Det är en varm och dåsig eftermiddag på Manhattan. Folk är lediga, många har åkt ut på landet. Det i vanliga fall hysteriska triangeltorget utanför restaurangen Pastis i Meatpacking district är lugnt och tyst. En ovanlig stillhet har lagt sig över hela New York.
Camilla Åkrans kliver ur hotellhissen.
– Katastrof! Modellen har blivit magsjuk.
Bestämda steg och lätt skärrad blick. Det är mindre än ett dygn till morgondagens modeplåtning i en dyr fotostudio i Chelsea. Camilla kastar sig på mobiltelefonen för att försöka lösa situationen. Det föreslås nya modeller, nya datum, men inget som hon verkar särskilt nöjd med.
Vi befinner oss på The Maritime Hotel på nionde avenyn, precis mellan Meatpacking district och Chelsea och nära till hela New Yorks modeindustri. Hotellet är Camillas andra hem. Sedan det internationella genombrottet för några år sedan tillbringar hon åtminstone ett par månader i New York varje år, och då är det här på Sean MacPhersons och Eric Goodes hippa The Maritime hon bor, ”helst i samma rum”. Kanske inte så konstigt – under de första åren i den internationella modebranschen hade hon ingen fast punkt alls utan flyttade bara omkring mellan olika hotell runtom i världen (”Man blir lite trött på room service efter ett tag”). För sex år sedan förklarade Camilla Åkrans i en intervju att hon jobbar dygnet runt. Så har det fortsatt.
– Det är lite som att ligga ute på fält, man koncentrerar sig liksom 100 procent på de här jobben, säger Camilla. Det är lätt hänt att man börjar få yrkesskador efter en sån här intensiv period. Jag börjar drömma genom en kameralins.
Camilla Åkrans, 33, är som hon själv uttrycker det ”liten och blond”; i dag klädd i Marnikappa, svarta leggings och Chanelskor. I hotellobbyn träffar hon två svenskar som precis anlänt från flygplatsen för att plåta ett reklamjobb. I New York är myten om det svenska modeundret verklighet, och mellan Chinatown och Little Italy har det uppstått ett veritabelt Little Sweden. På stans bästa modebutiker Opening Ceremony, Oak, Seven och Bird har utbudet de senaste åren allt mer dominerats av små, svenska märken, och i SoHo hittar man numera både Acne- och We-butiker. Råkar man hamna på en modefest downtown känns det som om hela nedre Manhattan förvandlats till en enda stor lekplats för den svenska modeeliten.
När vi senare passerar Marc Jacobs-butiken på Bleecker Street pekar Camilla på ett Vanity Fair-omslag i skyltfönstret som pryds av Jacobs själv.
– Det där är Micke, säger hon och syftar på Mikael Jansson som tagit bilden; med Calvin Klein och flera av Vogues editioner på kundlistan är han i dag Sveriges internationellt mest framgångsrika modefotograf.
Själv jobbar Camilla Åkrans med märken som Missoni, Hermès och La Perla. Hennes bilder syns i tidningar som japanska Vogue, Harper’s Bazaar och Numéro (vars moderedaktör Franck Benhamou kallar henne ”en av världens allra främsta modefotografer i dag”) och hon har plåtat alla från Kate Moss och Angelina Jolie till Nicole Kidman. För några månader sedan hamnade Camilla Åkrans på andra plats när brittiska tidningen GQ listade ”The 100 Best Things of 2008”. När vi träffas har hon precis kommit tillbaka till New York från Los Angeles, där hon fotograferat den nya Shiseidokampanjen.
Camilla Åkrans är en av mycket få europeiska modefotografer som även slagit igenom på USA-marknaden. När hon gör en modeplåtning är det inte ovanligt att ett trettiotal personer är inblandade i produktionen. Det är stylister, make up-artister, Camillas assistenter, stylisternas assistenter, assistenternas assistenter… en enorm grupp människor.
– Men i går gjorde jag faktiskt ett jobb för Self Service som var en riktigt old school gerillaplåtning på en av pirarna här i New York där det är omöjligt att få tillstånd, säger Camilla. Det var kul, det var som att gå tillbaka till mina rötter, innan alla de här megaproduktionerna med massor av assist-enter. I början gjorde jag ju precis allt själv.
För tio år sedan, när Camilla Åkrans var 23 år, vandrade hon upp på nystartade mode-och kulturtidskriften Bibel och visade ett mode-jobb. Det slutade med att hennes vackra, på den tiden ibland ganska experimentella bilder, hamnade på nästan alla tidningens omslag.
