En god vän till mig brukar säga att trettio-årsåldern är som tonåren. Fast tvärtom. Om en trettonåring är en vuxen fångad i en tonårskropp är den krisande trettioåringen en tonåring fångad i en vuxenkropp. Frågorna som i över ett decennium legat orörda på det omedvetnas botten flyter upp till ytan: Vem är jag egentligen? Vad ska det bli av mig? Hur ska jag leva mitt liv?

Alldeles för få dagar före deadline sitter jag därför på Bonkontoret och försöker förstå livets mirakel med hjälp av amerikanska Vogue. Då kommer det ett mejl. ”Jasså, skotsk minsann.” Förträngningsmekanismen utlöses nästan omedelbart. För ett ögonblick fladdrar en veckogammal ingress från tidningen Fokus förbi i mitt medvetande: ”Ett barn i varje klass har inte den pappa de tror…” Men det tar bara ett ögonblick innan tanken byts mot ett lättat: ”Tack, gode gud, det kunde ju varit cystisk fibros.” Efter det försvinner jag snabbt tillbaka in i Vogues vackra fantasivärld utan att fundera så mycket mer på saken.

Några veckor tidigare har jag ägnat en halvtimme åt att framkalla tillräckligt med saliv för att komma upp till den anvisade nivån i en liten rund plastask. På andra sidan Engelska kanalen har Mannen med stort M, han som jag funderar på att tillbringa resten av mitt liv med, gjort samma sak.

Mannen med stort M och jag har varit borta från varandra ganska länge nu. Och vårt förhållande befinner sig skrämmande nära den där perioden som populärt kallas the seven year itch. Om tonårens mantra var ett självtillräckligt ”jag, jag, jag” handlar ju trettioårsåldern snarare om ett osäkert ”jag? vi? jag?”.

Nyfiken som jag är på den nya teknologin och vad den kan göra för våra vardagsliv har jag ändå bestämt mig för att ta risken att dna-testa oss båda. I bästa fall kan ett test bevisa att vi är genetiskt kompatibla, i värsta fall kan det avslöja att vi riskerar att få allvarligt sjuka barn. Och nu börjar jag någonstans långt bak i huvudet undra om jag verkligen vill ha de där svaren. Mitt skotska ursprung låter som en klart obehaglig bieffekt. Vad jag vet har ingen i min släkt ens varit i närheten av de nordbrittiska högländerna. Dna-testet börjar kännas lite läskigt. Men vetgirigheten tar, som oftast, överhanden.

En ny industri är född. Och den har tänkt göra pengar på precis det – vår ständiga mänskliga nyfikenhet och vår moderna besatthet av oss själva. Personliga dna-test har enorm potential. De avslöjar vårt ursprung, våra anlag för sjukdomar, för fysisk prestation och för livslängd. Enligt experterna står vi därför just nu inför en medicinsk revolution som i grunden kommer att förändra vår inställning till hälsa och hur vi väljer att leva våra liv. Tidningen Wired har redan hunnit utnämna de kommande åren till ”The Age of Genomics”, genomikens era.

I december 2007 utsåg tidningen Science billiga, personliga gentest till årets viktigaste vetenskapliga genombrott. Sådana finns redan på marknaden. Sedan några månader tillbaka kan vem som helst beställa ett personligt dna-test på internet, betala med kreditkort, skicka in ett salivprov och inom några veckor få inloggningsuppgifter till en sajt där resultaten – högst personlig information om sjukdomsrisker, genetisk bakgrund och etnisk mix – finns visualiserade. Där samsas lättsam kuriosa om huruvida man själv, eller ens partner, kan känna den bittra smaken i mörkt öl och chansen att ens barn får blå ögon, med livsavgörande information som risker för olika cancerformer, synfel, hjärtsjukdomar och reumatiska problem. Efter porr är släktforskning det mest populära ämnet på internet. Den som är intresserad av sitt ursprung kan med hjälp av dna-test spåra sina gener tiotusentals år tillbaka i tiden, hitta en borttappad brylling eller bara kolla upp vilken förälder man ärvt sin morgontrötthet av.

