Helmut Lang köpte den på gatan i New York i slutet av nittiotalet och den har varit med honom sedan dess. Försäljaren hävdade att den hängt på legendariska klubben Studio 54. Till att börja med blev den enorma discokulan ett element som bröt av mot den i övrigt strama inredningen i Helmut Lang-butiken i New York. Många år senare, när Lang sålt sin verksamhet till Prada och dragit sig tillbaka från rollen som modeskapare, tog han den med sig till sitt andra hem, på Long Island utanför New York (han har även behållit ett residens på Manhattan).

Senvintern 2007 vallfärdade jag till minimala Journal Gallery, Brooklyn för att se discokulan i Next Ever After, Langs första soloutställning som konstnär. Lang hade ”arbetat” med kulan i ateljén på Long Island sedan sommarens början. Den var numer kantstött, och fläckig; tankarna gick till ett uttryck Lang brukade använda sig av för looken han sökte för sina herrmodeller: ”broken”. I dag, hösten 2008, är den gigantiska discokulan det första som möter besökarna på den klart mer omfattande utställningen Alles gleich schwer på Kestnergesellschaft, Hannover; Langs inträde i den institutionella konstvärlden.

I slutet av augusti i år befinner jag mig därför, återigen, i ett skymningsmörkt rum intill den skadade discokulan. Framför mig ser jag min egen spegelbild, uppblandad med de modevisningar som upprepas, gång på gång på gång, i verket Séance de travail 1993–1999, rosatintade filmer från förra seklets sista Langvisningar projicerade på spegelglas från två håll. Verket visades redan 1998 i samlingsutställningen Louise Bourgeois/Jenny Holzer/Helmut Lang på Kunsthalle Wien. Det är uppslukande, vackert – och väldigt mystiskt.

– Det kändes som ett naturligt beslut att börja med verk som visats förut, särskilt Séance de travail som samlar flera olika teman, säger konstnären själv om saken.

Men han vill inte vidare precisera vilka dessa teman är.

– Alles gleich schwer är inte något statement eller slutgiltigt svar eller ens någon fråga. Det är en reflexion kring den vikt eller mening varje individ vill lägga vid personliga, sociala, känslomässiga, globala, ekologiska eller vilka teman som helst han eller hon har i sin omgivning.

Var balansen mellan tydlighet och obskyritet något du tänkte på när du skapade verken?

– För mig personligen finns det ingen balans; de är väldigt tydliga för mig. Jag hoppas att de initierar dialog och väcker känslor av alla möjliga slag hos människor som är beredda att interagera med konst.

Och hur är det med skönhet, är det viktigt för dig?

– Nej, den omedelbara känslan av njutning är ofta en begränsning av andra möjligheter, så det har aldrig varit något jag brytt mig om i mitt arbete.

***

I utställningskatalogen till Alles gleich schwer citeras filosofen Boris Groys: ”In the media people return not as people, but as ghosts.” Texten handlar om just Séance de travail 1993–1999. Men citatet skulle lika gärna kunna referera till dess upphovsman. Ingen har valt en så spöklik närvaro (eller kanske snarare frånvaro) i den mediala världen som mannen från Wien som karvade ut en plats som nittiotalets mest inflytelserika modedesigner, tog en lång semester på Long Island och sedan återuppstod som installationskonstnär i slutet av förra året.

I populärkulturens mytologi är Helmut Lang sedan nästan 30 år en självklar referenspunkt. Hans inflytande som modeskapare är obestridbart. Han förde, nästan på egen hand, modet ur åttiotalets extravaganta överdåd, in i nittiotalets mer rigida kostym. Han lade grunden för metrosexualiteten. Han väckte vårt intresse för högteknologiska material, och för sportswear. Han hjälpte oss inse att lyx inte nödvändigtvis handlar om det du visar upp för andra. Och han var den som förvandlade ”vanliga” plagg, som jeans och t-shirts till high fashion.

Helmut Lang var till och med mäktig nog att upprätta en ny modekalender: 1999 bestämde han sig för att visa sin vårkollektion i New York redan i september, i stället för november, vilket då var kutym. Resten av New York-designerna följde efter, vilket gav oss modets moderna tideräkning där New York-veckan ligger före (i nämnd ordning) London, Milano och Paris.

