Hon står barfota på ett kallt industrigolv i Hammarby Sjöstad; niger för kameran och rör på munnen. Jag har en iPod i fickan och täta hörlurar så jag hör inte vad hon säger. Bara ljudet av en ny Anna Ternheim i lurarna. Lite vuxnare, lite råare. Lite poppigare, mycket starkare. Rösten ett litet steg längre ner och längre fram. Två textfragment som fastnar. Först: ”She’s such a lonely soul”. Och så, en stund senare: ”Your worn apartment outside town, I miss/Saturdays when your kids came by”. Tanken som slår mig är: Hon har ett hål i sitt hjärta.

Med debuten Somebody Outside (2004) gick allt, som Anna Ternheim själv säger, hennes väg. Skivan låg redan klar när bolagen började bjuda över varandra. Ett år följde då Anna Ternheims, extrembegåvade, poetiskt vemodiga debutantpop trängde långt mycket längre ut i landet och in i det svenska folkets hjärtan än vad någon egentligen hade vågat hoppas på. Turnéer med Nicolai Dunger, Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Guldskiva och mycket mer därtill. En Grammis för Årets nykomling. P3 Guld för årets nykomling. Stockholm Citys musikpris. Nomineringar till ytterligare tre Grammisar och en Rockbjörn. Anna Ternheims oförglömliga cover av Broder Daniels Shoreline – en enkel historia där hon inte gör så mycket mer än plockar ner låten på piano.

När Kent förra året gav sig ut på en enorm rockcirkus i form av tältturné var det Anna Ternheim som fick värma upp publiken. Kentsångaren Jocke Berg kommenterade valet med uttryck som ”Fantastiska låtar!”, “Magiskt!” och “En röst som verkligen känns i hjärtat”. Annas A&R David Mortimer-Hawkins (som sajnat artister som Whyte Seeds, Lisa Miskovsky och Animal Five) var där på turnépremiären.

– Det var 18 000 personer i tältet och alla väntade på Kent. Anna kommer ut helt själv och sätter sig vid pianot med ryggen mot publiken. På storbildsskärmarna visar de bilder från en kamera placerad på pianot, extrema närbilder som är väldigt otydliga. Anna öppnar med Shoreline och det blir världens jubel när hon spelar de första tonerna. Men hon tittar inte upp över huvud taget. När låten är slut blir det världens ramaskri. Alla skriker. Anna tittar upp, lite lite grann och man anar en liten liten antydan till leende.

Nästan ett år senare tillbringar jag några dagar med Anna Ternheim. Lite halvnormalitet instucken mellan en accelererande utlandslansering och intensivt arbete med ett nytt album. Anna Ternheims musik har fortsatt att sälja långt bortom de 20 000 exemplar skivbolaget från början hade hoppats på. Hon har turnerat i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Holland. Och skrivit ett nytt album som kommer ut i september och som fått titeln Separation Road. Det är den första maj, årets rödaste dag. Anna verkar lite orolig. Lite trött. Berättar att hon är rädd för att bli sjuk.

– Jag brukade säga i intervjuer förut att jag hittat min röst och mitt uttryckssätt. Just nu upplever jag det inte alls så. Det är bara kaos.

Någon vecka senare har hon bestämt sig för att bryta samarbetet med Linus Larsson som mixade Somebody Outside och som även skulle mixat Separation Road. Jag tror mig se tecken på en stress av ett slag jag stött på förut: Den andra svåra skivan. Den tredje svåra skivan. Den svåra comeback-skivan. Nästan alla skivor kan råka bli ”den svåra skivan”. Och mitt inne i den kreativa processen är nästan alla artister frustrerade och förvirrade. Frågor om varför det är ”så svårt att göra musik” har jag hört förr. Ord som ”smärta” och tankar om att det är jobbigt att gå in i sig själv på det intensiva sätt som låtskrivande också innebär. Men de där frågorna stämmer inte alltid lika väl överens med det material som strömmar in i mig genom lurarna den där kalla dagen då Anna Ternheim poserar framför kameran. Separation Road låter helt fantastisk. Den är sträv, och strävar mot himlen. Luftig och detaljrik. Och den gör verkligen ganska ont.

– Separation Road är ett skilsmässobarn. Det handlar om besvikelser och om att bryta med människor och gå vidare. Sådant händer i livet. Det är en del av att växa och gå vidare. Jag antar att ju äldre man blir desto mer tid har man att se tillbaka på. Man ser att människor har försvunnit ur ens liv.

Har tiden sedan Somebody Outside inneburit många uppbrott?

