Han har Basshunterloggan tatuerad över ryggraden och samma logotyp i ett silver­ smycke runt halsen. Nacken är stel, hakan bred, håret spretigt och hyn välgroomad. Han påminner lite om en avatar; kanske är det timmarna framför datorskärmen som satt sina spår.

– Jag har lovat min mamma att inte dricka före åtta, säger avataren och beställer upp en Famous Grouse och en öl på hotellrummet.

Hans flört med personalen är lika stenhård som gullig.

– Anything else?

– Just a smile, darling.
Vi befinner oss i Sheffield, men historien om Jonas Erik ”Basshunter” Altberg, 23­ åringen från Halmstad som om några timmar ska fylla en av Englands största bögklubbar, börjar på andra sidan Engelska kanalen, i glödlampstillverkaren Philips utvecklings­ laboratorium i Eindhoven, Holland.

I slutet av femtiotalet präglades Philips elektroakustiska avdelning av febril aktivitet. På några få år tog man fram en mängd effekter som snabbt blev bruksvara i ljudindustrin, däribland delayet, reverbet och choruset. Effekter som i dag utgör grundbultar i den spretiga genre vi brukar definiera som trance.

Ett projekt var särskilt omhuldat, inte minst för dess enorma kommersiella potential: inspirerade av Karlheinz Stockhausens och Pierre Boulez hypermodernistiska elektro­ akustiska musik och av en del vaga politiska idéer försökte ingenjörerna konstruera ett elektroniskt instrument för massorna. Efter några års experimenterande med olika trans­ istorer kom resultatet: Philicorda, den första elorgeln med enfingersackordfunktion. Philicordan är kanske inte den mest impon­ erande musikmaskin som någonsin byggts, men i det där enfingersackordet lade ändå ingenjörerna på Philips grunderna till en modern dröm: idén att elektronisk musik ska kunna skapas av alla. Inklusive en lärarson från Halmstad som egentligen aldrig drömde om att bli musiker.

***

Många har rynkat på näsan åt hans dunder­ hit, den bäst säljande digitala singeln i Skandinavien någonsin, Boten Anna. Med sitt enkla trancegroove och en för de flesta över 18 helt obegriplig text retade Basshunter gallfeber på både kritiker och de dansmusik­ aficionados som hoppades att trance var något som dog ut när den sista hippien gick vilse i Goa. Men det spelar ingen roll hur många syrliga kultursidesnotiser som skrivits eller hur många internetforum som mobbat låtens upphovsman. Boten Anna blev årets ringsignallåt 2006 och sålde platina.

Kombinationen av geekigt dataspråk och trancetechno fungerade, och fungerar, både i och utanför Sverige. Hiten åt sig så djupt in i de europeiska folkens hjärnor att Basshunter under 2006 toppade listorna i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Nederländerna, Polen och Israel – trots att texten var på svenska.

Och precis när alla näsrynkare trodde sig kunna pusta ut och avfärda Basshunter som ett visserligen stort, men ändå bisarrt one hit wonder knep den engelskspråkiga versionen av Boten Anna Englandslistans förstaplats framför Britneys Piece of Me, samtidigt som den blev nummer ett i Irland.

Själva översättningen är ett intressant kapitel, eftersom det inte är Basshunter som gjort den. I stället för att stämma en holländsk sångare – Sebastian Westwood – för att ha gjort upphovsrättsintrång med sin cover Now You’re Gone träffades en överenskommelse enligt vilken Basshunter själv fick sjunga in texten och släppa den. Efter fem veckor som etta hade Now You’re Gone till och med knäckt ABBA:s lastgamla svenska rekord på Englandslistan med Dancing Queen. Allt sedan dess är Basshunter trancens kommersiella kung och tjugohundratalets första svenska superstjärna.

***

Deras blickar flackar nervöst mellan mig och Jonas Altberg.

– Är det du som är Basshunter? frågar till slut ett av de förväntansfulla fansen i Basshunter-tröjor som kommit till ett utsålt Hallam University i Sheffield.