Samtidigt upprätthöll han under hela sin karriär sin image som en mystisk, fantomliknande figur. På samma gång mycket publik och mycket privat. Ett namn utan ett ansikte (alla vet vem Helmut Lang är, men handen på hjärtat, skulle du känna igen honom på stan?) som sällan syntes i medierna, och ofta skippade modeller i sina annonser. Under åren fick Helmut Lang nästan lika mycket uppmärksamhet för sin frånvaro, och sina utbrytarnummer, som för sina kollektioner.

I det sammanhanget är det naturligt att Alles gleich schwer (namnet är en ordlek och betyder både ”allt lika tungt” och ”allt lika svårt”) fokuserar på ”korsningen mellan den privata och offentliga upplevelsen” – verkens dubbla existens som å ena sidan ett resultat av konstnärens privata arbete, å andra sidan en del av ett offentligt sammanhang och en social interaktion. Det dubbla jaget, som det reflekteras i verkens många speglar, inre och yttre rymder, liv och död, minnet av Helmut Langs modeskapelser, skyddande lager, samt myterna om Janus och Narcissus är bland de teman som behandlas i till ytan stora men i konstruktionen ofta fragila installationer.

När Helmut Lang nu är tillbaka i leken och på allvar lanserar sig som konstnär är nyfikenheten naturligtvis enorm. Men han vill fortfarande inte riktigt vara med och leka. Åtminstone inte på de kontemporära mediernas villkor. Till vernissagen för Alles gleich schwer bussades Tysklands mode- och konstcognoscenti i helsvarta bussar. Men konstnären själv syntes varken till där eller på lanseringsfesten för utställningens Absolut-sponsrade virtuella inkarnation.

Och en konversation med konstnären är lite som att prata med hinsidan i en risig burktelefon. Eftersom jag vet att Helmut Lang är ganska ovillig att tala med medierna (Bons intervju är en av en handfull han valt att göra i samband med Alles gleich schwer) frågar jag lite artigt hur han känner inför vårt samtal.

– Om jag väl går med på att göra en intervju så är jag med.

Ändå dräper han en stund senare till med ett:

– Ska jag svara på det får du tala med min advokat först.

Lekfull ironi eller ren sarkasm? Svårt att svara på. Helmut Lang förblir en gäckande figur. Och han talar mer om det han inte gör, inte tycker eller inte minns än vad han faktiskt gör, tycker eller minns. Men så är han också mannen som gjort reduktionen till sin arbetsform.

Om Martin Margiela genom alla år lyckats hålla sin identitet hemlig, och alltså är en komplett frånvaro, så svävar Helmut Lang, likt en osalig ande, någonstans mitt emellan det publika och det privata. Han ger, men han ger bara lite, lite grann. Ett beteende som väl passar vår traditionella syn på vad som är en konstnär, och hur en sådan ska bete sig, bättre än det vi väntar oss av en modeskapare. I jämförelse med modets mest medietillvända personligheter, om det så är Lagerfeld, Armani eller Gaultier, framstår ju till och med en ovanligt exponerad konstnär som Damien Hirst som en försynt folkskollärare från Borås.

– Jag introducerades till konstvärlden redan i 20-årsåldern i Wien, berättar Lang. Det kändes som en hemtam värld.

I Wien kom Helmut Lang bland annat nära den österrikiske konstnären Kurt Kocherscheidt och dennes fru (sedermera änka) Elfie Semotan. De förblev nära vänner och samarbetspartners fram till Kocherscheidts död 1992 och Elfie Semotan (som även varit gift med Martin Kippenberger) har både gått Helmut Lang-visningar och plåtat flera av märkets kampanjer.

När Helmut Lang 1996 fick möjlighet att medverka på Florensbiennalen valde han att göra ett projekt tillsammans med den amerikanska konceptkonstnären Jenny Holzer.

– Jag träffade Jenny samma år, 1996. Vi tyckte om varandra, det var därför vi gjorde ett projekt tillsammans för Florensbiennalen.