– Hon var inte särskilt inställsam. Väldigt cool, redan då. Hon kom fram samtidigt som det skedde en professionalisering av hela den svenska modebranschen, säger Stefania Malmsten, som var AD på Bibel.
Professionalisering ja. Är det någon som minns nittiotalet? På den tiden då ingen ens skulle ha andats orden ”mode” och ”under” i samma mening som ”Sverige”. På nittiotalet fanns inte några Gucci eller LV-butiker i Stockholm. Det fanns inget Net-a-porter, inget Style.com, det fanns inte ens någon Sofi Fahrman. Att ha ett passionerat modeintresse var ungefär som att vara medlem i en obskyr sekt. I det klimatet, då vanliga svenskar fortfarande inte var beredda att lägga pengar på vare sig mat, inredning eller någon annan lyx försökte Bibelredaktionen lansera en avancerad modetidning som publicerade modefotografi på hög nivå kombinerat med långa texter om märken ingen hade hört talas om. Jag satt själv på Bibelredaktionen ett år och jag minns uppförsbacken. Sverige var ett mode-u-land, knappast redo för vare sig Helmut Lang eller Valerie Steele.
– Det fanns nästan ingen modebransch. Det fanns inga tidningar. Vi hade Elle och Damernas Värld, det var allt, minns Camilla. Så när Bibel skulle starta gick det massor av rykten om att det äntligen skulle komma en ny, bra modetidning.
Camilla blev Bibels flaggskeppsfotograf. För tidningens allra första omslag gjorde hon ett porträtt mot djupröd bakgrund, suddigt, hemlighetsfullt, med modellens mun täckt av skirt tyg och ögonen fast fokuserade på kameran. I bilden anas Camillas mjukare, romantiska sida, medan den är långt ifrån den Helmut Newton-sexiga estetik som också är något av hennes kännetecken. Andra modejobb är hårdare, ibland med en subtil humor, som när hon låter en modell posera med en stor lax (Camilla har senare sagt i en intervju att hon på den tiden var så fattig att hon var nära att äta upp fisken efter att den i två dagar använts som rekvisita). Camilla jobbade nästan jämt med stylisten Robert Rydberg. Robert minns tiden som en ”bumpy ride”.
– Vi kunde åka bil i fyra timmar för att göra en plåtning i ett vattenfall, bara för att komma fram och inse att det inte fanns något vatten i vattenfallet.
Tillsammans gjorde Robert och Camilla mer för svenskt mode än Moderådet gjort på decennier. Och Bibel gjorde nästan lika mycket för Camilla Åkrans. Hon gick på några få år från att assistera Åsa Tällgård och Jörgen Ahlström till en position som väletablerad modefotograf med konton som Åhléns, som när Bibel lagts ner kunde fortsätta jobba redaktionellt i svenska Elle.
År 2005 plockades Camilla Åkrans upp av amerikanska toppagenturen Management Artists som bland annat förvaltar fotograferna Stéphane Sednaoui, Terry Tsiolis, Willy Vanderperre och Vincent Peters karriärer. Ett år senare gjorde hon sitt första Numéro-omslag.
När det gäller att lansera en fotografs karriär är Numéro en av modebranschens mäktigaste aktörer. Vacker, intellektuell och stilren fokuserar den franska tidningen fullt ut på fotografi. Modet är inspirerande, modellerna är vackra, men det är starka bilduttryck som är inflytelserika chefredaktören Elisabeth ”Babeth” Djians (hon har en bakgrund som modechef på både Glamour och legendariska Jill) specialité.
Samma sak kan naturligtvis sägas om modebiblar som Pop eller Self Service. Men estetiskt är Camilla Åkrans och Numéro ett äktenskap skrivet i stjärnorna. För Numéro är konstnärlig men aldrig trashig (Teller och Richardson gör sig icke besvär), utmanande men aldrig pretentiös. Camillas klassiskt vackra, sexiga, ibland lite hårda men knappast nyskapande bilder passar Babeths smak som handen i handsken.
Dessutom publiceras de flesta tidningar som satsar på riktig toppkvalité i fotografiet bara två gånger om året, vilket ger de medverkande fotograferna begränsad exponering. Om man, som Camilla Åkrans, medverkar i alla nummer av månadstidningen Numéro på en säsong har man sex, i stället för ett jobb att addera till portfolion. Och sex chanser att spottas av marknadschefer och byråer.
Det Bibel gjorde för Camilla Åkrans karriär i Sverige har därför Numéro gjort på den internationella marknaden. Att hon är Sveriges just nu hetaste internationella modenamn beror i grund och botten på att hon är en extremt talangfull fotograf med ett tilltal som fungerar både kommersiellt och redaktionellt. Men att folk vet om att hon är det, beror till stor del på att Numéro gett henne förtroendet att medverka i varje nummer och satt sin kvalitetsstämpel på hennes arbete.
