Det moderna modet uppstod successivt i vad som idag kallas norra Italien under 1300-talet. Tidigare hade kläder använts tills de var utslitna, men nu blev det istället viktigt att de speglade det rådande modet. Därför kunde kläder nu sys om, eller ges bort innan de var uttjänta. Skiftet berodde på en rad olika faktorer – det blev lättare att kommunicera sin sociala status och att visa sin ekonomiska förmåga att följa med i modet; kapitalismen utvecklades och med en ökad fokus på individen – men det intressanta är inte så mycket varför det skedde som vilka effekter det kom att få för den fortsatta utvecklingen. Genom århundradena spred sig den nya moderna modekulturen, genom samhällsklasser och över Europa, och med den följde också ett nytt sätt att konsumera, mer grundat i begär än i behov.

Självklart har kläder, tatueringar och smycken använts i alla tider för att visa vem man är eller vem man vill vara, men det som skedde nu, under övergången från feodal tid till kapitalistiskt system och med ökad effektivitet i tillverkning och handel, utgick från en mer avancerad infrastruktur som kunde understödja det mänskliga begäret att uttrycka sin identitet via sin kropps yta. Därför har också mode regelbundet klassats som omoraliskt och dekadent, en excess att motarbeta och undvika. Maoisterna i Kina ville ersätta mode med uniform. Nordkorea reglerar vad som är tillåtet att ha på sig och vad som är förbjudet. Men även Gustav den III introducerade dräkt som skulle ersätta modets nycker, liksom de brittiska romantikerna. Genom historien, och spritt över världen, har det ofta uppstått proteströrelser mot modets fixering vid individen över kollektivet, mot det tillfälliga till förmån för det eviga.

”Varför stirra sig blind på mode i form av kläder istället för att ta ett samlat grepp om konsumtionshysterin?”

Idag hörs återigen tongångar som påminner om tidigare perioders proteströrelser. Modeindustrin har utvecklats till ett globalt monster som plågar vår jord och förintar naturresurser i en hisnande takt. Därför anordnas konferenser, seminarier och paneldebatter på tema ”hur design ska bli klimatsmart”, ”hur miljöovänlig bomull ska ersättas med lyocell”, att ”viskos ska bli vanligare” och vi måste ”planera för återvinning redan under produktionsprocessen”. På många sätt är det här utmärkta strategier; som konsumenter tycks vi vara fortsatt fixerade vid att kommunicera vilka vi är genom klädval, och då är ju en taktik att istället för att dämpa konsumtion vara att mildra dess negativa miljökonsekvenser.

En möjlig anledning till att försöken att ersätta det flyktiga modet med en mer permanent stil alltid misslyckats har att göra med att initiativen kommit ovanifrån. Att implementera förändring från ovan är sällan lyckat. Istället bör den komma från gräsrötterna, så att det folkliga stödet väcks långsamt underifrån. Den som vill skapa långsiktig förändring bör göra det från stadig och trovärdig grund. Dessutom: varför stirra sig blind på mode i form av kläder istället för att ta ett samlat grepp om konsumtionshysterin? Hur kan vi som samhälle kritiskt granska och ifrågasätta vår kulturs fixering vid det nya köket, den senaste telefonmodellen och ny dator? Varför är det mer ekonomiskt för individen att byta till en ny bil än att behålla den gamla? Och, istället för att fråga oss vad för konsumtionsmönster vi vill påverka, varför inte vidga frågeställningen och undersöka vilken typ av liv vi vill leva? Vilken värld vill vi vara del av att skapa?

Så sent som för 20 år sedan existerade fortfarande de typiska subkulturerna i form av synthare, punkare och hårdrockare. Idag, i en samtid präglad av hybrider som blandar högt och lågt, alternativt och mainstream, är det inte lika lätt att dechiffrera mönstren. En from förhoppning är därför att det snart kommer att utvecklas en ungdomskultur som inte kommunicerar sin identitet genom att köpa, utan genom att avstå. Att behålla de kläder som redan finns, att byta med varandra, att vägra vara del i den pågående köpkarusellen, säga nej till att definiera sig genom storleken på den disponibla inkomsten för att istället finna andra sätt att skapa mening och värde på.