– Ja, på många sätt. När… (tystnad). Man måste ta beslut som tar en vidare och som innebär vissa saker. Vad det nu än är man väljer bort så väljer man ju bort. För att kunna gå vidare. Det är jobbigt att tvingas bestämma sig men det måste man om man vill någonstans, om man ser något slags väg. Ska man kunna vandra längs den vägen så måste man ta många svåra beslut. Undviker man att ta dem blir det någon annans väg man faller in på.

***

Vemodiga musiker med gitarrer går det tretton på dussinet av. Det är inte alla som blir en Nicolai Dunger. Eller Anna Ternheim. I sin version av Shoreline, behöll Anna Ternheim all tonårsångest (till och med raden ”I’m not the boy that I used to be”). Hon lånade in Henrik Berggren till videon, men tog bort Broder Daniel-skramlet. Och det är just genom att göra väldigt lite, plocka bort snarare än lägga till, som Anna Ternheim skapar musik. Shoreline påminde oss om det där magiska vi ofta glömmer – att originellt skapande till väldigt stor del handlar om att lyssna, om att ta något som redan finns och att höra det på ett sätt som ingen annan gjort förut.

Låten tilltalade kanske främst nostalgiska Broder Daniel-fans och de som fortfarande är så unga att de röstar på Tracks. Men debutalbumet nådde mycket bredare än så – både mellanstadielärare och deras elever älskade det. Faktum är att Somebody Outside är ett av de få musikaliska nöjen jag delat med min mamma sedan vi trallade Televinken och Françoise Hardy tillsammans i början av åttiotalet.

När jag pratar med folk om varför de tycker om Somebody Outside säger de att Anna Ternheim har något mer än bara vemod över sig, ”något mystiskt” eller ”drömlikt” som inga andra skivor i vågen av svensk finstämd pop har. Singer/songwritern Tomas Andersson Wij hörde en tidig Anna Ternheim-demo för flera år sedan och förstod med en gång att det här var något särskilt.

– Det var en sån där demo man bara hör en, max två gånger per decennium. [Låten] To Be Gone tog andan ur mig redan då. Den är så egensinnig och fri, på samma gång sval och innerlig. Vi kommer att höra den, och Shoreline, om tio år och minnas vilka kläder vi hade på oss.

När Tomas turnerade med Anna pratade de om rödvin och finsk arkitektur. Jag frågar vad han tror driver henne.

– Det har jag också funderat på, för till skillnad från den stora majoriteten artister är hon ett välvaggat barn. Hon har en underbar familj och är inte särskilt neurotisk. Jag tror att Anna drivs av begåvning. Hon är helt enkelt en jävel på att skriva låtar och att framföra dem.

Anna bekräftar, mer eller mindre, Tomas ord. Hon föddes i Sollentuna för 28 år sedan, hade turen att växa upp där och tycka det var ”den bästa platsen i världen”. Efter gymnasiet flackade hon runt en del, tillbringade ett år i vykortsvackra Schweiz (”långt från alla världens faror”), hade ett administrativt jobb på kontor, gick ett år på Konstskolan i Stockholm och hann precis börja på Arkitekturhögskolan innan Somebody Outside exploderade och ”helvetet brakade loss” (Annas ord, uttalade med ett tvetydigt leende på läpparna).

– Jag började i kommunala musikskolan när jag var tio. Det var ett av de få proven i mitt liv jag verkligen essade på, så jag fick välja instrument och tog gitarr. Det finns ingen konstnärlig bakgrund i min familj. Men det har spelats mycket musik och jag har gått på mycket konserter. Jag har ett starkt minne av att jag såg Europe på Sollentunavallen. Det var innan de blev riktigt stora, jag måste varit sex och Joey Tempest slängde med mickstativet.

Du valde alltså gitarr?

– Man skulle lära sig spela klassisk gitarr, men det gjorde jag aldrig. Jag får tacka min gitarrlärare, hon lät mig utveckla ackordspelet och var öppen för att jag kom med egna låtar.

När började du skriva egna låtar?

– Med en gång. Det har jag alltid gjort. Att göra saker själv har alltid varit min grej. Jag har otroligt lite tålamod med teori. Teori kan ta en vidare men jag har otroligt svårt att hitta koncentrationen om det inte finns en väldigt tydlig anledning, att om jag lär mig x kan jag göra y. Jag är väldigt problemorienterad.