Jonas ser lite besviken ut när jag tvingas peka på honom. Men förklaringen till förvirringen är enkel: Huvudrollen i videon till Now You’re Gone spelas av Aylar Lie från allnordiska Big Brother som en gång i tiden slängdes ut från Fröken Norge när det kom fram att hon hade en
karriär som porrstjärna bakom sig. Jonas Altberg själv medverkar bara i en och en halv sekund.

– Jag frågade om jag inte skulle vara med mer, det var ju ändå min musikvideo, men de sa att det funkar bättre på den engelska marknaden om man gör så här.

Andra delar av Jonas Altbergs kropp än ansiktet har emellertid gjort intryck på de sexfixerade engelsmännen. Århundradets första svenska superstjärna är en ganska otänkbar figur – en vanlig, långt ifrån sofistikerad, datakille som säljer musik till massorna med hjälp av sex. ”I like very much to use my penis”, lyder till exempel rubriken på en drygt månadsgammal intervju i nättidningen Popjustice. Och The Sun konstaterade nyligen att ”Endast i landet där shaggers som Sven-Göran Eriksson föds har popstjärnor orgier hemma hos mamma och pappa”.

Jonas blir inte särskilt upprörd. Kanske för att det är andra gången det händer; den svenska pressen har redan frossat i de sexbilder av honom och hans ex som cirkulerar på internet. Kanske för att det egentligen är få saker han inte vill prata om.

– Vi hade varit på beachen och druckit en massa öl med gitarr och hela den grejen
och några kompisar slaggade i min stuga på tomten. Och så började jag och min flickvän hålla på och så började de hålla på och så drog vi upp digitalkameran och tog en massa bilder på fyllan och alla var skitkåta. Och sen när det här hände så dök ju de där bilderna upp. Jag kan ju tillägga att jag inte pratar med kompisen med digitalkameran längre. Jag hörde rykten från Expressen att han sålt bilderna dit.

Ärligt talat, det har ju inte direkt skadat din karriär.

– Nä, de gör lite research och upptäcker att oj, han är ju en sexdåre och så har han en

porrstjärna i sin video. Så blir det liv. Men det var inte min idé!

Har du någon flickvän?

– Alltså det är svårt. Jag skulle aldrig vilja utsätta någon för det här. Jag vill inte ha något nu. För tjejens skull. Jag vet hur kvinnor funkar. Det finns inte en tjej som skulle vilja vara tillsammans med en kille som är ute och reser större delen av månaden och det första han gör när han kommer hem är att vara själv och ta det lugnt. Alltså hon hade ju flippat på mig.

Men sex är en stor grej för dig?

– Den fråga som ställs mest till en, rent generellt, är ju: ”Fan vad du måste få knulla nu?” Och det kan ju folk fatta att ens förutsättningar för att ha sex är väl bättre nu, om man säger så. En kille som ser bra ut och kan flörta har ju inga problem att få sex varje lördag på krogen. Men jag är ju den typen av kille som helst går hem efter giget och spelar World of Warcraft.

Hur mycket World of Warcraft Jonas Altberg än spelar, så är sexuella hemligheter i alla fall inte hans grej. Varken hans egna eller andras. Inför sista låten förkunnar han från scenen på Hallam University:

– Min turnéledare säger att jag inte får spela mer nu! Jag kallar honom Stevie the Wanker för han har inte haft sex på ett år! Men vi älskar honom ändå!

Kanske är det trots allt helt logiskt att Basshunter byggt en karriär på datorer och sex. Informationsålderns variant på boy next door-sexighet är killen som stannar hemma och spelar dataspel i sin källare. I och med Basshunter har datanörden en gång för alla blivit av med blygheten och finnarna och ompositionerats till sexig superstjärna. Supergeeken är född.

***

Historien om hur Boten Anna blev en omedelbar hit redan natten efter att den skapades börjar bli en modern internetsaga. Jonas Altberg hade en kanal på chattnätverket IRC och en av hans kompisar brukade tjata om att Jonas borde skaffa en ”bot”, en automatiserad funktion som håller koll på det som pågår i kanalen. Anna är ett typiskt bot-namn, så när Jonas en sen fyllekväll får ett meddelande från en ”Anna” tror han att det kommer från en bot.

