För några veckor sedan fick jag ett par jeans från Asket. Jag har använt dem mycket sedan dess. Det är ett par jeans så det är vad de är menade för. En söm på bakfickan var lite lös, något slags produktionsproblem som säkert kommer slätas ut med tiden.
Askets produkter finns inte i butik, men man kan gå till deras showroom och testa hur de sitter. Eftersom jag bor i Paris var inte det möjligt så jag plockade fram ett par jeans som jag gillar hur de sitter och mätte dem och använde sedan Askets webbsajt för att para ihop mig med vilken av deras olika storlekar som låg närmast.
Det jag gillade med detta var att valet blev väldigt avsiktligt. Som jag ser det är det just detta som vi behöver ägna oss mer åt i dagens modevärld där så mycket baseras kring t-shirtar och tajts och andra plagg där passformen inte är så viktig. Det är av den anledningen enkelt att gå från impulsköp till impulsköp och jag är övertygad om att dagens ungdom får allt sämre uppfattning om passform – kanske är det därför vi antingen hamnar i baggy eller kroppsnära.
Asket lanserade i veckan – det har varit Fashion Revolution Week – sin rapport om full spårbarhet genom hela produktionskedjan och målet är här att öka värdet på våra plagg och våra inköp så att de blir investeringar istället för slit-och-släng-varor. En stor del av det arbetet handlar om passform, en annan del handlar om att vara ett trovärdigt märke som producerar kläder på ett sätt som får kunden att lita på märket. I nuläget är de på 74 procents spårbarhet.
För den som vill investera i Chanel nu när Virginie Viard har tagit över efter Karl Lagerfeld – hon visade sin första kollektion imorse i Paris – så krävs en tjock plånbok. Märkets cruisekollektion presenterades i en imaginär tågstation vilket måste anses vara ”klimatsmart” och kläderna i sig visade på en viss förflyttning utan att för den skull bryta med märkets historia.
Även om Chanel och Asket befinner sig vid olika poler på lyxskalan så känner jag att de existerar i samma värld. Det är just det avsiktliga i produktion, presentation och kommunikation som länkar dem samman och man känner att både Asket och Chanel är märken som inte känns cyniska, trots att de så klart vill tjäna pengar. När märket är avsiktligt och trovärdigt och söker vår tillit så känner man som kund att man förväntas närma sig deras kläder med just den avsikt som vi behöver mer av.
En intressant iakttagelse i Chanelvisningens presentation av temat kring tåg var att Karl Lagerfeld gavs nästan lika stort utrymme som Coco Chanel själv. Det är självklart korrekt eftersom Chanel som globalt varumärke troligtvis inte funnits utan Karl. Att märket i fortsättningen kommer fortsätta bygga sin storytelling kring båda dessa personer känns därför som sig bör.
Några inledande looks kommer få folk att tänka på Célines höstkollektion, och det kanske inte är helt fel – hela den looken handlade, precis som Chanel i grunden gör, om att befinna sig bortom trenden, om god smak och klass. I övrigt var visningen en klassisk uppvisning i hur Chanel kan anpassas till alla personer, åldrar och situationer. Plus ça change.
Här är några artiklar från veckan som jag tror du skulle uppskatta att läsa.
Vogue can make anyone look glamorous, including Pete Buttigieg – Robin Givhan, Washington Post
”He’s wearing the uniform that has come to define him when he’s out campaigning: neatly pressed trousers, white shirt with barrel cuffs and somber tie, along with a haircut that he appears to have settled on sometime around fifth grade. His chosen style of accessible familiarity, however, was no match for the full Vogue treatment, in which he has been posed and illuminated so that he looks like a glamorous version of the cookie-cutter bureaucrat.”
