En solbränd Isabel Marant är kvar i den där tillbakalutade sinnesstämningen som semestern lämnar efter sig. Hon har nyss kommit tillbaka från Martinique, dit hon flydde för att få en paus efter sin visning, och resan har gjort henne gott. Vi träffas i hennes stora studio nära Marais och Bastille. Iklädd mintgröna manchesterbyxor, en av sina egna rutiga skjortor, en välsittande svart kavaj och beiga högklackade skor, reser hon sig och sätter själv på en kanna kinesiskt te, trots att hon leder ett 50 personer stort kontor.

– Efter en show åker jag alltid iväg i tio dagar eftersom jag är helt tom och behöver vända blad innan jag börjar på en ny kollektion, säger hon med sin hesa röst. I vanliga fall åker jag på en inspirationsresa, men den här gången var jag så trött att jag föredrog att varva ner hos min styvmors familj på Martinique. Äta gott, simma och umgås med min son som jag inte ser mycket av.

Det har gått 16 år sedan Marant – som nu är 40 – skapade sin första kollektion stickade kläder under labeln Twen, vilken bytte namn till Isabel Marant 1994. Positionerad mellan high fashion och märken i mitten av marknaden, har hennes kläder riktat in sig på moderna kvinnor. Chica Paris-tjejer iklädda dova färger som bara lägger till ett rött läppstift och vips! är färdiga för kvällen. Kvinnor som likt Marant själv kämpar med karriär och familj och är i behov av plagg som känns bra hela dagen.

När Marant började i branschen under nittiotalet var etniska influenser grejen i det parisiska modet, och hennes märke hyllades för ”smältdegelskänslan”. Hon växte upp i en multikulturell miljö och mixade intryck och tankar från olika länder hon besökt till lediga kollektioner med referenser till Afrika och Indien. Med åren har dock hennes kläder släppt på det etniska och hon har istället närmat sig klädskapandet med en mer sofistikerad och intellektuell attityd.

– När jag började var nog jag och Dries van Noten först med att ha etniska influenser hämtade från vår bakgrund och kultur. Eftersom det är en modetrend som exploaterats mycket, är de etniska inslagen i mina kollektioner inte lika uppenbara som när jag började. Nu arbetar jag mer med volymer och detaljer, sådant som inte är lika uppenbart, och märket har på så sätt blivit mer intellektuellt och mindre om specifika teman.

Marants kollektion för hösten/vintern 2006 är nedtonad, med en palett av svart, grått, vitt och gräddfärgat, uppblandat med enstaka slängar av färg – såsom senap, oliv och beige. Silhuetterna varierar från att vara smala till vida; vissa klänningar och kjolar faller ner till knäet, medan andra når ner till vristen. Kollektionen innehåller också några bländande aftondräkter, som en silverskimrande champagneklänning, och en gyllene top med pösiga ärmar kombinerat med beiga byxor eller en beige, fotsid kjol.

– Tidigare gjorde vi många broderade, ornamentala plagg. De aspekterna blev så småningom överjobbade så för höst/vinter-kollektionen ville jag ha någonting väldigt rent – jobba med snitt och textil och göra ganska enkla och klassiska plagg.

Medan Isabel Marants hållning till design har utvecklats, har hennes filosofi förblivit oförändrad. Ändå sedan hon var en tonåring och lånade pappas gamla skjortor, har hon ansett att ett klädesplagg ska vara ”som en gammal vän som man delar mycket med”. För att nå den känslan av att ett plagg funnits med sin ägare i flera år och inte nyss fått sin prislapp avsliten, behandlar Marant och hennes team tyget, tvättar och tvättar om det. I linje med detta är hennes färgval alltid nedtonade snarare än vågade och skrikiga. Prototyperna tas fram internt, och, beroende på den expertis som krävs, läggs jobbet ut i andra länder.

– När jag jobbar med Indien är det för att det är det enda stället som arbetar på ett sätt som jag vill, och inte för att det är billigast där, klargör hon.

Marant känner att hennes kollektioner nuförtiden har ”en viss elegans”. Inte elegans i Chanel-aspekten, utan den sorts underdriftens chic som finns hos personer som rest runt mycket i världen. Hon har en mycket bestämd idé om vilket slags kvinna som ”berör och inspirerar” henne.

– Alla dessa amerikanska kvinnor som likt Diana Vreeland alltid hade en egen stil och ett unikt sätt att klä sig oavsett rådande mode. De kunde bära en tunika från Mexiko tillsammans med den amerikanske makens byxor och ett par indiska sandaler för att skapa en egen elegant silhuett.

Marant växte upp som pojkflicka, och ett utmärkande drag för hennes label är dess nonchalanta androgynitet och dess bestående influens från den bortgångne franske ikonen Serge Gainsbourg. Hon har alltid föredragit att blanda feminina och maskulina drag.