– Jag hade varit dj på en femtioårsfest för min mammas kompis, ett riktigt flower power- jippo där jag fått en del dricka så när jag satte mig vid datorn var jag lite lös. Och så fick jag frågan ”Hur är läget?”.

Vad svarade du?

– ”Jo det är bra, det är lite snurrigt just nu, men det hade varit ännu bättre om du varit
en kåt, storbystad blondin, så hade du kunnat komma hit och…”, ja du vet, dittan och dattan.

Tyvärr skulle det visa sig att Anna inte var en bot utan en högst verklig människa – kompisens flickvän. Som blev rasande.

– Jag hade ju inte ens träffat någon av dem i verkliga livet! Min kompis la upp hela chattloggen i kanalen och alla som var där inne bara dog ju av skratt. ”Anna, Anna, kom och banna mig också”, skrev de.

– Jag tycker ju om att göra musik till andra. Jag gjorde en låt till min polare Bogdan på hans födelsedag till exempel. ”Bogdan wo-oh, å-å Bogdan.” Och jag tar alltid tillfället i akt. Jag insåg att jag måste ju fan göra en låt av det här också. Jag hade en gammal slinga som jag öppnade. Så sänkte jag tempot tills jag fick en rysning i kroppen, skickade ut 20 sekunder låt i kanalen, läste i chattloggen vad folk skrivit och plockade in det i texten. Och sen dunkade jag upp den på nätet.

Ett dygn senare var Boten Anna en massiv hit bland IRC-människorna. Den hade laddats ner 37 000 gånger.

Är den där historien verkligen sann? Räckte det verkligen med att du lade ut den på IRC för att få en hit?

– Det är en sak skeptikerna måste förstå – om tio år kommer nästan all marknadsföring att vara på internet. När jag gjorde låten var jag medlem i säkert 14 olika communitys: Lunarstorm, Playahead, Skunk, Porrigt, Efterfest… allt du kan tänka dig, under namnet Basshunter. Så jag hade ju min publik. Jag hade kallat mig Basshunter i fem år. Men jag förstår att du tvivlar. Jag har ju tagit svenska språket till historien. Jag är lika chockad jag av att en låt på svenska legat etta i tio länder. Lokala pubar i Turkiet spelar Boten Anna. Och nu etta i England…

– IRC-folket är måhända ett litet, men mycket inflytelserikt community, säger Tommie Podzemski som äger och driver Trance.nu, som med 60 000 registrerade medlemmar är världens största trancesajt.

– Låten blev rätt omgående en hit bland dem och spred sig som ringar på vattnet ut till hela samhället. Min mamma satt till slut och nynnade på Boten Anna utan att egentligen veta vad texten betydde. Då har man lyckats i mina ögon.

Även om trance är en svårdefinierbar genre som genomgått ett flertal olika renässanser och minst tio gånger per år dödförklaras till och med i trance.nu:s forum så är en sak säker: Trancen lever och utvecklas helt i symbios med datanördkulturen.

– Trancescenen och dess lyssnare är förmodligen världens mest kompetenta datafolk. Allt som krävs egentligen är en dator, ett program och ett intresse för musik så är man igång och producerar. Den stora möjligheten att själv ge sig in och producera är förmodligen det som gjort scenen så stor som den är i dag.

I en subkultur där DIY-etiken är lag är man såklart skeptisk mot alla former av sellouts. Numer cirkulerar hatet mot Basshunter på trance.nu. Enligt Tommie, som personligen skulle klassificera Basshunter som ”dance” eller ”euro-dance” snarare än trance, är förklaringen enkel: avundsjuka.

– Man måste ge honom lite credit för hur väl han sammanfogade datanördkulturen och musik. Förmodligen spelades Boten Anna fler gånger på Dreamhack [världens största datafestival som hålls två gånger om året i Jönköping] än vad vi kan räkna.

***

Boten Anna gav i slutändan inte bara Basshunter kontrakt med nöjesgiganten Warner Music utan även med brittiska klubbmusikimperiet Ministry of Sound.