Ett någorlunda informationsrikt baspaket kostar än så länge mellan 5 000 och 20 000 svenska kronor och förmedlas av start-ups som isländska ”genjägaren” Kári Stefánssons Decodeme, amerikanska Navigenics eller redan ganska omskrivna, Google-finansierade, 23andme. (Det sistnämndas grundare Anne Wojcicki säger sig se fram emot den dag då hennes man Sergey Brin, geniet bakom Google, omnämns som ”Anne Wojcickis make” snarare än vice versa.)

Från och med juni i år kommer de här företagen att konkurrera med finansmannen Patrik Gransäters DNA-Guide– det allra första svenska företag som erbjuder personlig dna-analys. Det är till DNA-Guides tillfälliga hem, en privat brevlåda i Stocksund, både jag och mannen med stort M, som är deras allra första kunder, har skickat vår saliv. Den har sedan färdats vidare till ett laboratorium hos Asper Biotech i Estland där våra celler processats och vår genetiska kod utvunnits och omvandlats till kombinationer av bokstavskoderna A, T, G och C.

Med rymdforskningen som möjligt undantag är genomiken, läran om arvsmassan, genomet, vetenskapens mest romantiska disciplin. De personliga dna-testens gripande förhistoria läser som en klassisk artonhundratalsroman full av rivalitet, ambition, förlorade förmögenheter och champagnedränkta triumfer. Redan då James Watson och Francis Crick upptäckte dna-strukturen i början av femtiotalet, gjorde de det i moderätta tweedkostymer på perfekt oxbridgeengelska. De verkar ha tillbringat minst lika mycket tid framför en pint som i sitt laboratorium. Och när de väl hittat den fantastiska dubbelhelix som rymmer ursprunget till allt liv antog de att de hittat rätt eftersom dess form ”var för vacker för att inte stämma”.

Historien romantiseras ytterligare i och med att Watson och Crick inte riktigt hittat den vackra dubbelspiralen själva utan baserat den på bilder framställda av röntgenexperten Rosalind Franklin, vilka de aldrig ens fått hennes tillåtelse att titta på. Då Watson så småningom skrev en bok om upptäckten funderade han på att ge den titeln Annals of a Crime. När den väl kom ut 1968 – med namnet The Double Helix – blev den, trots ett väldigt komplicerat innehåll, en bästsäljare som tilldelades litterära priser och inspirerade tusentals människor att börja intressera sig för vetenskap.

En av dem som läste och inspirerades var Craig Venter, den nya biologins starkast lysande stjärna och mediala galjonsfigur. År 1998 var HUGO-projektet – ett enormt, påkostat, internationellt forskningssamarbete vars mål var att kartlägga en fullständig uppsättning mänskligt dna och presentera resultaten senast år 2005 – i full gång. Efter åtta års arbete talade man om ett projekt som skulle ”överträffa den första månlandningen”. Det var då den relativt okände och i sammanhanget mycket oerfarne forskaren Craig Venter kastade en handske i form av meningen ”You can do mouse”.

Venters utmaning innebar att han själv, med det kommersiella företaget Celera i ryggen, skulle ta över kartläggningen av den mänskliga arvsmassan medan HUGO-projektet skulle nöja sig med laboratorie-musens genom.