I dag har vi vant oss vid att en association till konst är hårdvaluta i modevärlden. Louis Vuitton kurerar konst för sitt ”Espace”, inrymt på märkets flagshipstore på Champs-Élysées. Chanel har sitt Chanel Mobile Art. Prada sin rutschkana av Carsten Höller på Milano-högkvarteret. I Sverige samarbetar Whyred med Jockum Nordström. Och så vidare. Element som surrealistiska klackar, stafflin på huvudet eller akvareller på magen har på sistone även dykt upp i kollektionerna, och gjort konst till en av de senaste säsongernas starkaste modetrender.

För ett drygt decennium sedan var äktenskapet mellan konst och mode däremot inte någon självklarhet. I modets tidiga 1900-tals historia finns naturligtvis exempel, som Elsa Schiaparellis Dalí-samarbeten och YSL:s Mondrianklänning. Prada hade grundat sitt Fondazione redan 1993 och 1994 gjorde Cindy Sherman en kampanj för Comme des Garçons som definitivt var mer konst än traditionellt reklamfoto. Men, faktum kvarstår, i mitten av nittiotalet var kärlekens låga reducerad till en flämtande glöd.

Helmut Lang initierade ett skifte inom modet genom att blåsa nytt liv i dess passion för konst. Han bad till att börja med Jenny Holzer skapa LED-installationer för Helmut Lang-butiken i New York. Parfymeriet rakt över gatan, där den berömda Helmut Lang-doften (den skulle dofta som ”en man minuterna efter att han haft sex”) såldes, fick så småningom också ett eget konstverk, en liten skulptur av Louise Bourgeois i fönstret. Lang kallar den i dag 96-åriga franska konstnärinnan för ”en tvillingsjäl”.

– Vi tycker alltid lika om allting. Första gången jag träffade henne kändes det som att träffa någon jag hade känt sedan urminnes tider. Jag tror inte vår relation förändrats under åren som gått. Den bygger på respekt, beundran, nyfikenhet, stabilitet och konstant intresse.

Innebar steget från modeskapare till konstnär någon förändring i din grundläggande arbetsprocess?

– När jag arbetade med mode kallade fransmännen min roll ”kreatör”, vilket för samman de två idéerna. Jenny Holzer säger i ett av sina verk ”Everyone’s Work is Equally Important”. Det handlar inte om någon rangordning, det är bara lättare för folk att kategorisera det så, säger Lang.

Så titeln konstnär betyder inget för dig?

– Jag har inte varit särskilt intresserad av titlar i mitt liv. Jag är mer intresserad av att mitt arbete ska ha integritet och att det inspirerar dialog, interaktion och möjligheter.

Hur arbetar du som konstnär?

– Jag arbetar därför att det är det jag måste göra. Det handlar mer om min person än om någon definition av ett yrke. Jag ser livet genom min personliga lins, och det blir mitt språk och mitt material.

Intresserar du dig för andras konst nuförtiden?

– Jag är mest intresserad av vardagliga miljöer. De verkar inspirera mig mer än något annat.

Vilken är den viktigaste likheten mellan processen bakom mode och processen bakom konst?

– Den viktigaste likheten är översättningen av en idé eller en vision till dess slutgiltiga punkt.

Vad är den viktigaste skillnaden?

– Den viktigaste skillnaden är att det ena är konst och det andra är mode.

***

Helmut Lang halkade in i modevärlden. Hade det inte varit för en elak styvmor hade han kanske slutat som affärsman, vilket han studerade till. Lang föddes i Wien, 1956. Hans föräldrar skildes när han fortfarande var ett spädbarn, och hans mor dog några år senare. Helmut skickades redan som bebis till Ramsau am Dachstein, en liten by i Alperna, där farfadern arbetade som skomakare. När Helmut var tio gifte sig fadern med en kvinna ”som hämtad ur en dålig Hollywoodfilm” och Helmut skickades tillbaka till sin far, huvudstaden – och en ny garderob. Styvmodern tvingade på honom sin fars gamla kostymer och hattar. Det var sjuttiotal. Till och med i isolerade, konservativa Wien hade tonåringar jeans och långt hår. Alla utom Helmut Lang – som tvingades gå i de illasittande nedärvda kostymerna både i skolan och hemma.

Den dag Helmut Lang fyllde 18 gjorde han ett första av många senare, då mer medialt uppmärksammade, nummer som utbrytarkonstnär. Han lämnade tonårshemmet och såg aldrig vare sig sin far eller sin styvmor igen.

