I modefotografen Thurstan Reddings bildserie Kids of Cosplay (2022) ser vi superhjältar hänga bland radhus och villaområden. En grupp av Batmans tramsar runt på gräsmattan utanför en tegelvilla, X-Men-mutanten Mystique ligger på asfalten med en cigg och Spiderman tittar tomt ut i ingenting framför ett kylskåp med en dunk mjölk i handen. Subjekten är cosplayers, personer endast identifierade i reportaget med vad de gör till vardags – receptionister, lärare, försäljare – som iklär sig sina favoritkaraktärer, men här i sina alldagligaste stunder, som att ta ett bad.  Reddings bilder sätter tonen för ett spännande skifte: något som tidigare kanske främst setts som en märklig och i bästa fall underhållande subkultur för sci-fi och fantasy-nördar, manga-entusiaster och furries har blivit ett mer allmänmänskligt uttryck.

Under pandemin blev en australiensisk lågstadielärare viral när hon satte igång trenden ”Bin Isolation Outing” där man klädde upp sig för att ta ut soporna. Folk tog på sig allt från bröllopsklänningar och superhjältekostymer till hummerkostymer. Eskapismen från det triviala och banala skulle kunna ses som en parallell till cosplay-kulturen.

Vill man dra kostymens roll i vardagligt mode ännu längre kan man titta på samtidens så kallade mikrotrender, populariserade inte minst på Tiktok. I allt från Dark Academia, Preppy, Y2K, Indie Sleeze och Soft Grunge till Cottage Core, Goblin Core – eller helt enkelt vadhelst du tycker är kul för dagen – så suddas gränsen mellan trend och kostym ut i sökandet efter en persona som lättare flyter mellan online och offline, mellan dröm och verklighet.

Men eskapismen uttrycks också åt andra hållet. Sedan 2014 har den japanska sajten Daily Portal Z hållit ”Mundane Halloween”-fester (”jimi Halloween”) där folk som är för blyga för att klä sig i riktiga Halloween-kostymer i stället kan iklä sig mer försynta ”kostymer”, grundade i en mer nära verklighet. Så istället för monster eller skräckkaraktärer ser vi saker som ”kvinna som provat för många make-up-tester” eller ”kille som är för blyg för att skrika ’bingo’”.

I ljuset av pandemier, klimatkriser, ekonomisk osäkerhet och socialt kaos, så har vardagen upphöjt till estetik kanske än mer existentiella funktioner.

Även Taiwan har hakat på ”down-to-earth”-Halloween, där deltagarna klär upp sig i vardagssituationer, exempelvis ”Starbucks-anställd som tvingas le trots utmattande Halloween”, ”Kund kvarlämnad hos frisör som försvann halvvägs genom att klippa luggen” eller ”Kvinna letar efter en plats att sitta i matsalen”. Journalisten Rebecca Onion frågar sig i en artikel i Slate om fenomenet är populärt för att det är lätt att relatera till, för att det är ironiskt som hos normcore, eller kanske bara igenkänningshumor a la Seinfeld? Nja, i ljuset av pandemier, klimatkriser, ekonomisk osäkerhet och socialt kaos, så har vardagen upphöjt till estetik kanske än mer existentiella funktioner.

Denna diskussion hittas inte minst i Kina, som hanterar mode, identitet och kris än mer expressivt. Under 2022 har trenden ”civil servant chic” eller ”byråkratstil” (厅局风, tingju feng eller 厅里厅气, tingli tingqi) det vill säga att klä sig som en statstjänsteman, gärna i lite högre rang, blivit populär. Plötsligt syns trendiga kids i vita, strukna skjortor och kostymbyxor, marinblå kavaj och, som pricken över i:et, ett kinesiskt kommunistmärke på kavajslaget. I ett inlägg på Douyin (Kinas motsvarighet till Tiktok) porträtteras en ung man i anspråkslös kontorsstil med texten ”Behöver du verkligen jaga märkesmedvetna killar?!” På den kinesiska livsstilplatformen Xiaohongshu har byråkratistilen genererat flera miljarder visningar.

I en osäker samtid innebär att klä sig som en tråkig stadsanställd plötsligt status.

I en artikel på sajten Radii beskrivs stilens popularitet med att det kinesiska tjänstemannasystemet upplevs som positivt av yngre generationer. Det är ett efterfrågat karriärval på grund av sin stabila, pålitliga och relativt välbetalda status. Att vara tjänsteman innebär därför också bättre förutsättningar att gifta sig och skaffa familj. Att se ut som en byråkrat speglar ett kinesiskt talesätt som lyder ungefär ”människor litar på sina kläder, och hästar på sina sadlar”. Med andra ord: kläder och mode speglar vem du är. I en osäker samtid innebär att klä sig som en tråkig stadsanställd plötsligt status.

Men denna vardagsestetik kanske också speglar en verklighet som verkar längre och längre bort. Det vi under lång tid upplevt som vanliga, till och med banala jobb, säkra, tillgängliga med rätt utbildning, upplevs nu nästan exotiska. Rutin, normalitet och vana ses som något märkligt och svårtillgängligt. Att klä sig som en tjänsteman verkar plötsligt eftertraktat, och att äta lunch med lunchbricka i en lunchmatsal det ultimata lugnet.

De senaste årens uttryck av det triviala, banala och vardagliga belyser att cosplay slutat vara en nördig subkultur som endast uttrycks på slutna konvent, och snarare börjar bli ett sätt för många av oss att försöka skapa mening i en samtid utan mening. Även superhjältarna klipper gräset, bor i radhus och dricker mjölk direkt ur paketet. Att förkroppsliga det som rinner mellan fingrarna, som vi förlorat, eller som aldrig kommer se riktigt likadant ut igen. I mellanrummet mellan fiktion och kläder uttrycks så ett slags cosplay av en värld som verkar lika fiktiv som Tolkiens Midgård, Star Trek Voyager eller tecknade anime-karaktärer. När modet, ironiskt nog, blivit upptaget av mytiska figurer (Iris Van Herpen), alvöron (Burberry, Kid Cudi och Dazed Korea) och kentaurer (Julia Fox), så har att lajva vardagen samtidigt synliggjort något som kanske alltid var en fantasi av ett annat slag.