under lång tid har hävdat att mode inte var något som alla kan syssla med visade Virgil Abloh att punkens etos – att vem som helst kan plocka upp gitarren – fortfarande är giltigt. 

Virgil Abloh fick unga att drömma

Jag tror det är svårt att överskatta hur mycket Virgil Ablohs resa från nykläckt designer till toppen av stegen har betytt för alla unga människor som instinktivt har ifrågasatt de regler och gränsdragningar som har gjorts av tidigare generationer. På så sätt representerade han hur mode slutgiltigt tog sig ur sitt elfenbenstorn och blev allas egendom.

Jag minns en modevecka när jag gick på Undercovers modevisning. Utanför stod en grupp tonåriga killar som spanade efter någon, de såg inte ut som de vanliga modestudenter eller instagram-wannabes som ibland hänger utanför visningslokaler och de verkade helt ointresserade av alla modedignitärer som var där. Men när Virgil Abloh gick förbi följde de efter och filmade med sina mobiler, han var enda orsaken till att de väntade. Det är få förunnat att fånga människors drömmar på det sättet.

I tisdags visades så hans sista visning för Louis Vuitton med titeln Virgil was here och den inleddes med hans ord om hur kort livet är. Det var en uppmaning till oss alla – men kanske särskilt till dem som inte tror sig ha rätt till det – att sätta vår prägel på världen, på vårt sätt.