Linda klär av sig

Det blev inget utvik i Café. Inte heller i Moore. Herrtidningarna var ingen plats för kändistjejen som ville vika ut sig – och diktera villkoren själv. Istället var det Bon som tog in bilderna på landets bitchigaste debattör i bara mässingen. Återstår bara att undra: vad vill hon egentligen säga?

Text Salka Hallström Bornold

Fotografi Annika von Hausswolff

För några år sedan släpptes en bok som hette Bitch – in praise of difficult women. Bitch, en hyllning till de hatade kvinnorna. De besvärliga brudarna som männen hatar för att de inte håller sig på sin plats. Som kvinnorna hatälskar för att de gör allt det som kvinnor vanligtvis inte får göra. Från Delila till Zelda Fitzgerald, Yoko Ono, Courtney Love. Och Linda Skugge, hade man kunnat tillägga. Om boken varit svensk.

Linda, tvåbarnsmamman som förblir Expressens egen husbitch i år efter år. Den före detta popfascisten som vuxit upp till att bli rikets mest dödsföraktande leverantör av mediala bråk. Linda, den besvärligaste bitchen av alla.

Efter det senaste årets skörd av Big Brother-gräl, tuttbråk och Ranelidfejder kommer så det mest utstuderade utspelet hittills – Linda-utviket. Linda skulle göra pr för sin senaste bok genom att vika ut sig i Café, hette det, precis som Pernilla och Perrelli och de andra kändisbrudarna som hon moraliserat över tidigare. Den avgörande skillnaden, menade Linda, bestod i att bilderna inte skulle retuscheras. ”Det jag vill visa är the truth”, skrev hon, ”en vanlig tjej i bara mässingen”. Det tog skruv. ”Desperat”, menade modejournalisten Susanne Pagold, men tyckte samtidigt att Linda hade en viktig poäng. DN-kollegan Helena Lindblad undrade istället om hon drömde: ”Frågan är varför en glödande feminist som Linda Skugge anser att den ’naturliga’ kvinnokroppen ska exponeras just där, för just de läsarna. Varför är det så viktigt med just deras bekräftelse på att en småbarnsmammas kropp duger?”

Frågar man Linda själv, säger hon att hon gör det här för de unga brudarna. För de knappt byxmyndiga tjejerna som gått vilse i en värld av stenhård sexism. För dem som vadar upp till knäna i porr och förnedring. Tjejerna därute som aldrig skulle drömma om att ställa till med besvär. Som vill bli dumma och blonda och storbröstade när de blir stora. Som mäter sitt människovärde i bh-storlek och skippar plugget för att stiga i graderna hos de hårda killarna. De där vars blick betyder liv eller död. Och som, enligt Linda, hämtar sin kvinnosyn från Café, Slitz och Moore.

– Jag vill vara ett fuck you-tecken bland alla stora tuttar och munnar, säger Linda.

Det är Lindas egen tolkning av läget på jämställdhetsfronten. Därför behövs hennes osminkade småbarnsmammekropp, komplett med häng och snittärr, bland alla Silvstedt-lookalikes och retuscherade b-kändiskvinnor. Allt enligt Linda. Okej. Men för oss vuxna brudar som kommit över våra tuttkomplex betyder den här Linda klär av sig-grejen något annat. Låt mig förklara: för mig och mina gamla tjejvänner är Linda ett tuttkomplex i sig. Hon är det ungdomstrauma som vi aldrig växer ifrån. När vi var teenage angst-författare för byrålådan, knep hon åt sig stjärnkolumnen i landets största kvällis. När vi kämpade med att utveckla vår skrivstil, var hon journalistikens Sid Vicious och spottade på allt vad språkregler hette. När vi diskuterat kvinnosaken och Simone de Beauvoir i åratal kom Linda ut ur garderoben som feminist med antologin Fittstim, utan ens en halvsmält analys i beredskap, och fick så mycket cred att man kunde trott att hon och de andra fittstimmarna uppfunnit kvinnorörelsen på egen hand. All denna tabloidmakt, i knät på en ung tjej från ingenstans. Det är klart att vi älskar henne. Hatälskar henne.