– Jag avskyr idén om en fullständig look, säger hon bestämt. Den maskulina garderoben har alltid inspirerat mig med sina snitt, skrädderiet och textilierna, och jag gillar den bäst associerad med feminina saker.

Marants klädkärlek har genetiska grunder: hennes mor är en före detta modell som senare blev chef för Elite Models agentur. Att vara omgiven av mode från ung ålder samt att ha en förebild i närheten påverkade naturligtvis Marant. Efter det att hennes far köpt en symaskin åt henne när hon var 15, började hon sy för att skapa en alldeles egen look. Det dröjde inte länge förrän andra hängde på: tillsammans med en skolkompis började hon sälja sina outfits vid shoppingcentrat Les Halles i Paris.

Efter att ha funderat på om hon skulle plugga ekonomi eller mode, bar det av till Studio Berçot som tidigare varit en grogrund för sådana som Martine Sitbon och Veronique Leroy. Sedan dess har hon också samarbetet med Michel Klein och Yorke & Cole, assisterat art directorn Yohji Yamamoto, Sitbon och Chloé, och designat smycken och accessoarer åt Claude Montana och Michel Perry, innan hon lanserade sin egen kollektion för kvinnor.

Idag har Marant 340 försäljningsställen världen över, däribland två egna butiker i Paris – vid Bastille och Saint-Germain-des-Prés – och två i Sydkorea. Hon planerar också att öppna i Hong Kong och Shanghai. Tidigare var hennes största marknad Japan, men företaget säljer nu mest i Skandinavien och Frankrike.

Oundvikligen har Marants tankar om hennes relation till märket och dess funktion förändrats med tiden.

– I början reagerade jag på ett mycket enkelt och själviskt sätt. Nu försöker jag istället tänka på vad jag behöver och vad jag vill ha, och översätta och anpassa detta till fler kvinnor än mig själv. Det är någonting som min chef på Studio Berçot ofta påpekade; när vi gjorde saker sa hon alltid, ’är det här någonting som du skulle ha på dig själv?’ Jag tycker att det är en intelligent eftertanke.

Bärbarhet är nyckeln till Marants design. Hennes märke har ofta benämnts ”bohemian-chic” eftersom det är billigare och mer vardagligt än, säg, Jean Paul Gaultier och Chloé, och på samma gång mer distinkt och moderiktigt än märken i marknadens mellanskikt. Det tilltalar kvinnor som har stressiga livsstilar och för vilka tanken på att hinna byta om efter jobbet före kvällens festligheter är orealistisk.

– Jag vill göra kläder åt en kvinna vars liv liknar mitt eget och människorna i min närhet, säger Marant. Nuförtiden har man inte tid att åka hem för att byta om inför kvällen. Jag brukar ha samma kläder som på dagen, fast med andra accessoarer.

– Jag har stor beundran för väldigt kreativa människor som Commes des Garçons, Vivienne Westwood eller Viktor & Rolf. För mig är deras kollektioner mer ett konstnärligt uttryck än prêt-à-porter. Mina kläder är däremot verkligen prêt-à-porter, redo att bäras.

Marant tar också i beaktande att hennes stil ska vara ”unik” och ”tillräckligt kreativ” för att hennes klientel ska vilja köpa någonting med ”en äkta personlighet”. Hon insisterar på att kläderna inte är till för kvinnor som visar upp sitt välstånd med flashiga märken. Och hon vill inte heller förstöra folks ekonomi genom att ta hutlöst betalt.

– Jag tror att mitt märke är till för kvinnor som redan har en viss stil, som vill vara annorlunda men inte ’för mycket’, och som gillar diskretion och poesi i kläderna. Jag kommer aldrig att klä en Dior-kvinna. Och även om jag tjänar bra, så vill jag inte ta för mycket betalt utom ibland för vissa särskilt vackra plagg. En sak som jag alltid ansett vara chockerande med kläder är att de så snabbt blir omoderna. Jag föredrar att lägga mina pengar på andra saker.

Efter att ha fått en son för tre år sedan bestämde sig Isabel Marant för att skapa en kollektion för barn mellan två och åtta år, vilken hon adapterade från sidokollektionen Étoile.

– Att bli mamma bekräftade för mig att kläder inte ska vara den viktigaste saken i mitt liv. Folk har alltid sagt åt mig ’gör barnkläder, gör barnkläder’ men det har inte intresserat mig det minsta, inte ens när jag var gravid. Men när jag väl fick mitt barn var det omöjligt att låta bli.

Hon njuter av sin framgång, och i synnerhet en aspekt av den – att mäta sitt inflytande genom responsen från manliga vänner.

– En sak som alltid gör mig lika glad är när en av mina manliga vänner säger ’åh, jag såg en flicka i dina kläder!’ Att en man som inte ens är särskilt intresserad av mode känner igen min stil betyder att jag lyckats skapa min alldeles egen silhuett.