Historien som följer Venters provokativa utmaning finns dramatiserad i hans något pompösa självbiografi A Life Decoded samt i vetenskapsjournalisten James Shreeves under-hållande The Genome War och består i en lång serie intellektuella och personliga sammandrabbningar. Dess annaler innehåller stereotypa inslag som hemliga källarmöten, kryssningar med miljondollarbåtar i Karibien, vältrimmade campusgräsmattor, småpojkar som löser Rubiks kub med papper och
penna, programmerare som inte sovit på så länge att de blir ”svarta hål på ett par ben”, vetenskaps-journalister som byter exklusiva scoop mot garanterade förstasidor på New York Times och aktier som rasar i höjden för att bara några dagar senare räknas som värdelösa. Samt kanske mindre vanliga fenomen, som vetenskapsmän som kallar varandra ”Hitler” (Watson om Venter) och ”Darth Venter” (resten av forskarvärlden om densamme).

I juni 2000 hade pajkastningen dränerat både HUGO-projektet och Celera på såväl pengar som förtroende. Bill Clinton bestämde sig för att förklara matchen oavgjord. Vid en ceremoni i Vita huset där även Tony Blair medverkade trumpetade han ut att den mänskliga arvs-massan nu var kartlagd. Att vare sig HUGO-projektet eller Celera egentligen var färdiga med sina respektive kartläggningar och därför presenterade klart otillfreds-ställande resultat tystades effektivt ner, åtminstone utanför den akademiska världen.

***

Då Craig Venter utmanade HUGO-projektet gjorde han det i samarbete med företaget som redan analyserat både O.J. Simpsons blodiga handske och Monica Lewinskys fläckade blåa klänning. För att bevisa föräldraskap och knyta de skyldiga till brott är dna-analys en redan väletablerad, relativt billig, metod. Personlig dna-analys i medicinskt syfte är däremot en industri i sin linda – testen marknadsförs än så länge främst till privilegierade early-adopters. Svenska DNA-Guide räknar emellertid med att inom ett par år ha 10 000 kunder och Johan Björkegren, docent i molekylär medicin vid Karolinska institutet och företagets medicinska rådgivare, spår att ”om tio år kommer alla ha tillgång till sin dna-profil”. Liksom andra dna-entreprenörer ser han en framtid där testen är en preventiv självklarhet, ungefär som att vaccinera sig innan man åker på semester.

Att dna-revolutionen kommer nu beror egentligen inte på ny teknik, utan på analysinstrumentens, det vill säga datakraftens, brant fallande priskurva. När HUGO-projektet år 2001 publicerade den allra första mänskliga arvsmassan hade kartläggningen tagit 13 år och kostat tre miljarder dollar. Fortfarande i början av förra året, då ett forskningsinstitut kartlade dna-upptäckaren James Watsons hela arvsmassa, kostade processen närmare 1 miljon dollar. Watson sa då att han såg fram emot den dag då kartläggningen av ett fullständigt genom ”kostar som en Chevrolet”. Nu verkar det inte vara långt dit: I februari i år offentliggjorde ett amerikanskt företag att de sprängt 100 000 dollars-vallen, bara för att några veckor senare se sig omkörda av en konkurrent som kartlagt en nigeriansk mans hela arvsmassa för mindre än 60 000 dollar.

***

DNA-Guides sajt är inte riktigt färdig, så det jag hoppas ska vara svaren på mitt livs stora frågor kommer till Bonkontoret i form av företagets rådgivare Johan Björkegren och ett antal olika excelark. De bekräftar förvirrande nog att mina gener mest av allt liknar skottarnas och att jag sedan, i fallande ordning, kan definieras som engelsk, rysk, portugisisk och så vidare. (Jag har alltid trott att jag var östeuropeisk judinna; hemma i mina föräldrars gästrum hänger släkttavlorna som hittills utgjort bevismaterial i frågan, men ”ashkenazisk jude” hamnar så långt ner som nummer elva på listan över de genetiska grupper min arvsmassa liknar.)

Ännu mer spännande är de listor över 72 av mina och Mannen med stort M:s SNP-markörer, så kallade snippar. Snipparna utgör våra olika genotyper, vilka forskarna i statistiska studier kopplat samman med olika sjukdomsrisker och egenskaper. I mina snippar gömmer sig allt det som en gång i tiden, innan miljöns tröskverk satt igång, var jag. Mina originalförutsättningar helt enkelt.