”Nu kan det vara dåligt för män i hundra år…hoppas det blir vanligt med plastikoperationer för män och penisförlängningar”

Med Lindas senaste påhitt börjas det igen. Återigen har hon gjort det. Det som vi andra varken får eller kan göra: dikterat sina egna villkor. Parat paroller med pr-näsa och sensationslust. Skrivit om spelreglerna så att de passar henne. Och även den här gången lär hon komma undan med det. Därför blir det inget Bingo Rimér-utvik när Linda klär av sig, utan halvnaket på gränsen till konst. Bakom kameran står ingen flickfotograf utan en djupt respekterad konstnär, Annika von Hausswolff. Och i slutänden blev det mer än en pr-ploj: bilder som faktiskt befriar.

Linda, som i sminkat skick är kvällspressens snyggaste krönikör, ser ut som de flesta av oss brukar se ut på morgonen. Klart att Café backade. För det gjorde de, efter att ha insett att Linda inte skulle göra några hur-mycket-böcker-jag-än-skriver-är-jag-ändå-bara-ett-avelsdjur-bilder.

Det är också det här som är Lindas verkliga feministiska gärning. Inte att lynchmobba silikonbrudar och kändistjejer på bästa kvällisplats. Inte att kalla Björn Ranelid för fjolla. Inte att ställa till med ännu en storm i plaskdammen. Utan att göra tvärtom. Och vara den besvärligaste bitchen av alla.

Själv har Linda länge levt sitt liv, som de flesta regelbundna Expressen-läsare väl känner till, långt från alla slags rampljus. Hennes man är popmusiker, hon bor mitt i stan och räknar just Annika von Hausswolff till en av sina närmare vänner. Ändå umgås hon mest med andra småbarnsmorsor med vanliga kontorsjobb. Det är så hon ser ut när jag möter henne, på krogen i kvarteret där hon bor – som en småbarnsmamma, blek och sliten efter ännu en vaknatt med yngsta dottern Molly.

Som de flesta med insyn i kulturlivet också väl känner till, så har Linda Skugge haft en dubbel personlighet. Människan Linda har varit den väldigt softa motsatsen till Expressen-häxan Linda, som syster Alldeles För Ond och syster Alldeles För God i samma kropp. Men något har hänt sedan jag såg Linda sist. Blicken viker inte undan längre. Och hon har börjat tala som hon skriver.

Vad vill du säga med det här?

– Det började med att jag gillar Annikas bilder så himla mycket, och ville göra något med henne. Jag skulle ge ut en bok och tänkte ”kan inte hon fota mig”, och så var jag så jävla trött på Café- och Slitzbruden… Sedan tycker jag att vi ska reclaima kroppen, avdramatisera tjejen som är airbrushad. Ungefär som: kan vi inte alla bara ta av oss, för då faller hela grejen. Lite så var det, jag ville göra något som var hardcore, som man hajar till inför. Jag börjar förstå Courtney Love som uppträtt topless, även om hon har silikonbröst.

Och det har redan väckt reaktioner, eller hur?

– Flera mammor har varit så peppade att de frågat om de inte kan få göra intervjun. Det har varit antingen eller, tjejer som varit positiva och tycker att det är briljant, och de som varit skitledsna och sagt att jag borde stå i skidställ istället för att visa kroppen. Killarna är bara negativa, några har skrivit sånt som ”jag ska slå dig, banka skiten ur dig”, men det handlar mer om min person, om killarna som hatar mig – de idioterna som väcktes till liv. Det är lite obehagligt.

Varför blir just killarna så arga?

– Egentligen har det mest varit tjejer. Killarna blir mycket mer provocerade när jag skriver om våldtäkter, om pappor som måste ta hand om sina barn, om våld mot kvinnor. De känner sig utpekade och tycker att ”jag slår minsann inte”. När bilderna kommer ut lär killarna däremot bli provocerade eftersom de påminner om Fittstim-omslaget, det var väldigt starka reaktioner på dem. Killar som tyckte ”Gud vad äckligt” och fick spykänslor.

