Den brittiska premiärministern Theresa May meddelade igår att hon skulle avgå. Hon höll sitt avskedstal i något jag skulle vilja kalla scharlakansrött. Hon hade ett par svarta skor med röda klackar till den illröda dräkten, silverfärgade smycken och en enkel urringad topp under. Medan kjolen var superklassiskt knälång var kavajen asymmetrisk och dramatiskt skuren med ett stort slag som tycktes designat för att efterlikna en scarf slängd runt halsen.
Det var en outfit som var vald för att utstråla motsatsen till det hon gjorde genom sitt tal. I scharlakansrött tar man plats, man syns, man attackerar – snarare än viker sig. Det är också en färg som skapar dramatik, något som renässansmålarna redan visste.
Det är svårt att läsa kläder ibland, men jag är övertygad om att de alltid säger något om personen som bär dem. De säger något om hur han eller hon vill bli sedd och hur de ser på sig själva. tydligt undrar därför hur Theresa May tänker kring kläder. Som alla kvinnliga politiker har hon inget helt accepterat sätt att klä sig på, på det sättet männen alltid är korrekta i en kostym. Som alla kvinnor i offentligheten har hon också förväntningar på sig att på något sätt bry sig, vara presentabel, men samtidigt inte gå över gränsen när det kan påverka uppfattningen av hennes kompetens.
I mina ögon såg den scharlakansröda dräkten ut som en look som fick Theresa May att känna sig stridslysten och stark, där den fick vara ett skydd i en svår situation. Var det också en varningssignal? Jag tycker aldrig man ska dra för stora växlar på om människor skickar något slags budskap till andra, jag tror det sällan är så, men i det här fallet är det fullt möjligt att hon utan att tänka på det valde något som kändes passande i en situation som innebär en akut fara för Storbritannien.
Det som tydligast kommuniceras är att det är en dräkt som är vald av någon som har ett intresse för mode, för skärning och för kläder som syns. Detta är att förvänta sig av en person som sedan unga år har sett sig själv som en framtida premiärminister, som någon som är i blickfånget. Men det säger också att hon ser på rollen som en ledarroll, inte en teknokratisk byråkrat. Valet av färg och kavaj får mig också att misstänka att hon själv upplever sig som tydlig och som någon som inte är rädd för att ta drastiska beslut, när de flesta är överens om att det var hennes otydlighet och oförmåga att sätta hårt mot hårt som blev hennes fall. Så i slutänden visar Theresa Mays klädval hennes eget självbedrägeri.
Här är några artiklar som var läsvärda den här veckan.
Streetwear is what happens to fashion when consumers start dictating the terms – Quartzy, Marc Bain
”That mindset puts a premium on authenticity and trusting likeminded people—mostly on social media these days—rather than looking to traditional authorities such as fashion sites or magazines. The consumer with this mindset tends to be young, listens to hip-hop, and is willing to spend on casual, exclusive clothes that communicate some insider knowledge. It makes streetwear ’democratic,’ the report notes, because the community decides what’s popular. ’The distinction between contemporary streetwear and the fashion industry at large does not come down to a sneaker versus a handbag, but to who is driving the taste-making,’ it says.”
Under en period undrade PR-personer ständigt vad jag trodde skulle hända med streetwearboomen. Skulle den ebba ut (det var vad de hoppades på) eller skulle den fortsätta? Jag svarade att jag inte trodde den skulle ebba ut snabbt i vilket fall som helst.
Modemänniskor har en tendens att se på allt som trender och trender försvinner ju förr eller senare. Till viss del har det redan hänt streetwear, eftersom både Virgil Abloh och Kim Jones har en mer skräddad look på sin agenda i nuläget. Den här artikeln bygger på en stor rapport om streetwear som Hypebeast tagit fram och den grundläggande insikten är att streetwear är modedelen av en djupare kulturell förflyttning. Streetwear kanske rör sig bort från sneakers, men det är oinsatt att tro att streetwear enbart är hoodies och sportskor.
”Heroin chic” and the tangled legacy of photographer Davide Sorrenti – The Guardian, Edward Helmore
”To Arnold, the images that were seen as relating to drug use were the extreme end of the wider rejection of the super glossy fashion magazines of the early 90s. She argues that the images associated with heroin chic, starting with Corinne Day’s pictures of Kate Moss in a grungy apartment printed some years earlier in British Vogue, wouldn’t have drawn much comment had they been published in a style magazine such as The Face. But placed in fashion magazines accustomed to shots of perfect women and perfect lifestyles, they were jarring.”
En ny dokumentär om Davide Sorrenti har precis kommit ut i Storbritannien. Sorrenti var en av de fotografer som tydligast kopplades samman med den så kallade heroin chic-looken under 90-talet och när han själv dog med en liten dos heroin i blodet blev det – ursäkta uttrycket – dödsstöten för heroin chic.
Dokumentären bygger på modevetaren Rebecca Arnolds arbete och särskilt hennes tankar om varför mode ibland dras till livets mörka sidor. Just nu lever vi i en tid då mode är intresserat av närmast motsatsen – av feel good, av att alla ska känna sig välkomna och inkluderade. Och när subversion porträtteras är det som en god kraft, mot patriarkat och heteronormativitet.
90-talets nihilism upplevde jag som en reaktion på 80-talets glättiga konsumism, som om en existentiell nihilism var den enda ärliga hållningen när man såg kapitalismens nakna, råa ansikte. Idag är reaktionen ofta revolutionär, iallafall till ytan.
Cher Plots Fragrance and Discusses Emojis, Retirement – WWD, Allison Collins
”’We’ve come a long, long way since I first put out a perfume so I really do believe this is genderless,’ Cher said. ’I [made] it for people who love perfume or people who want to smell good, people who feel that it’s part of who they are. I imagine there are people, I know there are people, who don’t want to have anything on them and I cannot even go to that place.’”
Jag ogillar all sorts celebprodukt även när jag gillar kändisen, men jag gör alltid ett undantag för Cher av uppenbara skäl. Strax innan Cher i den här intervjun säger att det är en könsneutral doft har hon förklarat att den har mycket vanilj och att hon gillar vanilj, antagligen för att hon är tjej. Men hon är Cher så hon behöver inte vara stringensens härförare, och om hon vill lansera en parfym nu när hon är 73, samtidigt som hon åker på världsturné så ska hon så klart göra det.
Why Most Luxury Brands Still Hire Underage Models – The Business of Fashion, Victoria Berezhna
”These companies argue that modelling should be treated similar to the entertainment industry, where underage talent is frequently booked for jobs while being subject to extensive protections. Others point to modelling as a vehicle to lift young men and women out of poverty, especially in emerging markets where a model can support her entire family from the money earned during one fashion month circuit.”
Detta är apropå att Kering har infört en 18-årsgräns för sina modeller, men något skorrar falskt med det här argumentet. För nöjesindustrin må ha talanger som är under 18, men nog är det inte i samma utsträckning som inom mode. Dessa regler bryts också så enkelt, kanske inte på den stora plåtningen med den stora budgeten men likväl på den lilla utan budget.