Snipparna talar om att jag, jämfört med genomsnittsbefolkningen, har förhöjd risk för förmaksflimmer (vilket betyder att mitt hjärta då och då kan klappa i otakt). Jämfört med andra rökare har jag ganska låg risk för lungcancer och med allra största säkerhet har jag explosiva, snarare än uthålliga muskler. Mannen med stort M har ganska kraftigt förhöjd risk för ögonsjukdomen exfoliationsglaukom (en form av grön starr), normal förmåga att känna svettdoft (stackare) och höga odds för att ha blå ögon (vilket han också har). Egenskaperna ligger fast, men vad gäller sjukdomar styr miljön till stor del – som någon lustig typ på DNA-Guide anmärker gäller risken att drabbas av heroinberoende till exempel bara för dem som provar heroin.

Jaget summerat i ett excelark, vad kunde passa vår narcissistiska, digitala, listbesatta tidsålder bättre? Att se sin genotyp rullas upp framför ögonen är en fascinerande, uppslukande, egokick och samtidigt – totalt antiklimax. För vid första anblicken är både jag och Mannen med stort M riktiga genetiska medelmåttor. Vår genetiska kod må bestå av olika kombinationer av bokstäverna G, A, T och C men den summeras faktiskt enklast med bokstavsföljden ZZZZ.

Vi verkar helt enkelt ha godkända gener, men inte mer än så. Ingen av oss kan med någon säkerhet blicka fram emot ett exceptionellt hälsosamt eller ohälsosamt liv. Inget skiljer oss åt så mycket att den ena borde lämna den andra och ge sig ut i den genetiska djungeln i jakt på en mer passande partner. Inget antyder heller att våra barn kommer födas med femton tår eller öron i pannan.

Men så har också de snippar som för ett par i trettioårsåldern är mest kritiska lämnats utanför listan – de som associeras med monogena sjukdomar som cystisk fibros och Huntingtons sjukdom, och med säkerhet anger om ett par riskerar att få allvarligt sjuka barn. (DNA-Guide har i skrivande stund ännu inte bestämt sig för huruvida de kommer att erbjuda sina kunder så pass känslig information.)

Den som vill vara säker på att verkligen få med allt vänder sig i stället till amerikanska Knome Inc. Som företagets vd Jorge Conde uttrycker saken erbjuder de sina kunder ”en plats på den personliga genomikens front row”. En sådan består i att få hela sin arvsmassa kartlagd, det vill säga alla de tre miljarder bokstavspar som utgör vår genetiska kod. (Skulle någon få för sig att recitera vårt livs bok genom att läsa upp bokstäverna en efter en, skulle det ta elva år.)

För den som inte har jättebråttom kan det emellertid vara en god idé att inte hoppa på Knomes erbjudande om en komplett arvs-massa för 350 000 dollar nu med en gång utan vänta ut marknaden ett par år till. Även om forskningen rusar framåt just nu och avgörande upptäckter kring de gener som associeras med till exempel prostatacancer och Alzheimer gjorts bara det senaste halvåret är vi mycket långt från att förstå det mänskliga genomets alla komponenter och dessas kom-plexa samspel med varandra och med miljön.

Dessutom lär priserna fortsätta falla. The X Prize Foundation har utfäst en jätte-belöning på 10 miljoner dollar till den grupp som först lyckas kartlägga 100 personers dna inom tio dagar till priset av max 10000 dollar per person. Den amerikanska välgörenhetsorganisationen – vars initiativ stöttas av bland andra ALS-sjuke fysikern Stephen Hawking – hoppas hitta en vinnare inom fem år.

***

I april i år blev Steven Howarth från Bolton något av en brittisk rikskändis. Ingen lämnades oberörd av filmen där den sympatiske tonåringen, som bara några månader tidigare varit så gott som blind, tack vare genterapi enkelt kunde navigera sig igenom en skumt upplyst labyrint.