Vem kommer hatmailen ifrån?

– Nuförtiden är det mest från killar, i och med att jag är en så känd feminist. Det är jävligt provocerande för många killar att jag skriver generaliserande om män. De kan bli mycket våldsamma och snacka om ”straffknull” och sånt.

Vidrigt.

– Ja, och det är samma killar som lever med oss i samhället.

– När jag var yngre kunde det bli våldsamt på krogen, då när jag skrev om musik. När jag hade skrivit om Raymond & Maria fick jag säkert femhundra mail. När man skriver om musik blir också folk väldigt upprörda, för att det är lätt att tycka något om det.

Är du inte rädd?

– Jo, hos oss är det viktigt att man låser dörren. Men om jag inte haft barn skulle jag inte brytt mig.

Vad var grejen med att vara osminkad på bilderna?

– Jag hade tänkt vara sminkad, men sen kändes det fel med resten av kroppen. Ska man göra något sånt här, så måste man gå hela vägen. Men det var läskigare att visa mig osminkad än att visa kroppen – huvudet kändes värst, haha.

Varför kom du till Bon med din utviksidé?

– För att det visade sig att jag och Café har olika uppfattningar om vad som är snygga bilder.

– Jag visar mig i trosor och behå men jag ligger inte i porriga ställningar eller i någon underlägsen position som ska tillfredsställa den manliga blicken.

– Jag skulle aldrig ha vågat låta mig plåtas av Bingo Rimér. Jag skulle känt mig otrygg i den situationen, jag skulle inte stått ut rent psykiskt. Annika och jag är kompisar, så jag kände mig trygg med att bli plåtad av henne.

Men vad är din mening med att klä av dig?

– Jag ville visa min kropp helt oretuscherad, utan smink, som en vanlig tjej ser ut. Min tanke är att det ska bli ett fuck you-tecken bland alla retuscherade bilder som vi är vana vid att se av kvinnor. Det blir snyggt och coolt.

Vill du inte bara sälja din bok?

– Jo, så är det ju också.

Vet inte folk hur nakna tjejer ser ut ändå?

– Jo, men det här handlar också om vilka som ska få synas i tidningarna.

Menar du tidningar som Café och Moore, eller en tidning som Bon? Porriga kvinnoideal finns snarare i herrtidningar än i modevärlden. Inom modevärlden har man ifrågasatt och sökt omformulera skön- het och sexighet som begrepp sen länge.

– Såhär, jag menar att om fler vanliga tjejer fick synas överallt, inte bara i tidningar utan på bioaffischer och i Hollywood och överallt, om fler fick vara med och leka och synas, då skulle många må bättre. Jag skulle må bättre.

Läste du Susanne Pagolds kommentar om ditt utvik i DN? Hon skrev: ”Hur desperat det än verkar så har Skugge en viktig poäng med att visa upp sina operationsärr. Det är inte bilderna av unga, släta, plastsöta mannekänger som skapar anorexi, heroinmissbruk och komplex utan den relativa frånvaron av korta, tjocka, asymmetriska, slitna, handikappade, åldrade, ärrade och rynkiga kroppar i reklam och modetidningar.” Håller du med, är bilder av kvinnor i reklam och modetidningar anorexiaframkallande?

– Att färre tjejer skulle få anorexia är väl lite överdrivet att tro.

Läser de här unga tjejerna Café och Slitz?

– Det tror jag att de gör. Jag tror inte att de mår bättre av att det är samma tjej, samma stora munnar och stora tuttar överallt. Jag tror att deras killar och killkompisar läser Café, och Slitz har ju ännu högre upplagor. Vecko-Revyn visar också såna brudar, sen finns det tjejer som tar kort på sig själva och lägger ut sig på nätet i typiska utviksposer. Och jag menar att det där kommer från Café, Moore och Slitz.

Men när du kritiserar de tidningarna för deras kvinnosyn – är inte det att slå in öppna dörrar?