Att beskriva kläder och stil, att guida blicken hos läsaren och förklara vad som händer i en bild, kan vara svårt, eftersom det kräver att man tränar ögat. Det är en sorts modejournalistik jag saknar i Sverige, men även internationellt är den ovanlig. Alltför ofta förväntas vi nuförtiden enbart intressera oss för ekonomin bakom, om teknik och affärsstrategi. Allt det kan vara intressant, men vi måste också prata om det vi ser, analysera modet, inte bara siffrorna. Robin Givhan diskuterar här även en större fråga än enbart Pete Buttigieg: hur Vogue-porträttet för kvinnliga politiker blivit en viktig del i ens resumé och hur de, till skillnad från männen, måste hitta rätt när det gäller stil och glamour.
The Age of Political Correctness Will Kill Great Fashion – Eugene Rabkin, High Snobiety
”The bizarre thing about the rhetoric coming from the millennial left is how it resembles that of the right. This well-meaning authoritarianism results in products being pulled off shelves, apologies issued, lip service in the form of ‘diversity councils,’ and a lot of money spent on PR. It resembles the culture wars of years past.”
Jag har skrivit liknande artiklar som den här och försvarat modets rätt att vara icke-PK, att mode precis som konst eller litteratur måste få vara moraliskt tveksamt, förvirrande eller oroväckande. Och jag håller med om mycket i Eugenes artikel. Det finns något oroväckande i att vänstern och högern använder samma aggressiva språk. Det finns en stor risk att modeskapare slipar bort taggar och vassa kanter för att slippa kritik och sålunda är det negativt för kreativiteten. Det finns också något bisarrt med en konversation som utgår från att det finns ett facit.
Samtidigt är det här diskussioner vi behöver ha. Om representation, om moral, om objektifiering av kroppen. Att många drivs av en antidemokratisk impuls är uppenbart och jag tycker det är viktigt att försvara modets och kreatörers frihet i så stor utsträckning som möjligt. Men det räcker inte att som Miuccia Prada säga att någon kan bli kränkt oavsett vad man gör idag. Självklart är det frustrerande, men artikelns eget exempel – att McQueen förklarade för den svarta modellen Debra Shaw att den kvadratiska ”boja” hon skulle ha på sig, inte var handlade om slaveri – visar på att allt handlar om att vara genomtänkt och att ha en diskussion.
Stefano Pilati’s Next Move – Angelo Flaccavento, The Business of Fashion
”And yet, conceptually, Random Identities is deeply personal: the collection stems from Pilati’s own obsession with fashion and the act of dressing. ‘Every morning, when we choose what to wear and how to wear it, we basically define a new public identity for ourselves,’ he explains. ‘These identities are based on intuition, need, taste, but the shape they take is totally random. Hence the name: I basically want to convey this idea of daily restart through our look.’”
Jag sa någon gång att Stefano Pilati var en designer som jag skulle vilja se starta ett eget märke. Nu har han gjort det sedan ett tag och jag inser att det nog inte är för mig, inte än. Kanske kommer jag precis som Pilati flytta till Berlin när jag är 53 och gå på Berghain och ha på mig Random Identities. Det sagt tycker jag konceptet bakom märket är spännande. Vi tänker alldeles för lite på vad kläder betyder och hur de påverkar oss och vår dag. Vi ser dem som föremål, som konsumtion, men de är mycket mer personliga än så. Stefano tycks mena att vi startar på nytt varje dag, kanske är det sant, kanske är det där snabba beslutet ibland avgörande för hur vi beter oss en viss dag. I vilket fall som helst är det ett spännande och smart märke.
”While Lohan might occasionally step out in camo-print or a ribbon belt, and Duff might slant a bucher cap over her choppy layers once in a while, Tisdale was committed to doing it all at once; she’d wear a sparkly skirt, over pants, over a slip, with a necklace, and a hat, and a scarf, and a kicky purse.”
Detta ode till dålig smak är kul och även om man kanske inte läser den och övertygas om att Ashley Tisdale är en stilikon så ger den en insikt i varför man kan ha ett behov av att gå över gränsen, varför man kan dras till excess och förkasta god smak.