Personliga dna-test har goda chanser att bli ett nytt, övergripande samhällsfenomen med omvälvande följder i form av miljarder sparade kronor och, framför allt, minskat mänskligt lidande. Leroy Hood, grundare av Institute for Systems Biology och en av fältets pionjärer, spår till exempel att testen kommer ”förlänga våra produktiva levnadsår med åtminstone ett decennium”.

Nyckeln till framgång kommer att heta individualiserad, preventiv och gen-terapeutisk medicin. Den preventiva delen är i teorin väldigt enkel och i praktiken väldigt komplicerad. Vårt hälsotillstånd är bara i några få undantagsfall helt och hållet genetiskt betingat. Vad gäller de allra flesta hälso-problemen, de stora folksjukdomarna inkluderade, handlar det om en kombination av arv och miljö. Ju mer vi vet om vår arvsmassa – desto mer kan vi anpassa miljön. Craig Venter, som i hemlighet använde sin egen arvsmassa som analysobjekt under HUGO-racet, vet till exempel att han har anlag för både Alzheimer och högt kolesterol, vilket i sin tur kan leda till hjärtproblem. Han kan inte göra så mycket åt Alzheimern men han äter inte så mycket, dricker inte så mycket, motionerar ordentligt och kompletterar med medicin som håller nere kolesterolvärdena.

Frågan är hur långt vi är beredda att gå i anpassningen av vår livsstil. Rökare vet redan i dag att de förhöjer sin risk att drabbas av lungcancer, men många lyckas inte – eller vill inte – sluta med giftpinnarna för det. Att få sin egen, helt och hållet personliga, risk svart på vitt förstärker emellertid motivationen. Tack vare personliga dna-test blir hälsa ett spel med tydligare regler – vi kan göra klokare investeringar, satsa på vissa kort, omfördela lasterna något. Och för personer med kraftigt förhöjda risker blir det helt klart svårare att blunda och njuta.

Individualiserad medicin, å sin sida, flyttar fokus både från vår personliga sjukdomshistoria och från de slutsatser som dras av studier gjorda på den genomsnittliga befolkningen, vilka i dag ligger till grund för både diagnostisering och behandling av sjukdom. Ett exempel är det i Sverige omdebatterade Gleevac, ett exceptionellt dyrt cancerläkemedel som bara fungerar på individer med en viss genotyp. Innan kostnaderna för personlig dna-kartläggning sjönk till dagens nivåer var läkarna tvungna att skriva ut läkemedlet och helt enkelt vänta och se vad som hände. Numera kan man billigt utröna huruvida en persons genotyp är kompatibel med medicinen och bara skriva ut den i föreliggande fall.

Preventiv och individualiserad medicin kan sänka sjukvårdskostnaderna för både individer och stater avsevärt. Men de riktigt stora pengarna tror man ligger i framtidens genterapeutiska läkemedel – likt de som hjälpte den blinde Steven Howarth.

När vi blir sjuka är det inte våra gener som är sjuka. Gener är bara en kod som programmerar proteiner att reagera på ett eller annat sätt, vilket i sin tur styr våra cellers förnyelsemönster och utveckling. Sjukdomar orsakas av programmeringsfel i koden, eller i överföringen av information till cellerna, ungefär som korrfel i en text kan störa vår kommunikation med omvärlden. Traditionella läkemedel rättar inte korrfelen utan botar de symptom de framkallar. Framtiden ser forskarna emellertid i genterapeutiska läkemedel som verkligen attackerar problemets kärna – de både lokaliserar felen och skriver om koden. En i sig fantastisk tanke, som om man tar den med sig ut från det traditionella behandlingsrummet och in på till exempel en skönhetsklinik blir svindlande. Vilka delar av vår genetiska kod kommer vi i framtiden vilja skriva om? Vår ålder? Vårt kön? Hela vår fysiska existens? Och hur är det med det psykiska? I vår genetiska sammansättning har man redan identifierat variationer som förstärker riskerna för depression. Och en studie i Holland har hittat generationer av män tillhörande samma släkt, alla brottslingar och alla med samma genetiska anlag för anti-socialt beteende. Kommer det i framtiden inte bara vara medicinen, utan även brottsbekämpningen, som blir preventiv? Och vem ska i så fall ges makten att skriva om vår genetiska kod?