– Såhär, jag skriver i Expressen som är en kommersiell tidning. Jag älskar Expressen och jag älskar läsarna – det är en viss typ av rapportering, med läsare som ägnar sig åt en viss typ av såpor och herrtidningar. Jag vill nå ut till dem, till de unga brudarna som jag ser framför mig. Och det är svårt att visa dem att här har ni bra kultur, bra musik, när de bara är ”Åh, Big Brother”.

Du har en mörk syn på kidsen.

– Ja, det har jag nog.

Jag gillar också Expressen men det är ingen hemlighet att den har vridits åt porr- och såpahållet på senare år, med rekryteringar av rena skvallerreportrar.

– Aftonbladet är mycket värre, och det är nog därför som de gått om Expressen. Men jag tycker ju att de ska snaska ur ännu mer, haha. Samma snask som du kritiserar?

– Jag har en hatkärlek till det! Jag är självfallet inte helt konsekvent. Som BB-Linda till exempel, jag kan ju inte låta bli att ladda ner den senaste videon med henne trots att hela den grejen är så jävla pajig, en ung tjej som tror att hon ska komma någon vart genom att vika ut sig. Men vem vet, det kanske går bra för henne också, som för Viktoria Silvstedt.

Tycker du att det har gått bra för henne?

– Ja, hon tjänar ju pengar!

Har du funderat på om det du gör, att vika ut dig och sätta dit såpastjärnor i dina krönikor, verkligen är rätt taktik för att komma åt kvinnoförtrycket?

– Det är skitsvårt att säga något om. Jag märker att de unga tar till sig det jag skriver, men jag tänker inte så, att nu ska jag ha en taktik. Jag vill vara underhållande och väcka reaktioner och göra roliga krönikor. Om jag stör mig på något, så skriver jag om det och gör det till en rolig krönika. Men krönikan om till exempel BB-Linda var jätteelak. Jag har jätteångest över det, jag skrev en text i Arena om hur jag dissade henne fast det är så synd om henne, att soc har tagit hennes barn och allt, hon har verkligen ingen kontroll verkar det som. Samtidigt är det så att jag bara skriver om mitt liv, det är vad jag gör. Det är en still going dokusåpa som hållit på i tretton år.

Hur vet du att bilden av BB-Linda som offer stämmer med verkligheten? Det där med soc och knarket kan väl mycket väl vara en kvälliskonstruktion?

– Det är förstås möjligt. Men läs Arena-texten, jag skriver om min ångest över allt det där, att jag skriver om rattar och pattar, att jag gör jätteelaka saker jätteofta.

Och det betalar du ett högt pris för.

– För dem jag skriver om ja, och för mig. Jag har skrivit i så många år nu att jag vet att ska man skriva, så måste man vara modig och lämna ut nära och kära – då blir också texten bra. I den här boken till exempel finns det ställen där jag framstår som någon som går över lik för att komma dit jag vill. Jag hade kunnat stryka det för att framstå som en bättre person. Men just sånt är viktigt att behålla, då blir det också bra texter.

Det finns en person som du aldrig skriver om: din man Johan.

– Det säger alla.

Men varför gör du det inte?

– För att han är min man. Det känns fel, bara. Men det är många fler som jag inte lämnar ut. Syskon, föräldrar.

När jag läser dina krönikor undrar jag ofta om du har insett vilken maktposition du sitter på.

– Det tänker jag aldrig på. Jag tänker att jag ska skriva en rolig text, i högt tempo, två krönikor per vecka – och att det måste vara någon form av nivå på det. Förut när jag skrev mycket om musik kunde jag tänka på det, jag vet att några av de band som jag skrev om fick skivkontrakt efter att jag nämnt dem. Många band har alltså mig att tacka för deras kontrakt, och det är ju makt.

Jag tänker mer på din makt som debattör.

– Okej. Tänker du på något särskilt?

Ranelidhistorien, kanske.

– Det känns som ett exempel på när kvällstidningarna fungerar som bäst, när de drar igång en debatt. Det är det bästa som finns, och det brukar hända någon gång per termin, eller hur

Ranelid-debatten stal scenen från författarna. Vi hade den bästa svenska bokhösten på mycket länge, men det märktes knappt eftersom litteraturkritikerna var helt uppslukade av snacket om Ranelids läpp.

