Jag trodde svenskarna var ett framåtblickande folk vars tillvaro kretsade kring att beställa olika tjänster via appar, så man slipper laga mat eller åka till soptippen. Ett folk helt utan nostalgi, där ingen gråter över att gamla insuttna caféer med karaktär görs om till fräscha utrymmen med den senaste kaffetrenden.
Men när framtiden nu har kommit så visar det sig att många är kinkiga. Inte över apparna eller kaffetrenderna. Nej, över själva den futuristiska samtiden.
I William Gibsons roman Idoru från 1996 föreställde sig Gibson en japansk popstjärna som också är en artificiell intelligens. Hon anpassar sig efter fansens förväntningar när de agerar med henne privat, men när Rei Toei uppträder offentligt som hologram inför hänförda fans är det en konsensusbild som syns.
Jag tänker på Rei Toei när jag läser hur fansen vallfärdar för att se fyra digitala projektioner uppträda som Abba. Även här finns ett slags konsensusbild av hur de borde se ut. Unga, men samtidigt i nya ”70-talsliknande” kläder från 2022. Med röster från förr, men mellansnack från nu.
Konsertupplevelsen får strålande recensioner i brittisk press och även fransk media är lyriska. Svenska recensenter däremot hakar upp sig på att det inte är som förr, att det inte är äkta, att den mänskliga kontakten saknas.
Allt detta är sant, men det föranleder min fråga. Vi lever nu ett liv i futurum, varför klagar ni?
Att 2022 är framtid är uppenbart. När jag läste Idoru för över två decennier sedan tyckte jag det var helt bisarrt att någon skulle vilja gå och se en konsert med ett hologram – på allvar, inte som en kuriositet eller av nyfikenhet. Abba-showen bevisar kort sagt att William Gibson hade rätt. Vi är fullt redo att acceptera digitala popstjärnor och interagera med dem.
Kanske räcker det att något är äkta enough?
Men så har vi också gett upp verkligheten sedan länge – Jurassic Park gjorde dinosaurier levande för oss på skärmen 1993 – och att digitala entiteter kommer ta upp mer och mer av vår offentlighet känns därför oundvikligt. Influencern Lil Miquela har tre miljoner följare på Instagram och får gig både som curator av konst och som intervjuare på Coachella. Vad skiljer egentligen den skapade karaktären Lil Miquela från den karaktär som Kim Kardashian uppfinner med utgångspunkt i sitt liv?
Men tillbaka till framtiden. Det blir tydligare och tydligare att vi med framtid menar ett slags kollaps av etablerade gränser. Mellan digitalt och analogt. Mellan fejk och äkta. Mellan människa och maskin. Framtiden är inte en app som fixar hämtning av grovsopor.
Ett nytt landskap håller på att utkristallisera sig och för många är frågan om något är äkta eller inte mindre intressant. Kanske räcker det att något är äkta enough? Lite som skönhetsmärket Officine Universelle Buly som ser ut som om det legat på 6 rue Bonaparte i Saint-Germain-des-Près i 200 år men som öppnade där 2014.
Eftersom vi nu befinner oss i Idoru förväntar jag mig att vi snart lever i filmen Her, Spike Jonzes vision av en framtid där en man blir kär i ett flirtigt datorprogram. För när kärleken mellan människa och maskin blir äkta enough är det nog många som kommer välja en digital partner framför att leva helt ensamma. Precis som många springer på Abba-spektakel trots att de inte tittar på något annat än projektioner.
Jag är inte det minsta chockerad av utvecklingen. Mina år inom modevärlden har nämligen uppdagat om och om igen att verkligheten är överskattad. Och när allt kommer omkring är det väl just detta som mode faktiskt handlar om. För vad var sensmoralen i den legendariska Vogueredaktören Diana Vreelands memoarer nu igen? Jo, en uppmaning till läsaren att ”fejka det”. Livet borde ju ändå vara mycket mer fabulöst än den där urtråkiga gamla verkligheten?
Uppenbarligen hade Diana Vreeland älskat Abba Voyage.