I stället fann han alltså ett nytt hem i den österrikiska huvudstadens konstcirklar. I sjuttiotalets Wien var det svårt att få tag på modernt, internationellt mode. Men staden hade en stark tradition av måttsytt och det fanns fortfarande skickliga sömmerskor som skapade unika plagg till stadens välburna.

Efter de illasittande kostymerna längtade Helmut Lang efter att experimentera med kläder. Han lät sy upp kopior av plagg han inte kunde hitta i Wien, ofta amerikanska casualplagg. Då och då använde han polyester, eftersom det var billigt. Och det var där, i mötet mellan Österrikes traditionella skrädderitradition och Helmut Langs egen, mycket moderna idé, om snygga kläder i billiga teknologiska material som han, på egen hand, skaffade sig sin utbildning som modeskapare. Det var även där hans karriär tog sin början. Bekanta började efterfråga kopior på hans uppsydda plagg, och 1977 öppnade Helmut Lang en egen ateljé med några få anställda.

Fram emot mitten av åttiotalet hade verksamheten utvecklats till ett litet modehus med egna prêt-à-porter-kollektioner. 1986, visade han, som en del av utställningen Vienne 1880–1939: L’apocalypse joyeuse på Centre Pompidou för första gången i den franska huvudstaden – en damkollektion, herrkollektionen kom först ett år senare. Beslutet att flytta till Paris verkar ha fattats utan några större betänkligheter. ”Completely naive and crazy” har Lang sagt om saken. Och det kan man nog säga att det var. I dag är till och med Paris konservativa modevärld internationaliserad. På det officiella schemat visar britter och belgare, till och med en finska. I mitten av åttiotalet var situationen en helt annan. Paris innersta modeklick bestod av fransmän och italienare, punkt. Helmut Lang var något så exotiskt som en österrikare i Paris, en riktig outsider.

Han valde dessutom att delvis leva och verka i det geografiskt närliggande men kulturellt väldigt avlägsna Wien. Återigen: ständigt närvarande och ständigt frånvarande.

– Jag föredrar att bo och arbeta mellan två platser. Jag har alltid gjort så. Jag antar att de flesta konstnärer är starkt påverkade av sin omgivning och att det delvis syns i deras verk. Man är i ständig dialog med sin omgivning. Interaktion med väldigt olika miljöer bidrar till ett bredare urval möjligheter.

1997 ”försvann” Helmut Lang återigen. Han lämnade både Paris och Wien bakom sig, och flyttade till New York. Uppenbarligen är han inte den som drabbas av hemlängtan: I en intervju i Fantastic Man berättade han förra året att han inte varit tillbaka i Wien sedan 1997.

Du föddes i Österrike men lämnade ditt hemland för länge sedan. Har Österrike någon påverkan på ditt konstnärskap?

– Österrike är en del av min historia och därför också en del av den jag är i dag.

Det mest imponerande av de verk som visas i Hannover, Arbor, är en enorm svart påle som går diagonalt genom rummet och som är dekorerad med industriella element i järn och pvc. En fallisk, gotisk variant av en traditionell majstång. Majstänger är nämligen inte bara svenska, även om vi gärna vill tro det, utan ingår även som element i traditionella initiationsriter i hedniska germanska religioner.

Kan du berätta om ett tidigt majstångsminne?

– Jag har faktiskt inget.

Hur berörs ditt förhållande till Österrike i Arbor?

– Arbor är inte relaterat till Österrike. Österrike har inget påtagligt inflytande på mitt konstnärskap just nu.

Vilket språk tänker du på?

– Jag vet inte vilket språk jag tänker på. Men jag vet att jag har en tysk, fransk, eller engelsk brytning vilket språk jag än pratar på.

Och du valde en tysk titel för din utställning.

– Jag valde en tysk titel eftersom det är en utställning i Tyskland och för att det kändes rätt.

Mäss- och industristaden Hannover kan framstå som en perifer plats för att göra sin institutionella debut som konstnär. Men så är Helmut Lang också mannen som valde att etablera ett modehus i det sena sjuttiotalets sömniga Wien.

Hur kommer det sig att du valde Journal Gallery, Brooklyn, för din första utställning i slutet av 2007 och sedan Kestnergesellschaft för den mer omfattande Alles gleich schwer?

