För tio år sedan skrev jag och några kompisar en bok som vi kallade Bögjävlar. Idén var att skriva om bögerier på det sätt vi själva talade om dem. Vi ville inte förställa våra bitchiga röster för att prata till en tänkt heterosexuell publik som kunde tänkas bli upprörd eller bara sådär i allmänhet förvirrad. Så vi pratade rätt och slätt till andra gays.
Spola fram till för ett par år sedan då några tjejer startade en sajt som de kallade Rummet. De hade en liknande agenda: ”Vi vänder oss för första gången till varandra.” Tror någon att detta fick stå oemotsagt länge?
Idag har den lilla nagel i ögat som en sajt som Rummet utgjorde växt till en bjälke enligt de som tycker till om sådant här. I SvD dundrar Ivar Arpi om att vita inte får kommentera på instagramkontot Makthavarna! I Göteborgs-Posten upprörs Adam Cwejman av att SSU har en separatistisk kväll för enbart rasifierade! Rasism! säger de. Avgränsning på grund av melaninhalt! fortsätter de. Tänk om SDU hade gjort en tillställning för bara vita!?
I mitt bakhuvud plingar det till och jag tänker tillbaka till 2006. En man blev så arg för att han inte fick komma in på Miss Gay-tillställningen under Pride – det var en så kallad tjej-fest – att han anmälde det hela till jämställdhetsombudsmannen. Jämställdhetsombudsmannen hade ganska snabbt ett svar: De lade ner ärendet med hänvisning till att diskriminering är helt laglig när den har ett berättigat syfte.
Hm… vad kunde syftet vara med att ha en fest för lesbiska (och nyfikna kanske) kvinnor som inte tillät män? Varsågoda, JämO-godkänt och paketerat: HBT-kvinnor kan behöva en fredad zon!
Just det här konceptet med fredade zoner kanske kan vara komplicerat att förstå sig på om hela världen är en enda stor fredad zon för dig. Men, jag tror faktiskt straighta män förstår precis för när jag gick i gymnasiet skapade dessa grabbar väldigt medvetet kvinnofria tillställningar och sa rakt ut att det var viktigt med sammanhang där man inte bjöd in några tjejer. Det blev ju nämligen en annan sorts umgänge med bara män. Tjejer… dessa potentiella Yoko Onos kunde ju få någon att vilja växa upp eller behandla en kvinna som en person!
När vi skrev en bok som sket i straighta underkände vi idén om att ett samtal i offentligheten måste vara anpassat till en publik som också inbegriper människor som är ointresserade, oinsatta eller öppet fientliga. Vi tyckte föga förvånande inte att en majoritet skulle diktera villkoren för en minoritet. Vi orkade inte uppfostra och informera. Det fanns redan tillräckligt av detta.
Separatism borde aldrig vara ett mål, däremot kan den vara ett medel, faktiskt just den sortens liberala pragmatiska medel som dess belackare ofta hävdar att den inte är. Istället pratar de principer. Men är det verkligen bara en princip som är relevant här? Arpi och Cwejman pratar om en princip där tillgång till offentliga evenemang inte ska bestämmas av hudfärg. Men det gör att de också är på kollisionskurs med förekomsten av lesbiska tjej-fester, som vi ju bestämt är helt okej i det här landet.
Och det är här man ser att det finns en skillnad mellan SSU och SDU. Om principen som ligger till grund här är rätten till fredade zoner, rätten att få vara sig själv, att vi alla ska få möjlighet att prata fritt – då innebär den rätten väldigt olika saker för SSU:s rasifierade och SDU:s vita skaror. Och ett argument som säger att de har lika stor rätt till denna fredade zon sätter likhetstecken mellan behovet av att undkomma rasistiskt förtryck och behovet av att få säga rasistiska saker. Är det verkligen en position att rista på stentavlor?