– Jag vet ju folk som skulle ge ena benet för att få kontrakt med Ministry of Sound, säger Steven Kenneway, eller Stevie the Wanker som Jonas kallar honom, Basshunters turnémanager i England.

Stevies egen meritlista inkluderar att han lanserat MTV från en bombkrater i Beirut, turnéer med Kanye West, en spelning med Technotronic då hela scenbygget rasade ner i en pool och ansvar för James Browns viktigaste turnéönskemål: en hårtorkshuv i logen. I kväll är det hans uppgift att se till att Basshunter finns på plats både för uppträdandet i Sheffield (00.15) och i Birmingham (02:30). Det borde gå. För två år sedan slog Jonas rekord med sju spelningar på en kväll. Först två promotiongig på köpcentrum i Göteborg och Malmö och sedan fem nattklubbsgig.

– Kvällen slutade klockan fem i Köpenhamn. Det var 2006 och det enda som gällde på danska discon var Basshunter.

Det låter kanske mer komplicerat än vad det är. Basshunter på turné består nämligen förutom av Jonas Altberg själv och hans två väskor endast av Stevie, vars uppgift är att köra turnébussen (en Ford Focus), bära fodralet med de två cd-skivorna (varav en är en backup), sätta på cd-skivan och i vissa fall ställa in ljudet.

I raidern står det uttryckligen ”three songs only”. Vilket betyder att efter ett 25 sekunder långt intro då Basshunter gömmer sig bakom pa:t stormar han in på scenen och mer eller mindre mimar uppföljaren till Boten Anna, Vi sitter i Ventrilo och spelar DotA. Sedan ökar han på sången innan han till slut kör Now You’re Gone med ett ganska långt a cappella-intro. Scenkläderna är jeans och t-shirt samt en väst och ett skärp från Tiger. Sminkar sig gör Jonas själv eftersom han, som han säger, ”vet mer om smink än de flesta”.

– Det är bara upp på scen och köra loss som fan, ta alla sina partyhöjande tricks och bara fullt ös hela vägen.

Vad har du för tricks?

– Jag gör research. Det första jag gör när jag börjar spela i ett nytt land är att kontakta lokala dj:s och kolla vad folk gillar. Är folk vana vid att man snackar med dem så är det bra att göra, är de inte vana så är det ännu bättre. Vad har de för traditioner? I Sverige har vi ”Bira, bira, bira! Bärs, bärs, bärs”. Och det tycker vi är ganska löjligt, men i Tyskland är de stenhårda på det! Säger du till publiken ”Zigge zagge zigge zagge” svarar alla ”Oi! Oi! Oi!”.

– Vi kör hårt nu, säger Stevie. Jonas är bara hemma i Malmö mellan söndag och tisdag. Men i morgon är planet bokat klockan tio, ett stort misstag. Jonas har aldrig bråttom hem. Han har inte så mycket att komma hem till.

Det stämmer inte riktigt. Basshunter kan i alla fall komma hem till fem terrabyte minneskraft och fyra skärmar, varav en sitter på toaletten. Han kan komma hem till en renovering som aldrig blir riktigt klar och ett trådlöst uppkopplat ljudsystem som inte riktigt funkar. Och till det nystartade aktiebolaget Basshunter Production AB. Majoritetsägare är Jonas Altberg, men Jonas enda riktiga kompis från tonåren fick också några aktier.

– Han är en väldigt speciell människa. Kommer en tjej fram och frågar honom ”ska vi dansa?” svarar han ”håll käften”. Den sortens människa. Men han kräver inget av andra människor och han har inte riktigt energi att jobba. Precis som jag. Du kan kalla mig lat, du får kalla mig idiot eller vad som helst, men jag hatar alla jobb efter ett par tre veckor. Så hela gymnasiet försörjde vi oss på att samla golfbollar. Vi kom på att det måste trilla ner en jävla massa golfbollar i dammarna vid golfbanan så vi drog upp dem och sålde. Det slutade med att vi kunde få ihop 2 000 spänn på tre minuters jobb med en sorts bur jag hade svetsat. Jag har ju lite byggarblod i mig.

Vad gjorde ni med pengarna?