– Inom loppet av två dagar bjöd både Journal Gallery och Kestnergesellschaft in mig för att göra utställningar och jag tackade ja till båda eftersom jag tyckte om de olika möjligheter de erbjöd.

Kestnergesellschaft är en av Tysklands största och mest prestigefyllda konstinstitutioner: Sedan upprättandet 1916 har man ställt ut Klee, Kandinsky, Miró och Beuys samt anordnat Tysklands första Andy Warhol-retrospektiv. Helmut Langs föregångare i de nuvarande lokalerna, en vacker gammalt simhall med bevarade Jugendstil-detaljer, heter bland annat Rebecca Horn och Thomas Ruff.

Genom att gå från mode till konst har Helmut Lang tagit ett kliv bort från människokroppen, mot helt andra dimensioner, former och material. (Konstnären berättar att vissa av verken inte ens fick plats i ateljén utan byggdes och förvarades i trädgården på Long Island.)

Du har använt tjära, mahogny, gummi, ek, järn, pvc, inredning från en Helmut Lang-butik… Hur väljer du dina material?

– Louise Bourgeois sa nyligen till mig: ”Material är bara material och de finns där för att tjäna dig. Ämnet är aldrig materialet, utan det du vill säga.” Det kan fungera på två sätt. Materialet är antingen startpunkten, eller så kommer det in i bilden senare, för att slutföra en viss känsla eller karaktär.

Hur var det till exempel med Life Forms, rektanglarna som är fyllda med tjära?

– I det fallet var min tanke utgångspunkten. Jag använde materialet för att komma fram till slutresultatet. Life Forms är en studie i växtlighet och potential, formen refererar både till planteringsbäddar och gravar. Verket föreslår en kortslutning mellan liv och död.

Sena Lang-kollektioner refererade mycket till modet som skal, möjligheten att lägga skyddande lager utanpå kroppen. Det kunde handla om mer uppseendeväckande val, som att klä herrmodeller i orange skyddsvästar. Eller bara något så enkelt som en vackert skiktad klänning med flera lager i flera olika, naturliga och syntetiska, material. I Hannover visas former, material och strukturer som för associationerna åt samma håll; användandet av gummi och vissa konstruktioner som påminner om stötfångare till exempel. Och så finns här den fascinerande serien Surrogate Skin #1–5. Tunna tavlor i obeskrivligt skira lager i ett obestämt material som på samma gång påminner om tidningspapper och mänsklig hud.

Kan du berätta mer om Surrogate Skin?

– För mig är de lager av möjligheter. Varje lager innehåller idéer och möjligheter. Alla lager är lika viktiga. I sin osynliga sammanhållning ackumulerar de en viss vikt. Det sista lagret är, bokstavligt talat, ”huden”, och det slutgiltiga resultatet. Men jag kunde egentligen ha slutat med vilket lager som helst.

Kommer du att ta tillbaka verken som är utställda i Hannover till New York och fortsätta arbeta med dem?

– Jag tror inte det just nu, men jag behåller alltid rätten att ändra dem och förstöra dem om det skulle bli nödvändigt.

Kommer du att sälja dem?

– Ja de flesta av dem kommer att vara till salu så småningom.

Kommer priset betyda något för dig?

– Jag antar att priset kommer att påverka köparna mer än mig.

1998 väckte Helmut Lang än en gång uppståndelse för något han inte gjorde, snarare än för något han gjorde. En vecka före visningen av höstkollektionen ställde han in för att i stället, tio år före Viktor & Rolf, publicera kollektionen på internet. Greppet väckte en del irritation. Men i efterskott är det uppenbart att Lang, som alltså redan förutspått modevärldens kärleksaffär med konsten, var den som brände av startskottet för den demokratisering av modebilden som ny teknologi och nya medier inneburit och som i dag är en självklarhet. Före sajter som Style.com och Catwalking, var det bara ett litet antal invigda moderedaktörer som bjöds in till showroomen. Allmänheten fick bara tillgång till kollektionerna i något slags förvrängd form – plaggen var alltid stylade för en visning, eller en kampanj. Eller blandades upp med andra märken för ett reportage. För den som bodde i Wisconsin, Shanghai eller Stockholm fanns det på den tiden inte ens några butiker som erbjöd delar av de viktiga catwalkkollektionerna. Hur det ser ut numer vet vi: timmar efter en visning kan vi alla sitta på front row. Följderna: miljontals modebloggar, en generellt ökad stilmedvetenhet i hela västvärlden och ett ökat trendtempo, där trender inte sipprar ner från catwalken, ut på gatan och in i våra garderober, utan fullkomligt forsar fram från flera håll.