***
När Camilla Åkrans pratar hörs spår av en dialekt med ursprung någonstans mellan Stureplan och Mälardalen. Hon växte upp i Södertälje med sin mamma som var textildesigner och pappa som var vd. När hon var 16 flyttade hon till en egen lägenhet i Stockholm för att plugga.
– Jag gick reklam- och dekorationslinjen på Münchenbryggeriet. Det var en kreativ miljö, och många andra bra personer gick där samtidigt som jag, som Anders Krisár och Eric Ericsson. Egentligen ville jag jobba med grafisk form, men när vi skulle göra praktik var jag hos en fotograf så då fastnade jag för det. Jag minns den första rullen jag fick plåta och framkalla själv. Det var helt magiskt, jag kan fortfarande sakna den där känslan att stå i mörkrummet och labba.
1996, när Camilla var 23 år, tilldelades hon Årets assistentstipendium av Svenska fotografers förbund. I juryns motivering jämfördes hennes bilder med Irving Penns ”romantiska och raffinerade färgsyn”, och med Richard Avedon, för hans ”starkt kontrastrika grafiska svartvita effekter”. I en intervju med Dagens Nyheter i samband med utmärkelsen berättade Camilla om sina visioner som fotograf: ”Jag hoppas att skönheten kommer tillbaka, de genuint snygga bilderna. Det finns mycket som är ofräscht, skämtsamt fult eller medvetet kalkonartat i svenskt reklam-foto i dag.”
Annars är det Helmut Newtons namn som oftast dyker upp när man diskuterar Camillas bilder med henne själv eller hennes kollegor.
– Camilla lyckas alltid få modellerna att se sexiga ut, men det blir aldrig vulgärt. Det är alltid sensuellt och elegant. Precis som Helmut Newton kan hon göra extremt hårda bilder, med oerhört starka kvinnor. Eller så gör hon väldigt mjuka, varma, romantiska bilder, som nästan påminner mig om svenska Timotej-reklambilder från sjuttiotalet. Det är sådan hon är, antingen väldigt hård eller väldigt mjuk, inget däremellan, säger Franck Benhamou på Numéro.
Stefania Malmsten nämner också Helmut Newton.
– Hennes bilder har ofta hårda, lite märkliga sexuella undertoner. Det känns nästan som en manlig blick.
Själv har Camilla kallat sina bilder ”utopiska” och säger att hon hämtar inspiration från långfilmer och musik. Hon kommer ofta på bakgrundshistorier till modejobben.
– Nästa vecka ska vi exempelvis göra en pälsstory, och då tog jag inspiration från Lauren Huttons karaktär i American Gigolo, och den där beiga lägenheten där Richard Gere bor i filmen. Men oftast är det inte mer komplicerat än så. Jag kanske utgår från en film eller ett gammalt skivomslag.
En av Camilla Åkrans stora reklamkunder är Sisley, vilka efter flera år bytt ut Terry Richardsons busiga porrighet mot Camilla Åkrans strama sexighet. Den skönhet och enkelhet Camilla Åkrans bilder lyfter fram kan ses som motsatsen till den realistiska, polaroidaktiga stil fotografer som Juergen Teller och Terry Richardson hållit sig till det senaste decenniet. Bilder av folk som ligger på skrynkliga lakan och är lite slummigt håriga har gått från subkulturell obskyritet till kommersiellt gångbar varumärkesassociaton; Vice och American Apparel är två exempel på kommersiella företag som säljer sitt budskap genom att appelera till sina kunders fäbless för det lagom porriga och lagom trashiga. Camilla har klart mer gemensamt med mer klassiska esteter, som stjärnduon Mert & Marcus, vilka hon tog över Missoni-uppdraget från för ett par år sedan.
– Om man bara håller fast vid sin egen stil så kommer den alltid att komma tillbaka två, tre gånger under ens livstid. Jag vet ju vad jag själv tycker är vackert. Även om jag byter teknik med jämna mellanrum så finns det alltid något annat som jag behåller.
***
Camilla är på jakt efter ”en trave snygga böcker”, som ska användas som rekvisita till en plåtning för Man About Town. Vi hamnar på Left Bank Books, ett charmigt litet antikvariat på West 4th street mittemellan den kroniskt hippa baren Beatrice Inn (den drivs av Paul Sevigny, bror till Chloë, och den franske nattlivskungen André) och den lite mer lågmält eleganta italienska restaurangen Sant Ambroeus (som är ett av Camillas stamställen).