– Vi fastnade i Jack Vegas-träsket. Tog pengarna, drog till närmaste pizzeria, köpte den billigaste pizzan och spelade upp skiten. Men vi insåg efter ett år att det inte riktigt höll. Att vi måste lägga av med det jävla spelet.

Hur mycket tjänar du i dag?

– Jag klarar mig. Stimpengarna kommer ju som en liten bonus varje år, men det är spelningarna jag drar in pengar på.

Tonåren var tunga för Jonas. Han var mobbad under flera år, började på datalinjen men tappade tråden helt. Inför första terminen på musiklinjen tog han mod till sig och samlade lärarkollegiet för att berätta sin stora hemlighet – att han har Tourettes syndrom. I dag har han lärt sig kontrollera sjukdomen helt, men fortfarande kan ansiktet skrynklas ihop som i kramp, och handen åka upp som för att dölja det.

– Folk vet ju inte ett skit om det. De tror att man säger fula ord. Men det är mycket mer komplicerat än så. Och det var en sån befrielse att berätta det. Det kan vara då allting vände faktiskt.

***

Någon gång på nittiotalet blev laptopen det elektroniska instrument för massorna som ingenjörerna på Philips drömde om redan i slutet av femtiotalet. Plötsligt kunde varje pianoelev med en Macintosh göra sin egen lilla elektroniska komposition. Vi har alla hört hur det låter. Det kallas house och electronica.

Jonas Altbergs framgångar representerar nästa, helt logiska, steg i utvecklingen
– övergången från Mac till pc och från traditionella musikkunskaper och instrumenttragglande till datorvana som grund för musikalisk habilitet.

Redan som 17-åring filmade Jonas hur han gör en låt på sin pc med Fruity Loops, trancenördarnas favoritprogram. På YouTube går filmen under namnet Basshunter Tutorial

Song eller How to Make a Nice Song in FL Studio. Jonas klickar fram en enkel melodi, flyttar lite på basen för att få shufflesväng och har innan sex minuter passerat gjort en av sina största internethitar. På YouTube finns redan ungefär 200 covers på Basshunter Tutorial Song – vissa är hyllningar, vissa parodier, andra försöker bara upprepa hans hit för att lära sig använda snabbtangenterna lika flyhänt som stjärnan själv.

Vilket inte är en omöjlig ambition. Belgaren Didier Dambrin har skapat och programmerat Fruity Loops eller FL Studio som det numera heter. Det är en pc-bunden programvara

som är så användarvänlig att den tenderar att göra skolade musiker förvirrade medan den förvandlar vilken datanörd utan koll på musik som helst till ett producentproffs.

– FL Studio tillhör den andra generationen music trackers, förklarar Didier Dambrin,
det betyder att du kan starta det och få ljud på en gång.

Var tanken att göra ett musikprogram för människor som inte kan spela andra instrument?

– Jag tror inte en elektronisk musiker behöver kunna skalor. Man kan verkligen lära sig musik genom mjukvara. Jag skulle vilja säga att vårt program i första hand är skapat för människor som kan använda en dator, i andra hand för musiker. Jag började själv programmera utan några musikkunskaper.

***

Jonas tankar ner en version av FL Studio och en autotuner över hotellets sega trådlösa uppkoppling. Han sätter båda händerna på tangentbordet och spelar en av sina mollstämda melodier som om datorn vore ett dragspel.

– Jag älskar ju att jobba i moll. Det viktigaste är att man lär sig snabbtangenterna direkt. När jag skulle lära mig musik så var det som att lära sig ett spel. Jag knarkade Fruity Loops som jag knarkade dataspel innan. Plötsligt satt jag sex-sju timmar om dagen och gjorde musik.

– Att det är så enkelt att göra en låt ändå! Lyssna på Put Your Hands Up for Detroit. Trummor, bas och en slinga. Det är ju otroligt. På en månad kan jag lära vem som helst som är lite dataintresserad att göra en låt som låter rätt bra. Vem som helst. Det är ingen skillnad på att redigera foton i Photoshop och göra musik.

Han drar basen lite till höger för att få sitt patenterade shufflesväng och klickar fram melodin till Boten Anna.

