Under några månader har jag utforskat AI och arbetat med AI och tittat på vad andra åstadkommer med AI och ju mer tiden har gått desto mer besviken har jag blivit. Det är tre plus-samhället på speed, en kaskadkräkning av medioker konst, musik och text.
Visst, det kommer ändras säger folk, men jag är inte så säker. Ju mer kreativitet har demokratiserats desto mer har det mediokra blivit det som definierar samtiden. Det finns fantastisk kultur, radikal konst, nyskapande musik och litteratur, men inget av detta sätter längre större avtryck. I stället ser vi hur en sorts kitsch tar över. I W David Marx bok Status and Culture (som jag verkligen rekommenderar och som jag skrivit om för Under strecket i SvD) definieras kitsch som produkter som ser ut som konst, men med borttvättade konstnärliga aspirationer, det vill säga vackra tavlor och fotografier, klichéartad popmusik, ljudböcker som är spännande. Kitsch är konst som inte kräver någon kunskap eller någon annan förmåga än att tycka den ser härlig ut.
Förra sommaren beskrev skribenten Dean Kissick för Spike Art Magazine det hetaste inom konstvärlden: ”What’s so hot right now is inoffensive, middle of the road, pleasant on the eye, mediocre. Most of these new painting superstars are very, extremely, ultra ’mid.’”
Han är inte ensam om att konstatera att vi lever i en kultur där det som är inne ofta är “mid” och “mediokert”. Modejournalisten Eugene Rabkin noterade redan 2018 att ”premium mediocre fashion” var överallt: ”from Uniqlo cashmere (that doesn’t feel like cashmere at all) to Balenciaga baseball hats and Gucci headbands”. I tidningen n+1 frågar sig redaktörerna varför allt är så fult idag och beskriver en värld där generiska miljöer reflekteras i alla andra produkter:
Many of the aesthetic qualities pioneered by low-interest-rate-era construction — genericism, non-ornamentation, shoddy reproducibility — have trickled down into other realms, even as other principles, unleashed concurrently by Apple’s slick industrial-design hegemon, have trickled up. In the middle, all that is solid melts into sameness
Efter att ha arbetat med AI-verktyg som ChatGPT och Midjourney och kanske främst – sett vad de mesta entusiasterna producerar – är det tydligt att den här generiska trenden, mediokriseringen av samtiden, bara kommer att accelerera.
AI i sin nuvarande version är per definition generisk eftersom dess ”kreativitet” bygger på redan existerande uttryck. På det sättet är den lik reklam. Men det som driver lavinen av mediokert innehåll är användarna själva. Utan djupare kunskap om konst, fotografi, litteratur eller musik är det omöjligt att göra det riktig konst gör: kämpar med att försöka besvara de estetiska frågor som kan föra konsten framåt.
Vi får därför kitsch. Och som folk som är mer kunniga om konstvärlden än vad jag är redan påpekar så är denna typ av konst tyvärr den mest populära även i den högsta ligan. Under ett besök på Frieze i New York nyligen fick konstnären Alex Mackin Dolan en känsla av det som ställdes ut inte var konst, utan ”konst”, anti-experimentella verk som kändes framtagna av en algoritm för att vara passa in i kategorin konstverk. Och om det är så den bästa konsten idag ser ut, vad förhindrar att den produceras av en AI?
På Tekniska museet i Stockholm kan man just nu beskåda The impossible statue, en staty som har ”designats” av en AI tränad på Michelangelo, Auguste Rodin, Käthe Kollwitz och Augusta Savage. Verket är en perfekt illustration av hur AI tar genuint nyskapande konstnärer och stöper om dem i en ultrakitschig skrud.
På sikt kanske människor kommer kunna använda AI för att göra radikal konst. Jag såg nyligen målningar som hade skapats med hjälp av AI på Pinault Collection här i Paris för att ta ett exempel, även om just dessa tavlor inte direkt kändes experimentella. Men allt talar emot att det är de radikala uttrycken som kommer att definiera kulturen – vi har genom appar som TikTok och den kultur som produceras på plattformen redan kunnat konstatera att även om det är viktigt att vara unik och oväntad så lyser komplex, radikal kultur med sin frånvaro.
I Status & Culture hävdar Marx att vår samtid allt mer består av kulturella uttryck som blir flugor och sedan försvinner. Det är svårt att påminna sig om någon konst eller kultur under de senaste tio åren som gjort så djupa avtryck att allt efterkommande skapande behöver förhålla sig till den. Marx tycker att kulturen har stannat upp, trots att den ständigt tycks röra sig.
Jag skulle säga att allt detta är ett tecken på att vi nu har gått in kitschens gyllene era. Man skulle kunna hoppas på en experimentell och radikal motreaktion, en rörelse som skyr allt som kan skapas av och med AI, men tyvärr har det vi kallar kulturellt kapitalt till stor del förlorat sitt värde (vilket bevisas av att det går att sälja kitsch till konstsamlare och dålig kvalitet till lyxkunder). Smak har demokratiserats och många har sagt att det är bra. Det är det inte, för det gör att komplexa kulturella uttryck jämställs med banala, klichéfyllda sådana. Författaren Martin Amis dog precis och jag tänker på hans krig mot klichéerna. Vem håller den fanan högt i kitschens era?