Facebook Search
  • bon.se

Bon.se

  • KATEGORIER
    • Mode
    • Fråga Modedoktorn
    • Musik
    • Konst
    • Litteratur
    • Skönhet
    • Resor
    • Listor
    • Återblickar
    • Fest
    • Bortom det svenska modeundret
  • KRÖNIKOR
  • MODEVECKOR
    • Stockholm A/W 2019
    • Stockholm S/S 2019
    • Stockholm A/W 2018
    • Stockholm S/S 2018
    • Stockholm A/W 2017
    • Stockholm S/S 2017
    • Stockholm A/W 2016
    • Stockholm S/S 2016
    • Stockholm A/W 2015
    • Stockholm S/S 2015
    • Stockholm A/W 2014
    • Stockholm S/S 2014
    • Stockholm A/W 2013
    • Stockholm S/S 2013
    • Stockholm A/W 2012
    • Stockholm S/S 2012
    • Stockholm A/W 2011
    • Stockholm A/W 2011
    • Stockholm A/W 2010
    • Stockholm A/W 2009
    • Stockholm S/S 2009
    • Stockholm A/W 2008
    • Stockholm S/S 2008
  • MODEBILD
  • ABOUT
    • Contact
    • Studio Bon

Vi lever i framtiden, varför klagar ni?

Abba Voyage får recensenter att ropa på äkthet. Men verkligheten är sedan länge överspelad.

Text Daniel Björk

Krönika

Publicerat 8 juni 2022

Fotografi Johan Persson/Abba Voyage

Jag trodde svenskarna var ett framåtblickande folk vars tillvaro kretsade kring att beställa olika tjänster via appar, så man slipper laga mat eller åka till soptippen. Ett folk helt utan nostalgi, där ingen gråter över att gamla insuttna caféer med karaktär görs om till fräscha utrymmen med den senaste kaffetrenden.

Men när framtiden nu har kommit så visar det sig att många är kinkiga. Inte över apparna eller kaffetrenderna. Nej, över själva den futuristiska samtiden.

I William Gibsons roman Idoru från 1996 föreställde sig Gibson en japansk popstjärna som också är en artificiell intelligens. Hon anpassar sig efter fansens förväntningar när de agerar med henne privat, men när Rei Toei uppträder offentligt som hologram inför hänförda fans är det en konsensusbild som syns.

Jag tänker på Rei Toei när jag läser hur fansen vallfärdar för att se fyra digitala projektioner uppträda som Abba. Även här finns ett slags konsensusbild av hur de borde se ut. Unga, men samtidigt i nya ”70-talsliknande” kläder från 2022. Med röster från förr, men mellansnack från nu.

Konsertupplevelsen får strålande recensioner i brittisk press och även fransk media är lyriska. Svenska recensenter däremot hakar upp sig på att det inte är som förr, att det inte är äkta, att den mänskliga kontakten saknas.

Allt detta är sant, men det föranleder min fråga. Vi lever nu ett liv i futurum, varför klagar ni?

Att 2022 är framtid är uppenbart. När jag läste Idoru för över två decennier sedan tyckte jag det var helt bisarrt att någon skulle vilja gå och se en konsert med ett hologram – på allvar, inte som en kuriositet eller av nyfikenhet. Abba-showen bevisar kort sagt att William Gibson hade rätt. Vi är fullt redo att acceptera digitala popstjärnor och interagera med dem.

Kanske räcker det att något är äkta enough?

Men så har vi också gett upp verkligheten sedan länge – Jurassic Park gjorde dinosaurier levande för oss på skärmen 1993 – och att digitala entiteter kommer ta upp mer och mer av vår offentlighet känns därför oundvikligt. Influencern Lil Miquela har tre miljoner följare på Instagram och får gig både som curator av konst och som intervjuare på Coachella. Vad skiljer egentligen den skapade karaktären Lil Miquela från den karaktär som Kim Kardashian uppfinner med utgångspunkt i sitt liv?

Men tillbaka till framtiden. Det blir tydligare och tydligare att vi med framtid menar ett slags kollaps av etablerade gränser. Mellan digitalt och analogt. Mellan fejk och äkta. Mellan människa och maskin. Framtiden är inte en app som fixar hämtning av grovsopor.

Ett nytt landskap håller på att utkristallisera sig och för många är frågan om något är äkta eller inte mindre intressant. Kanske räcker det att något är äkta enough? Lite som skönhetsmärket Officine Universelle Buly som ser ut som om det legat på 6 rue Bonaparte i Saint-Germain-des-Près i 200 år men som öppnade där 2014.

Eftersom vi nu befinner oss i Idoru förväntar jag mig att vi snart lever i filmen Her, Spike Jonzes vision av en framtid där en man blir kär i ett flirtigt datorprogram. För när kärleken mellan människa och maskin blir äkta enough är det nog många som kommer välja en digital partner framför att leva helt ensamma. Precis som många springer på Abba-spektakel trots att de inte tittar på något annat än projektioner.

Jag är inte det minsta chockerad av utvecklingen. Mina år inom modevärlden har nämligen uppdagat om och om igen att verkligheten är överskattad. Och när allt kommer omkring är det väl just detta som mode faktiskt handlar om. För vad var sensmoralen i den legendariska Vogueredaktören Diana Vreelands memoarer nu igen? Jo, en uppmaning till läsaren att ”fejka det”. Livet borde ju ändå vara mycket mer fabulöst än den där urtråkiga gamla verkligheten?

Uppenbarligen hade Diana Vreeland älskat Abba Voyage.

Taggar:

ABBA, ABBA Voyage, Diana Vreeland, Kim Kardashian, Lil Miquela, William Gibson

Mer från Daniel Björk

Chefredaktör Bon

Krönika

Mode är som ett roligt skämt

Vad som hände när jag köpte en ny vinterrock.

Text Daniel Björk

Krönika

Hejdå alla medelmåttiga journalister, skribenter och författare

Den artificiella intelligensen ChatGPT är här för att ta era jobb.

Text Daniel Björk

Mode

Har det virala ögonblicket förstört modet?

Coperni vann modeveckan med en klänning som sprayades direkt på Bella Hadids kropp. Det var lite som att se en presentation av en ny Iphone, tycker Daniel Björk.

Text Daniel Björk

Film

RIP Jean-Luc Godard (1930-2022)

Den franska mästaren som var del av 1960-talets nouvelle vague gjorde en av Daniel Björks favoritfilmer. Här minns han vilket intryck ”Tokstollen” (Pierrot le Fou) gjorde på honom som ung.

Text Daniel Björk

Litteratur

Att säga bög i litterära rum

Kristofer Folkhammar är författaren och kritikern som kanske mer än någon annan personifierar det queera perspektivet i samtidslitteraturen. Denna Pridemånad erbjuder ett samtal med honom exakt vad vi behöver: en avfart från heteronormativitens autobahn.

Text Daniel Björk

Musik

Ett pånyttfött iamamiwhoami

Efter flera års tystnad återuppstår nu det elektroniska och audiovisuella projektet från Jonna Lee och Claes Björklund. Lika spektakulärt visuellt som vanligt, men med en mer akustisk och mänsklig inramning.

Text Daniel Björk