Var det musiker du ville bli som liten?

– Nej, det är ju ingen hemlighet vad jag gillar att hålla på med. Många av mina låtar handlar ju om datorer. När jag började på musikprogrammet sa alla ”hej jag heter Lina jag spelar fiol, hej jag heter Håkan jag spelar gitarr och piano”. Och jag sa ”hej jag heter Jonas, jag spelar data”. Jag kunde bara spela ett enda instrument i hela världen och det är min data.

***

Klyftan mellan Macintosh- och pc-användare i musikbranschen är i slutändan en kulturell klassfråga. Nästan all musikprogramvara, utom just det pc-baserade Fruity Loops, används med fördel på Macintosh. Och det finns väl få apparater som så tydligt signalerar medelklass och kulturell snobbism som en Mac uppställd på ett bord på en elektronmusikfestival. Pc:n har varit den billiga, folkliga datorn samtidigt som trance och techno alltid varit en kusin från landet till den urbana housemusiken. Även om den pc-baserade technon har sålt skivor, genererat nedladdningar och fyllt klubbar har den knappt fått någon medial uppmärksamhet. Tills en av alla hundratusentals hemmapulande trancenördar mer eller mindre av en slump blev en megastjärna – och alla undrar vad det var som hände.

Skulle du kunna ha slagit kommersiellt med instrumentala grejer?

– Nej, aldrig. Men nu vet ju folk vem Basshunter är. Så nya skivan kommer att vara lite kommersiell, lite electrohouse. Vissa låtar kommer jag att sjunga på och andra kommer jag inte att sjunga på. Men för att kunna vara okommersiell och samtidigt stor så måste man vara kommersiell först.

– Och på senare tid har ju det som är kommersiellt tagit en helt annan riktning. Nu är ju plötsligt electrohouse kommersiellt, som för bara fyra år sedan betraktades som värsta dunkadunkamusiken som aldrig kunde spelas på radion, knappt på discon.

***

En och en halv timme och en speedad Ford Focus-resa efter Sheffield-spelningen står Basshunter bakom scenen på The Nightingale i Birmingham, det största brittiska gaydiscot utanför London. Inga älskar the boy next door som bögpubliken, men Jonas Altberg

är nervös. Showen är mer än en halvtimme försenad och folk har redan börjat gå hem. Förra veckan gjorde han sin första spelning på en bögklubb. Det var i Glasgow och Jonas hade gjort sin research – han hade på sig kilt och visade stjärten. Ändå skrek alla efter Boten Anna på svenska. Men det var en lyckad spelning, tydligen. Till och med fantastisk.

I åratal fanns Basshunter bara på internet. Inför sina första spelningar i real life var han så nervös att han kräktes. Men det känns som länge sedan.

Efter spelningen på The Nightingale står en barbröstad Basshunter och flämtar på den lilla sidoscenen.

– Det var rätt läge att ta av sig på överkroppen!

Klubbens kameraman tackar gråtande för spelningen som visas i repris på The Nightingales tv-monitorer. Applådtacket rullar redan: ”Jag trodde min karriär var över förra året. Jag var helt säker. Men tack vare er fick jag fem veckor. Fem veckor! Tack för de fem veckorna!”

Jonas har redan börjat tänka på Basshunter som en plattform för fler saker än musik. Han har fått ett erbjudande om en roll i en svenskbrittisk filmproduktion, i sommar ska han göra sitt första dj-set på Ibiza och han har gott om planer för vad som ska hända sedan när ”allt det här är slut”. Bland annat tänker han börja föreläsa om Tourettes syndrom.

Men inte ännu. En två meter lång transvestit har lovat att ta supergeeken från Halmstad till ett ställe som i alla fall är snäppet mer straight än ”The Gale”. Det är bråttom. Om fem timmar lyfter flyget till Kastrup. Och för första gången det här dygnet börjar Basshunter uppträda som den superstjärna han faktiskt är:

– Vi måste dra nu. Nu! Det är mitt liv det handlar om! Jag begär inte mycket. Inte mycket alls. Det enda jag begär är att jag ska få lite sex.