Alles gleich schwer är egentligen inte en utan två utställningar. På www.absolut.com/helmutlang har verken fått ett nytt liv i en virtuell miljö som skiljer sig från den fysiska upplevelsen i Hannover. Här ville Lang visa sådant som ”inte är synligt för blotta ögat”, till exempel de delar av konstruktionerna som på grund av verkens storlek eller konstruktion inte är möjliga för besökaren på Kestnergesellschaft att komma åt. Dessutom ville man gå bortom ett museibesöks tidsmässiga begränsningar (ett museum har ju öppettider, medan internet aldrig stänger). Under arbetet med sajten fotograferades till exempel Arbor regelbundet under 24 timmar, så att ljuset föll från olika vinklar och skapade bilder av den falliska majstången som aldrig hade varit möjliga för en verklig besökare att se.

Helmut Lang har varit inblandad i alla steg i utvecklingen av sajten.

– Jag är intresserad av den virtuella plattformen för dess relativt demokratiska natur. Det är även intressant som ett experiment som skulle kunna gå i bräschen för en helt ny upplevelse. Jag är intresserad av att göra samma sak med andra utställningar, så det var spännande att ta det här första steget och experimentera med mina verk.

Som designer valde Helmut Lang bort modets fixering vid nya kollektioner två (eller fyra, eller sex) gånger om året genom att kalla sina visningar Séance de travail, ett uppvisande av en design i utveckling snarare än något färdigt. Även hans konstverk genomgår en stegvis utveckling, och reduktion; det oformliga svarta blocket Life Form visas i Hannover som work in progress, det är inget färdigt verk. (Lang berättar att alla hans skapelser dröjer sig kvar i hans tankar, och går igenom flera steg innan de hittar sin slutgiltiga form. I fallet Life Form räknar han med att processen behöver ytterligare 2–3 år innan verket är klart.)

Sajten har utvecklats på samma sätt. En mängd möjligheter och uttryck prövades på vägen till den slutgiltiga formen. Till exempel skapades ett fyrtiotal olika ljudspår innan man i slutänden kom fram till en komplett tystnad, som bara bryts upp med verktitlar skrivna till smattret från en skrivmaskin. Lang såg helst att besökaren fick möta hans konst utan den känslomässiga influens som musik eller tal hade kunnat innebära.

Känner du att utställningen på nätet tillför verken något eller är det bara en annan upplevelse?

– I princip är det ett substitut för den omedelbara konfrontationen.

Hur har du arbetat för att överbrygga mediets begränsningar?

– Att se en utställning på en virtuell plattform är antagligen det näst bästa alternativet. Sen är det ju självklart en unik upplevelse att kunna se konst isolerad från andra, vilket är en intressant aspekt.

Du valde själv att inte komma till vernissagen för Alles gleich schwer i Hannover.

– Jag tror inte jag kommer vara med på många av mina vernissager. Jag föredrar att gå på andras.

Använder du teknologi i ditt arbete?

– Jag använder teknologi. I första hand för att kommunicera och för att samla information.

Är webbsidan för Alles gleich schwer ett sätt att nå ut till fler människor med din konst?

– Det är intressant att visa verken på en plattform som är geografiskt obegränsad.