Vid sidan av musiken höll Anna på med golf, på elitnivå. Det var länge sedan hon slutade, men jag tycker mig känna igen koncentrationen, viljan och beredskapen att göra det som behövs när det behövs som idrottsmän och framgångsrika artister ofta delar. I en tidig intervju med Per Sinding-Larsen, från tiden innan Somebody Outside kom ut sa Anna att ”Jag har ordnat egna spelningar, jag har bjudit in vänner, jag har dragit dit utrustningen och i vissa fall har jag till och med köpt in ölen, du vet, så man kan ha nattklubb”. Hon har inte slutat sedan dess. Hon har turnerat hårt i några år nu. Hon säger att hon är en tävlingsmänniska och att det till musiken just nu ”inte finns några alternativ”. Tomas Andersson Wij berättar:

– Anna är fokuserad som en elitidrottare. Jag har aldrig sett på maken. När hon känner sig låg sticker hon ut och joggar!

– Jag har alltid sprungit, säger Anna. Det gör jag fortfarande. Om jag inte springer så går jag. Det är viktigt för mig.

Att hon satsat fullt ut är säkert en del av förklaringen till att Anna Ternheim slagit stort trots att hon befinner sig i en singer/songwriter-genre som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Det finns något annat också, som gör Anna Ternheims musik väldigt vacker. Något som stämmer väl överens med den bild jag får under de få dagarna vi tillbringar tillsammans. Som matchar den där lilla stressen, eller obehaget, hon verkar känna.

– Jag har alltid känt mig handikappad när jag skriver låtar. Instrumenten är ett motstånd för mig. Nu har jag spelat så länge att jag börjar bli rätt duktig på att spela gitarr, i alla fall mina egna låtar. Men jag envisas med att spela piano och det är väldigt svårt. Jag tror att det är därför som jag befinner mig i ett gränsland. Jag gör poplåtar, men de kan kläs på väldigt olika sätt. Allt bygger inte på gitarren och sången, det kan göras på andra sätt också. Och det vore spännande att utforska det ännu mer. Jag kanske kan hitta en helt ny märklig struktur.

***

Just det drömlika i kombination med det avskalade, enkla och tvekande är otroligt förföriskt och väldigt eget, unikt för just Anna Ternheim. Det är inte svårt att förstå varför det går hem i både Vasastans lägenheter och Smålands stugor. Det är desto svårare att hitta nycklar i Anna Ternheims biografi till varför hennes musik egentligen låter som den gör. Separation Road är smärtsamt avskalad och handlar om separation och sentimentala uppbrott, utifrån och in. I Lovers’ Dream går det så långt som till att döden skiljer de älskande åt. Musikaliskt sticker en rak popdänga som Calling Love ut (”Den ska låta som att man har vinden i håret” säger Anna). Men även poplåtarna rymmer, i all sin uppskruvade vindstyrka, minst lika mycket vemod som den hjärtskärande balladen Halfway to Fivepoints. Uppbrotten fanns där även på den hyllade debuten. ”Forever lasted 90 days from early March till late in May” sjöng Anna i Bring Down Like I.

Varifrån kommer alla dessa vemodiga låtar? Inte från uppväxten, om man får tro Tomas Andersson Wij och Anna själv. David Mortimer-Hawkins vill få det till att Anna är ett något av ”naturbarn” som bara måste skriva låtar. Andreas Dahlbäck, som är Annas manager, medproducent och kreativa bollplank, pratar om att Anna Ternheim faktiskt drivs av att hon tycker det är väldigt kul att göra musik. Anna själv återkommer flera gånger till en speciell kombination av sentimentalitet och brist på nostalgi.

– Människor faller bort längs vägen, det är inte mer dramatiskt än så. Men det kan vara svårt att acceptera, särskilt om man är sentimentalt lagd som jag. Jag är grymt sentimental.

Är det därför du gjort Separation Road och flera tidigare låtar handlar om uppbrott?

– Jag tror det. Men samtidigt som jag är sentimental och rädd för att släppa det som varit så går jag ändå vidare, och jag kanske till och med gör det snabbare än vissa andra. Jag har lätt för att fortsätta framåt och välja nya vägar, på det sättet är jag osentimental. Men valen kan ibland vara tunga att bära med sig. Om man tar en chans innebär det att man inte går tillbaka till det gamla livet.

Det handlar kanske även till viss del om ensamhet. Och om att välja ensamhet. Anna Ternheim läser inte artiklarna som skrivs om henne. Och hon springer därför att det är något hon kan göra ensam.