– Ah, jag förstår. Det är inte riktigt bra.

Fast det var inte ditt fel. Hur kändes det att vara Linda Skugge medan det där rabaldret pågick?

– I början var det jobbigt. Ingen höll med mig öppet, även om många mailade privat och sa att det var roligt. Alla stod bakom honom, till och med hans förläggare gick ut och tog honom i försvar. Men var var mina förläggare?

Men om man hade ställt sig bakom dig i det läget, så hade man också stått för åsikten att kränkande behandling av författare är okej.

– Ja, fast jag menar att killarna gott kan ha det. Jag tycker att vi kvinnor har haft det så dåligt att nu kan det vara vår tur – nu kan det vara dåligt för män i hundra år. Många säger att män ska få slippa det som kvinnor fått stå ut med, apropå det här med att män har blivit mer utseendesfixerade. Och jag säger att nej, hoppas det blir vanligt med plastikoperationer för män och penisförlängningar. Jag vet att en del av mina feministkompisar får skit för saker som jag skriver, för att jag är mer militant än de. Men att litteraturen kom i skymundan under den debatten – det är inte okej.

Per Svensson och Natalia Kazmierska på Expressen försvarade dig.

– Natalia är cool, helt orädd. Hon gick ut och dissade Andres (Lokko), som är en så helig ko.

Du är ju också en helig ko.

– Ja, eller hur? Jag är untouchable. Ingen kan komma åt mig.

Kanske för att du har en pr-strategi som går ut på att du duckar för debatter som du inte kan vinna?

– Jag vet, mina kompisar säger att ”Gud vad feg du är”. Att jag inte ställt upp på debatter handlar mycket om att dölja kunskapsluckor och att jag ligger efter i det verbala, att prata är inte min starka sida. Jag tror att jag kommer att bli en talare när jag är 50, ser jag på min mamma så var det likadant för henne.

Åter till ditt utvik – berätta om erfarenheten av att göra bilderna?

– Bilderna blev roliga. Och jag kan leva mig in i hur vidrigt det måste vara att vara utvikningsbrud. En från Metro ringde och var flåsig, sa saker som ”hur kommer det kännas att veta att killar kommer runka till bilderna” och sånt, han var verkligen äcklig.

Herrtidningarna och kvällspressen ligger nära varandra när det gäller förtjusningen i stora tuttar. Har du tänkt på att dina feministiska utfall mot såpastjärnor, Charlotte Perrelli och liknande tjejer, ofta utnyttjas som alibi för Expressen att publicera tuttbilder?

– Jo, fast Aftonbladet är mycket värre.

– Det handlar också om nyhetstorka, sånt där händer ju oftast på sommaren. Samtidigt, Expressen är en stor kommersiell tidning och man måste gilla att läsa den.

– Man är ett jävla Expressen-svin, helt enkelt.

När du har skrivit om att göra det här utviket, så har du flera gånger nämnt poängen med att du är en ”vanlig tjej”. Ser du verkligen på dig själv som en vanlig tjej? Jag skulle tro att du är en av de ovanligaste tjejerna i Sverige.

– Jag menade kroppsligt. Jag är absolut ingen vanlig tjej. Jag är också väldigt smal, så jag är inte vanlig på det sättet heller. Privat umgås jag mest med dagisföräldrar som jobbar på bank och Försäkringskassan. Men jag har det bättre än dem för jag har inga arbetstider att passa.

I tidigare böcker har du skrivit om din rädsla för att bli avslöjad som bluff, har det försvunnit nu?

– Det försvinner väl aldrig, men ångesten är inte lika stor. Förut tänkte jag att får jag inte jobb på Expressen, så finns ingen annan tidning som jag kan skriva i. Men nu har jag tänkt på flera yrken som jag skulle omskola mig till. Jag skulle kunna bli lärare på högstadiet, till exempel, när jag blir lite större.

– Sedan jag gick över till Piratförlaget har jag sålt bättre, också. Nu gör jag en helt påhittad bok som kommer ut nästa år – och det tror jag absolut att jag kan fortsätta med.