Ett år efter att Lang valt den virtuella världen för sin höst/vinter 1998-kollektion lyckades han än en gång hamna i rampljuset (eller ska vi kanske säga misslyckades han återigen med att hålla sig utanför det) genom att välja det privata före det offentliga. Under nittonhundratalets sista sex månader tog sig Pradas vd Patrizio Bertelli (Miuccias man) en shoppingrunda. Han köpte upp majoritetsandelar i Jil Sander, Church’s och (tillsammans med LVMH) Fendi. Dessutom slog han till på 51 procent av Helmut Lang. Expansionsplanerna var stora, det öppnades nya butiker och slöts licensavtal i en rasande fart. I allt detta hade väl ingen ens kommit ihåg att Helmut Lang var nominerad till tre av kategorierna i det nya seklets allra första Council of Fashion Designers of America Award. Om det inte varit för att designern inte dök upp på prisutdelningen utan lät Interviews dåvarande chefredaktör Ingrid Sischy ta emot hans pris för Menswear Designer of the Year medan han själv stannade i sin ateljé för att jobba med en ny kollektion. ”Where are you, Helmut, where are you?” ropade Polly Mellen (modematronan som efter många år på Harper’s Bazaar och Vogue precis lämnat creative director-posten på Allure) över buffén. Medan Anna Wintour irriterat kallade Langs beslut för ”ett misstag”.

Efter att ha sålt sina sista 49 procent av företaget Helmut Lang valde designern i januari 2005 att på obestämd tid helt evaporera från modearenan och lämna företaget som bar hans namn. (Prada sålde 2006 vidare märket Helmut Lang till Link Theory Holdings; i dag görs kollektionerna av äkta paret Nicole och Michael Colovos.)

I ett år efter brytningen med Prada vägrade Helmut Lang ge några intervjuer. När han väl gjorde det, fick den mediala come-backen (ovan nämnda Fantastic Man-feature) osedvanligt mycket uppmärksamhet. Och inte undra på. Helmut Lang pratade! Han visade upp sitt hem. Han delade med sig av sitt privatliv (Lang lever med designern Edward Pavlick som under nittiotalet drev märket Richard Edwards tillsammans med svenske Richard Bengtsson från Sundsvall). Den tidigare så ljusskygge designern var till och med solbränd.

Och så hade han börjat ägna sig åt tre olika arkivprojekt, som fortfarande pågår. Long Island Diaries är just en, delvis visuell, dagbok och består bland annat av en noggrann dokumentation av Langs hönors äggläggande. Selective Memory Series är ett arkiv med anteckningar, brev, urklipp och andra dokument Helmut Lang samlat på sig sedan 1986. På hl-art, som fortfarande sitter i Helmut Langs gamla lokaler i Soho, påbörjades även digitaliseringen av modearkiven, bilder av 9 000 Helmut Lang-pieces.

Som en föraning om det som komma skulle publicerades delar av Long Island Diaries och Selective Memory Series, samt udda ”självporträtt” (till exempel i form av gayporrklipp och Helmut Langs fötter) i tidningar som Purple, Self Service och Butt. Tidigare i höst visades även delar av modearkiven på 032c Museum Store i Berlin.

– Vi valde att digitalisera arkiven därför att jag kanske inte kommer vara intresserad av de fysiska plaggen i framtiden. Jag är inte själv inblandad i processen och jag har inte något särskilt känslomässigt förhållande till objekten. Men jag finner många av dem aktuella och relevanta.

Det där sista är något av en underdrift. Minimalism. Avancerad sportswear. Genomskinliga lager. Tystlåten lyx. Högteknologiska material med oväntade egenskaper. Blandningen av syntetiskt och naturligt. Bärbarhet. Moderna spetsar. Powerkvinnor. Metaller. Urbana färgskalor. Mjuka män. Dolda detaljer. Skräddade casualplagg. Skal. Konceptet designerjeans…

Helmut Lang etablerade sig på modets arena med kollektioner som gick stick i stäv med åttiotalets extravaganta platskrävande ideal. När börserna föll i början av nittiotalet förlorade modet snabbt sin funktion som bärbart kontoutdrag. Det var ju inte längre fint att tala om pengar. Langs smalare silhuetter och återhållna estetik passade det nya samhällsklimatet som handen i handsken.

När konjunkturen nu, 2008, återigen är på väg neråt är Langs arv mer aktuellt än någonsin. Det gäller både på catwalken och på gatan. Och det gäller definitivt i det svenska modet, där hans enkelhet och förmåga att sätta vardagsplagg på piedestal är ständigt närvarande.

Lang själv, den vandrande vålnaden som aldrig får ro, är sin karaktär trogen. Hans inflytande är överallt. Men själv är han inte längre närvarande på modets arena. Han har redan dragit vidare till nästa värld. Kommer hans avtryck bli lika djupt i konstvärlden som det varit inom modet? Det, min käre Watson, återstår att se.