– Jag är inte en kollektiv människa. Jag är en ensamvarg. Det är därför jag gör det jag gör. Man blir ganska ensam som låtskrivare. Vissa blir ett kollektiv med bandet, bygger upp något slags gemenskap. Men inte jag. Det är som när du frågade mig om demonstrationerna idag. Jag har aldrig demonstrerat på första maj. Jag tycker det är obehagligt med folksamlingar och grupper.

Du har turnerat med andra ensamvargar, som Tomas Andersson Wij och Nicolai Dunger. Känner du samhörighet med dem?

– Ja, på sätt och vis gör jag det. Artister är lika på många sätt. Att fokusera så mycket på sig själv präglar naturligtvis människor. Det gör inte att man är lika som människor, men man har liknande karaktärsdrag. Med musiker som man träffar så går det fort att lära känna ansikten och börja prata, men man utvecklar kanske inte en djup vänskap. Människor som är så exponerade blir nog ganska måna om sitt privatliv.

Privatliv var det ja. Det är svårt att inte fantisera om den felande länken mellan Anna Ternheims musik och hennes liv. Nyckeln som skulle göra Separation Road till en självbiografisk temaskiva, om ett visst uppbrott som är slutet på en specifik kärleksaffär i Anna Ternheims liv. En låt som Such a Lonely Soul, dissekerar i ord, tvekande rytm och oändligt sorgsen melodi en otrohetsaffär. En textrad som den charmigt svengelska ”I’m one of few who’s left when everyone has gone” rymmer en hel trettioårskris i några få ord. De verkar peka på sådant som kan slita upp hål i ensamma hjärtan. Första gången vi träffas mumlar Anna någonting om att det väl är i perioder då man gjort slut med någon som man skriver låtar. Men hon vill inte säga mycket mer än så. Hon vill inte prata om någon avslutad kärleksaffär som drivit fram en hel skiva eller det där hålet i hennes hjärta jag tycker mig ana.

I stället berättar hon om att hon träffat Vashti Bunyan under Frankrike-turnén. Folksångerskan, vars album Lookaftering kvalade in på i princip varenda betydelsefull lista över 2005 års bästa album, albumdebuterade med Just Another Diamond Day 1970 och försvann sedan från strålkastarljuset i nästan 30 år. När jag frågar Andreas Dahlbäck om hur han tror att framtiden kommer att te sig för Anna säger han:

– Om tio år är Anna en ikon i Sverige som inte har gjort en intervju på fem år. Hon kanske inte ens bor kvar här.

Två någorlunda tydliga indikationer om att jag (som är journalist och dessutom innerligt nyfiken på en artist jag tycker har något alldeles alldeles speciellt) kanske inte helt ogrundat känner mig lite klumpig och burdus när jag försöker komma nära och förstå Anna Ternheim.

– Jag är inte alltid konkret, säger Anna apropå den lilla valsande kärleksskräckisen Lovers’ Dream. Det kan man tycka mer eller mindre om. Vissa har otroligt svårt för det. Själv är jag väldigt svag för det. Jag tycker om det drömska och mystiska. Som ger en aning men inte hela bilden. Man får själva sticka iväg i huvudet.

Ja, men du, lever du i ett förhållande just nu?

Anna Ternheim ser ut som om hon vore fånge i Guantanamo och jag vore förhörsledaren. Nej, förresten, ännu värre. Anna Ternheim blir generad. Alldeles rosa i ansiktet. Hon skruvar och skruvar och skruvar på sig. Hon lyfter servetten till munnen, låter den stanna där så att den täcker över halva hennes ansikte. Jag väntar. Hon väntar. Efter sekunder som jag antar känns som minuter för oss båda:

– Ja.

Sedan länge?

– Nej, inte så länge.

Och du har just gjort en skiva om en skilsmässa.

– Ja.

Vilken tid i ditt liv handlar Separation Road om?

– Det går inte att säga eftersom man bär med sig en historia längre än så. Men tiden sedan förra skivsläppet är ju så pass aktuell att den påverkat de här låtarna. Mina tankar på det här albumet har funnits sedan förra skivan blev klar.

***

Jag knäpper av mitt soundtrack till dagen i Hammarby Sjöstad. Lägger ner hörlurarna. Öronen hittar långsamt tillbaka till ljudet av stockholmsförort och småprat. Anna Ternheim står med frusna fötter halvt nedkörda i skorna framför en graffitistjärna någon sprayat på stengolvet. En rå svensk variant av Hollywoods Walk of Fame för en stjärna med gåshud på armarna. Det kommer att bli bra bilder. Det har varit en fin eftermiddag med Separation Road i lurarna. Tanken slår mig igen. Hon har ett hål i sitt hjärta.