Om vi går tillbaka till tiden då du började skriva – då var du närmast kvinnohatare. Det har du själv skrivit om i en av dina senaste krönikor. Jag läser: ”När man hatar tjejer garvar folk bara. Gud så poppis jag var! Gick jag på krogen slapp jag jämt kö och allt var gratis! Mina polare (killar of course) älskade mig. Jag var the queen!” Från kvinnohat till feminism – hur gick det till?

– Jag insåg att jag hade saknat tjejkompisar. Jag umgicks med killar och blev poppis när jag satt och sa saker som ”äckliga feministjävlar” men jag kände också att det gav en dålig eftersmak. Så jag började umgås med tjejer igen och det var trevligare. Plötsligt förstod jag att feminister inte var rabiata tjejer med skumma åsikter, utan att de var helt normala.

– Jag var trött på killar, trött på kvinnohatet. Jag fick upp ögonen för feministiska frågor sent. Jag var 24 då, så det är inte så många år sen.

”Mitt toppråd till tjejer idag är: skit i männen, åk och inseminera er istället om ni vill ha barn, och flytta ihop med varandra i kollektiv”

Du gör fortfarande utfall mot kvinnor.

– Jag kan inte bara skriva vänliga saker, jag vill ju skriva roligt. Jag är ingen Heliga Birgitta, Moder Teresa eller vad de nu heter. Som nu när jag skrev om Raymond & Maria, om brudar med indieröv, du vet en bred röv i en ful maläten secondhandkjol, det är ju taskigt men också roligt.

Varför är det okej för dig att sparka på dem som redan ligger, som BB-Linda och liknande?

– Vem har en riktigt uttänkt plan för det de sysslar med? Jag skriver oftast i affekt, känner att ”Gud vad bra” och skickar iväg det, och så får jag hundra miljoner mail tillbaka. Det tycker jag är lyckat.

– Jag tror i alla fall att jag är rolig och underhållande, och om jag inte fick göra som jag gör så skulle jag dö som skribent. De skribenter som gör allt rätt och inte skriver något i affekt – deras texter är döda.

Var står du politiskt? Högern verkar uppfatta dig som vänster. Nyliberala profiler som Susanna Popova och Erik Zsiga tror att du är radikalfeminist. Men du är snarare borgerlig, eller hur?

– Jag är för lagstiftning för att uppnå rättvisa. Jag tycker att man ska kvotera in kvinnor i styrelser och att det ska vara delad föräldraförsäkring. Jag anser inte att saker kommer att lösa sig av sig själva, och jag vill att alla kommunala dagis ska ha en jämställdhetsplan där pojkar och flickor får göra pojk- och flicksaker. På det sättet är jag vänsterfeminist.

Har inte du fått nog av den sortens dogmatiska barnpedagogik, du som är född tidigt 70-tal?

– Nej, jag är uppvuxen i jättemedelklass. Feminism var ett skällsord hemma hos mig, något riktigt fult. Mina föräldrar hatade feminister.

– Samtidigt är jag för subventionerad städhjälp och hemhjälp, vilket är mer borgerligt, att vilja ha vita pigor.

Borde inte kvinnor själva ställa krav på männen istället för att staten hela tiden ska gripa in och ta det ansvar som de smiter från?

– Ja men tjejer som inte kan det då, vad ska de göra? Det är att lägga allt ansvar på kvinnorna. Varför kan inte männen hjälpa till, säger man, men det kommer de inte att göra. Och eftersom de inte gör det, så måste vi ha subventionerad städhjälp.

Det är ingen vänsteråsikt i alla fall, som det påstods i den där kackiga boken Popvänstern, som släpptes nyligen.

– Nej, han (författaren Erik Zsiga) kan inte ha läst mina krönikor. Han har inte lyckats hitta ett enda exempel på att jag skulle vara vänster. Jag har aldrig skrivit att man ska krossa kapitalismen eller hyllat reclaimare, jag skrev inte ens om Göteborgskravallerna. Jag är som en moderatgubbe och det är konstigt att jag finns i den boken.