***

Det enda riktigt oroande i våra SNP-resultat är egentligen att jag, om allt annat går vägen, på vår ålders höst kommer behöva rulla runt Mannen med stort M i rullstol. Han har en ganska ordentligt förhöjd risk för den reumatiska sjukdomen Bechterew (7,8 fall av 100 för individer med hans genotyp, mot 1 fall av 100 i genomsnittsbefolkningen). Jag har aldrig hört talas om sjukdomen tidigare och direkt efter mitt möte med Johan Björkegren loggar jag in hos ett antal olika nätdoktorer. Jag scrollar hit och dit, läser om jättejobbiga symptom, men får även betryggande infor-mation om att sjukdomen bryter ut i åldern 15–30 år (han är snart 32).

Det är precis det beteendet många av de personliga gentesternas kritiker ser som problematiskt. Många, inklusive brittiska Human Genetics Commission, anser nämligen att de kommersiella testen lanserats för tidigt. De kommer att göra människor oroliga i onödan och bli kostsamma för resten av samhället. Tidigare i år berättade till exempel SVT:s Vetenskapsmagasinet om svenska Karin, 35, som till följd av ett dna-test som visade att hon hade ovanligt starka anlag för bröstcancer valt att operera bort båda brösten. Det är sådana extrema reaktioner som fått forskare som Christine Patch, genetikrådgivare vid Guy’s Hospital i London, att gå ut och protestera i medierna mot personliga dna-test. ”Om du funderar på att testa dig är mitt tips – gör det inte, det är slöseri med pengar”, sade Patch i en artikel tidigare i år.

Anders Nilsson som är lektor och studierektor i genetik vid Stockholms universitet är mer nyanserad i sitt omdöme, men anser även han att testen har fler nackdelar än fördelar.

– Jag kan se att det finns fördelar för enskilda individer i att få reda på saker om sig själva och anpassa sin livsstil efter det. Samtidigt är risken för kostsam belastning på vårdapparaten överhängande då de som testar sig kräver stöd och vård för sjukdomar de har markören för, men som de i de allra flesta fall inte kommer utveckla ändå.

Dessutom anser Anders Nilsson att testresultaten är gissningsverk. Arvsmassan är en mycket komplex struktur och associationerna mellan snippar och sjukdomar är än så länge svaga. Att forskarna hittills hittat ett antal olika gener som påverkar bröstcancer betyder inte att det inte finns lika många till, som även de inverkar på sjukdomsförloppet.

– Vad gäller polygena sjukdomar, som påverkas av flera olika gener, blir resultaten av dna-test rena gissningarna.

Hur dna-företagens kunder reagerar på sina egna testresultat, och hur det påverkar dem, är inte det enda potentiella problemet med personliga dna-test. Gentest är även en integritetsfråga. Ska analysföretagen få sälja vidare informationen till företag som på så vis kan skräddarsy sin marknadsföring? Ska domstolar kunna kräva dna från privata företag om det kan fungera som bevismaterial vid en rättegång? Vad betyder det att Google, vars affärsidé är att ”organisera hela världens information” satsat pengar i dna-företaget 23andme?