Plötsligt börjar det brumma hotfullt från himlen ovanför oss, och snart öser regnet ner. Det är femte dagen i rad som det regnar i New York, och Camilla börjar bli orolig.
Om det finns något som syns i väldigt många av hennes bilder så är det nämligen ett glittrande, nästan sagolikt solljus.
– Jag tycker sol är den snyggaste ljuskällan. Och jag tycker om att vara rörlig på location, inte hamna i ett hörn i en studio med stativ och lampor. Om man sätter massa ljus kan modellen bara röra sig ett tiotal centimeter innan ljuskällan ser annorlunda ut. Jag vill jobba friare än så.
Camilla Åkrans plåtar över hela världen men nästan allt efterarbete görs fortfarande i Sverige, hos Patrik Amidani på Phat Pat and Friends eller Jenny Stigsdotter på La Machine.
– Jag har ett långvarigt samarbete med båda, så de förstår min estetik väldigt bra nu. Folk har en skev bild av vad retusch handlar om. Gemene man gnäller alltid på modebilder som att ”åh, sådär ser det ju inte ut i verkligheten”. De tror att retusch handlar om att göra modellerna smalare. Men lika ofta är det faktiskt tvärtom, att man kanske gör en arm lite tjockare, eller tar bort ett fult klädveck. Retusch är inte till för att förvränga verkligheten, utan för att förstärka en skönhet som faktiskt finns där.
– För ett par år sedan fanns det ju en datortrend där man skulle ”känna” retuschen, men det är det värsta jag vet, när modellerna ser ut som plastdockor. Nu går det mer åt andra hållet.
Jag frågar henne varför hon tror att hon lyckats slå sig fram relativt snabbt i en av världens hårdaste städer och branscher. Hon hävdar att det mest berott på ”slump, tajming och tur”. Men många av de som jobbat med Camilla Åkrans talar i stället om en oerhörd beslutsamhet. ”Hon är väldigt bestämd med det hon vill ha”, ”Hon är hård”, ”She’s got balls”, säger några kollegor.
Karin Lund är Camilla Åkrans agent i Sverige, och delägare i fotoagenturen LundLund. De har jobbat tillsammans i mer än tio år, och Karin har aldrig varit särskilt förvånad att det går så bra för Camilla.
– Hon kan vara krävande. Hon nöjer sig inte förrän allt – hår, smink, kläder, modeller – är perfekt. Det är därför hon är där hon är i dag. Hon ställer höga krav på sin omgivning och sina medarbetare, och på den vägen har hon kanske trampat på en del tår.
Kontrollbehovet verkar även gälla bilden Camilla Åkrans förmedlar av sig själv. På sin metallicfärgade MacBook har hon mappar för olika aktuella uppdrag. En av dem heter ”bon”, där hon har lagt bilderna som kommer att användas till den här artikeln. I stället för att låta sig porträtteras av en annan fotograf har Camilla valt att göra ett självporträtt med egna bilder från en vecka i New York och snapshots som hennes team tagit under veckans plåtningar. Hon är också ganska mån om att ha kontroll över texten. I början av vår intervju råkar hon säga något som hon sedan ångrar. Hon pekar i mitt anteckningsblock: ”Stryk det.”
Trots kampanjer för Hermès och Missoni, jobb för Vogue och Numéro, och en välförtjänt status som en av världens bästa modefotografer finns det ingen risk att Camilla Åkrans skulle kalla sig själv ”framgångsrik”.
– Jag vet inte om det har att göra med att jag är frilans, man är ju konstant frilans som fotograf, eller om det är något specifikt svenskt, men för mig känns det alltid som att varje jobb jag gör är det sista. Jaha, det var det, nu kommer telefonen aldrig någonsin ringa igen. Så tänker jag varje gång.
Hon tittar på mig och ser plötsligt lite förvånad ut.
– Till exempel det här, att göra en intervju. Det är helt skrattretande för mig. Jag gör det mest för att min mamma blir så glad när hon ser mig i en tidning.
Inne på Left Bank Books fastnar Camilla för en antik utgåva av en antologi med titeln Selected Writings, eftersom den är så fint typograferad. Precis innan vi går därifrån får hon också syn på en Richard Avedon-volym. Mentalt är hon redan på väg till nästa plåtning (”Jag får inte köpa mer fotoböcker nu, jag kommer få övervikt på planet”). Frågan är vad hon ska göra sedan, när hon inte längre håller på med modefotografi.
– Varje gång jag kommer till en ny plats plåtar jag molnen. Jag samlar alla bilderna, som ett litet projekt. Men jag vet inte om jag kommer göra något med dem. Vi får se om jag kanske fortsätter och det slutar med att jag bara plåtar moln när jag blir gammal.