Moderatgubbe, hurdå?

– Jag har alltid varit mycket för ordning och reda, och har svårt för flummarmänniskor, såna som försvarar graffiti och säger att det är bra, jag bara ”men skärp er”. Men det finns inget parti som funkar för mig, Om det dök upp ett mer gränsöverskridande parti, så kanske.

Som det som Gudrun Schyman håller på med?

– Jag tycker det vore häftigare om Birgitta Olsson bröt sig loss och skapade ett borgerligt alternativ.

Vad betyder själva ordet feminism för dig?

– Det är mitt nyktra jag, som vill att kvinnor ska ha samma möjligheter som män, rättvisa på alla områden. Männen har ju pengarna, och i slutänden är det alltid de som har pengarna som slipper skura toaletter.

Senare undersökningar visar att det finns tvärtomtendenser, särskilt ute på landet. Att tjejerna är bättre på att göra klassresor, de flyttar in till städerna och gör karriär medan killarna blir kvar ute på bygden och inte klarar att utbilda sig.

– Det är ju bra.

Va, du tycker att det är bra?

– Ja, det är bra för kvinnorna, männen bryr jag mig inte om. Mitt toppråd till tjejer idag är: skit i männen, åk och inseminera er istället om ni vill ha barn, och flytta ihop med varandra i kollektiv. Bara strunta i männen. Det är bara som att ha ett till barn, en stor bebis.

Men alla killar är inte så. Min man, till exempel. Han är faktiskt jämställd.

– Ja ja. Vänta bara tills du får barn.

Tre röster om Linda Skugges utvik

Jens Stenberg, chefredaktör på Café

”Jag och Linda pratade för ett år sedan om att göra en intervju. Hon kom själv med idén att låta Annika fotografera henne. Vi hade inga krav på att hon skulle klä av sig. Hennes idé var att bilderna skulle vara i samklang med boken som är en naken dagboksskildring. Vi sa att det lät kul men ville att det skulle vara vackra bilder, inga anti-bilder. Sen blev jag uppringd av Piratförlaget som sa att det skulle bli politiska anti-bilder. Då enades vi om att Café inte var rätt tidning. Vi bedömde att våra läsare inte köper Café för att se kroppshår utan är medvetna om att våra modeller är sminkade och förskönade.”

Ulrika Westerlund, chefredaktör på Bang

”Hon vill visa hur en vanlig kvinnokropp ser ut? Amelia Adamo och Pernilla Wahlgren hade samma argument. Det blir konstigt om man tror att man genom att visa upp sig själv, visar killar hur en tjej ser ut. Som om alla tjejer är lika. Det låter som att hon ska uppfostra eller bilda folk. Resonemang om ’den naturliga kvinnokroppen’ kan också bli bökiga. Vad är naturligt och inte? Är onaturligt automatiskt dåligt? Jag tycker inte att det är toppen att folk genomgår operationer som de inte behöver, men det är svårt att moralisera över. Varför är det sämre att vika ut sig om man opererat tuttarna? Nu vet jag inte vad Linda Skugges analys är av utvik rent generellt – att tjejer ser det och tänker att det här är målet med mitt liv, eller? Isåfall har jag svårt att se hur hon skulle kunna ändra på det genom att själv vika ut sig.”

Carolina Gynning (”Big Brother-Lina”), modell

”Låt folk göra vad de vill. Om tjejer vill visa upp sig och airbrusha sig, so what? Man kan vara feminist ändå. Jag tror att det finns en ny sorts feminister som kan säga att kvinnans kropp är härlig, och inte behöver vara jävligt ful med hår under armarna. Jag själv är absolut feminist. Och att Linda Skugge gör det här för att visa hur en vanlig kvinna ser ut – är inte jag en vanlig kvinna, då? Är jag inte en normal tjej som har opererat brösten, tycker att det är schysst atthållasigiformochsebraut– och dessutom tycker att det är kvinnligt? Vi lever i år 2004 nu, kan vi inte komma över den här debatten och låta alla bli accepterade?”