– Det som oroar mig är vad som kan hända när den makt forskningen börjat erbjuda oss kopplas ihop med våra fortfarande rätt omogna idéer om vad en människa är, eller borde vara. En sajt som 23andme förstärker den fördomsfulla uppfattningen att generna fungerar som ett dataprogram där det viktigaste i en människas liv finns förprogrammerat, säger Håkan Lindgren, frilansskribent som bland annat behandlat de här frågorna i SvD.

Medan svenska DNA-Guide har beviljats tillstånd av Datainspektionen att lagra dna-information och måste följa PUL och bio-banks-lagen säger amerikanska Knomes vd att han ”för tillfället inte är medveten om att det finns någon statlig reglering som rör personlig dna-information”. Faktum är att det finns en del nya regler – till exempel röstade amerikanska senaten i februari i år igenom ny lagstiftning som förbjuder försäkringsbolag att diskriminera utifrån genetisk information. I Sverige har vi lagen om genetisk integritet som säger att varken arbetsgivare eller någon annan får efterfråga genetisk information. Undantaget är försäkringsbolag som får begära ut informationen om försäkrings-beloppet överstiger 30 basbelopp (1,2 miljoner kronor).

Även från konstnärligt och filosofiskt håll kommer kritik mot dna-testen och det samhälle de potentiellt skulle kunna skapa. I boken The Molecular Gaze: Art in the Genetic Age har Suzanne Anker och Dorothy Nelkin samlat de konstnärliga reaktionerna på nittiotalets genetikdebatt. Det är uppenbart att den kontemporära konsten fascineras av den nya biologin; samtidigt anas både misstänksamhet och rädsla. I många fall handlar det om kritisk blick och dystopi snarare än ett hyllande av dna-ålderns möjligheter.

Filmen Gattaca (vars titel innehåller samma bokstäver som dna-koden) presenterar en riktigt dystopisk framtidsvision. I ett samhälle där personliga gentest är vardagsmat har kritikernas oro för att mänskligheten ska delas in i genetiska a- och b-lag förverkligats. Föräldrar som vill sina barn väl gör bäst i att beställa måttsydd avkomma i laboratorium och ingen kärlekshistoria inleds utan att parterna tagit sina tilltänktas hårstrån till genbanken för dna-test. Huvudpersonen Vincent, en av de sista människor som tillkommit på naturlig väg, tilldelas en roll i livet som städare eftersom han fötts med ett hjärtfel.

Är det dit genomikens era kommer att föra oss? I antologin What Is Your Dangerous Idea? frågar sig den kontroversielle biologen Richard Dawkins om det inte nu, mer än 60 år efter Hitlers död, börjar bli dags att återigen våga tänka på framavlad förbättring av den mänskliga rasen. Om genomiken numera kan bevisa att vissa barn föds med anlag för att utveckla vissa förmågor, undrar Dawkins, borde de då inte få hjälp att utveckla dem med till exempel specialundervisning i skolan? Dna-kritikernas svar är ett rungande nej.

– Långdistanslöparen borde få ägna sig åt vad han vill – höjdhopp, dataspel eller något annat – även om skolan tycker att han har fel gener. Skolan är ju till för honom och inte tvärtom, säger Håkan Lindgren. Det var inte länge sedan vi lämnade ett samhälle där ingen kunde bli något annat än det han eller hon var född till, och jag för min del har inte bråttom tillbaka.

Ett helt och hållet genetiskt segregerat samhälle känns fortfarande långt borta. Men det är uppenbart att kombinationen lättillgängliga personliga gentest och intensiv forskning ställer många nya frågor om hur vi i framtiden kommer att se på människor och deras egenskaper. Vem ska till exempel ha rätt att abortera ett barn på grund av en tidigt upptäckt genetisk defekt? Ska gränsen gå vid cystisk fibros, en allvarlig – de flesta som drabbas dör innan de fyllt 30 – sjukdom som orsakar problem i bland annat lungorna, tarmarna och levern, och som är monogenetiskt betingad? Eller vid Alzheimer, som även den är obotlig men först bryter ut mycket senare i livet och där genforskarna ännu inte har alla svar? Eller ska det räcka med oönskad ögonfärg och dåligt luktsinne? Och vem ska egentligen fatta besluten i de här frågorna? Mamman? Pappan? Staten?

***

En av de många vackra metaforer som använts för att förklara det mirakel som är arvsmassan, är en garderob som ingen städat ur på hundratals miljoner år. Prylar från olika tidsepoker ligger intryckta på hyllorna, utan inbördes ordning. I garderoben samlas inte bara livsnödvändiga instruktioner om hur vi ska leva och föröka oss, utan även all den information som inte längre betyder något, och de många kodade meddelanden forskarna ännu inte lyckats dechiffrera.

Veckorna efter att jag fått resultaten av mitt personliga dna-test snurrar frågorna i huvudet. Sa inte Johan Björkegren att han skulle testa oss för cystisk fibros? Har DNA-Guide med mening undanhållit resultaten eftersom vi riskerar att drabbas, och de inte vill ha dålig pr för sitt företag? frågar mitt paranoida jag.

Halvt på skämt undrar jag även om Mannen med stort M och jag verkligen kan vara säkra på att vår ömsesidiga genetiska all-daglighet räcker för att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kanske borde ta nästa steg och skicka vår saliv till sajten ScientificMatch.com som parar ihop människor efter deras dna-profil? För 995 dollar (det låga priset gäller fram till alla hjärtans dag 2009) lovar det Bostonbaserade företaget att utifrån genotyp matcha ihop par som inte bara kan leva med varandras svett-lukt utan även får friskare barn, är mindre otrogna mot varandra och till och med garanteras fler orgasmer.

Under veckan funderar jag även mycket på vem jag egentligen är och vad det är som gör mig till just mig. Jag kanske inte kommer börja spela säckpipa bara för att jag har skotska gener, och jag kommer troligen fortsätta jogga och yoga snarare än hoppa höjdhopp även om mina muskler är bättre anpassade för det sistnämnda. Ändå kan jag inte låta bli att undra – hur blev det så här? När lades grunden till mig? Och vem av mina släktingar är det som vänstrat med en skotte?

Anders Nilsson, lektorn i genetik, förklarar att det snedsteget mycket väl kan ha tagits för tiotusentals år sedan.

– Arvsmassan är en oändligt komplex struktur. Och vilka av ens förfäders gener som passeras vidare i generationskedjorna är helt och hållet slumpartat.

Genetiken är alltså på samma gång full-ständigt deterministisk – inget kan ändra vilka gener vi föds med – och helt slumpartad – ingen kan veta exakt vilka av dem vi kommer förmedla vidare till våra barn. Ett lotteri, som Anders Nilsson uttrycker det. Det är det enkla och samtidigt oändligt komplexa svaret på de flesta av mina frågor om mitt genetiska arv.

***

Den som nyfiket gläntar på dörren till sin dna-garderob riskerar att få tiotusentals år av genetisk historia i huvudet – artefakter, vital information och kodade meddelanden ramlar ut och hamnar huller om buller om vartannat. Och än så länge är utforskandet av vår personliga arkeologi ungefär som att gå på en första dejt med sig själv: fantasieggande och tankeväckande, men samtidigt en ganska svårtolkad upplevelse. En sak förmedlar testen emellertid väldigt tydligt – precis som maskinerna består alla levande organismer, vi människor inkluderade, av kod. Och en kod kan alltid dechiffreras.

Just nu storstädar därför forskarna i den stökiga garderob som är vår arvsmassa. För varje dag som går lyckas de katalogisera, hierarkisera och funktionsbestämma ett nytt hörn. Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid kommer bokstäverna A, T, G och C att ha omvandlats till konkreta instruktioner för hur vi faktiskt kan förbättra våra liv. Den dagen kommer den genetiska revolutionen på allvar ta klivet in i våra vardagsrum.