”Hur har du lyckats stanna kvar på toppen av din karriär så länge?” frågar den trevliga, amerikanska reportern.
”Genom att dra fördel av andras osäkerhet”, svarar fotografen och rycker nonchalant på axlarna.
Klipp: Kameran sveper över de hysteriskt vackra människorna som strömmar in i lokalen och rusar mot de pedantiskt uppställda stolarna. Tjocka pälsar sveper längs marken, klackar smattrar mot golvet, rödmålade läppar skriker igenkännande och en manikyrerad hand åker upp i luften och vinkar demonstrativt åt någon i en bisarrt ful hatt på första raden, så att alla ska se.
Modevärlden är en tacksam scen för satirer med sina många komiska komponenter. Scenen ovan är hämtad ur Robert Altmans Prêt-à-Porter (1994), men excentriska designer utgör på egen hand en bevisat fantastisk grund för dokumentärfilmer (Karl Lagerfeld, Valentino och Isaac Mizrahi har alla blivit filmade för vita duken med lysande resultat). Under de panikartade modeveckorna, bland alla stressade modeller, diviga nobodys och front row-hierarkier finns massor av stoff att bygga roliga historier av. Så mycket drama!
Vitt skilda filmer och tv-serier som Qui êtes-vous, Polly Maggoo? från 1966, Sally Potters mobiltelefonfilm Rage med skådisar som Jude Law och Judi Dench och ABC-serien Ugly Betty har tagit sig an modevärlden. Prêt-à-Porter spelades in på plats under modeveckan i Paris och handlingen fixades till i efterhand – huvudsaken var att stämningen och äktheten fångades, inklusive modereportrarnas dödliga allvar och modefotografernas cynism.
När Ben Stillers komedi Zoolander kom 2001 blev succén enorm och Derek Zoolanders ”Blue Steel”-min är fortfarande ett begrepp. Filmens styrka var att den med både hjärta och hjärna plockade fram modevärldens absurda sidor utan att dissa den. Vi tycks älska att gotta oss i bilden av modevärlden som IQ-befriad, och modeller som vackra men korkade och ytliga. Se bara på modesatirtidningen och sajten WWWWD som lanserades (och lades ned) förra hösten, eller Sacha Baron Cohens film om modefascisten Brüno, vars gula shortsdress-rumpa tapetserade reklampelare världen över samma år.
Under Paris och New Yorks modeveckor i vintras sågs Hollywood-profilen Justin Theroux hänga runt och insupa atmosfären, granska plaggen och smyglyssna på modellers och designers samtal. Intrycken ska Theroux använda i filmmanuset till Zoolander 2, som han just nu skriver tillsammans med Ben Stiller. Och efter att Brüno egentligen inte blev en film om mode utan om kändisar är behovet större än någonsin av en uppdatering av modesatiren som genre.
Theroux hade en roll som dj i Zoolander men han kommer nog alltid att vara killen med de blå glasögonen i David Lynchs Mulholland Drive, trots att han är så mycket mer – manusförfattare, regissör och breakdansare (ja, breakdansare).
Varför gör du en uppföljare till Zoolander, och varför nu?
– Filmen tog upp det mesta som var aktuellt i slutet av nittiotalet, supermodeller och allt det där, men nu har tiderna förändrats så mycket. Det finns så mycket mer att skratta åt i dag, eller snarare skoja med. Internet till exempel och alla dessa bloggare.
Så vilken modeblogg kommer bli enklast att göra narr av: a) Diane Pernets A Shaded View on Fashion b) The Sartorialist c) Tavi Gevinson, The Style Rookie eller d) Bryanboy?
– Jag känner bara till Tavi och Bryanboy. Och jag vägrar driva med barn. Särskilt barn som inte har någon verkligt uppenbar brist. Men om de har det, eller om de är nördar, då tömmer jag magasinet på dem.
Vilken är Derek Zoolanders favoritmodeblogg?
– Tyvärr tror jag inte Derek kan läsa. Men om han någonsin skulle öppna en dator tror jag att hans favoritblogg skulle vara vad som än dök upp på datorn när han slog på den. Om han nu ens förstår vad en dator är.
Hur är ditt förhållande till mode?
– Jag har inget förhållande alls till mode. Men jag gillar att gå på modevisningar. Alltså, nivån av galenskap som krävs för att sätta ihop en sån show! Det går så snabbt, det är som ett orgasmiskt ögonblick. Allt jobb för detta ögonblick, som är över på ett par minuter.
Hur tyckte du att det var på visningarna?
– Jag tyckte det var stressigt. Visningsdelen var helt okej. Men att komma in och komma ut var superstressigt.
Ibland fick du sitta front row. Hur kändes det?
– Jag kände mig hemma. Eftersom jag satt front row så betydde det att jag var bättre än alla bakom mig. Arrgghh!!! Jag hatade dem. De var riktiga losers! Så att sitta längst fram uppskattade jag något oerhört, för det bevisade det jag redan misstänkte: att jag är cool. Jag gillar verkligen radsystemet som ett sätt att mäta sitt värde. Förutom när jag hamnade på tredje eller fjärde raden. Då ville jag ta livet av mig. Att hamna på första raden igen var typ det enda som kunde få mig lugn. Jag överdriver inte när jag säger att plats 1-B på Dolce & Gabbana bokstavligen räddade mitt liv.
Vem satte dig front row och vem lät dig sitta längre bak?
– Helt allvarligt så kommer jag knappt ihåg det nu. Men, okej då. Front row: Chanel, Miu Miu, Y-3, Valentino, Prada, Marc Jacobs, Vivienne Westwood, Galliano, Proenza Schouler, Rodarte. Och den underbara Stella McCartney. Back row: De där baktalande och falska skitstövlarna Viktor & Rolf. Jag menar, vilka tror de att de är? Jag är cool.
Hur blev du inbjuden till visningarna? Du ringde väl knappast upp och sa ”Jag gör research för Zoolander 2 och…”?
– Jag sa faktiskt att jag gjorde research för Zoolander 2. Du skulle bara veta hur många dörrar som öppnades tack vare det. Alla verkade vilja vara involverade. Jag tror att folk fattar att vi inte vill driva med den seriösa sidan av modevärlden, vi vill ju fokusera på allt det absurda. Det bästa med modemänniskor är deras förmåga att ta sig själva på fullaste allvar. Ingen tror någonsin att det är just de som är absurda. Men de pekar mer än gärna på någon annan.
Vi hörde att du ska göra narr av Olivier Zahm från [franska modemagasinet] Purple, vilket vi antar inte blir så svårt.
– Först och främst så avgudar jag Olivier. Han är verkligen unik i modevärlden. Jag skulle aldrig driva med honom. Däremot har han den lyxiga möjligheten att kunna göra vissa val i sin livsstil som är bra grund för komedi. Han omges av älskarinnor, verkar plåta nakna kvinnor dagarna i ända och hänger med fabulösa människor till sent på natten. Han lever drömmen. Härligt för honom.
Vad behövs för att en satir ska bli bra?
– Ärlighet. Du måste känna måltavlan. Vissa gör misstaget att vara elaka, det behövs inte. Det är bättre att vara lekfull. Man bör ha en sanningsenlig kärna, som The Simpsons. Det är troligtvis den bästa satiren vi har. Den är kärleksfull, igenkännande och ändå attackerande.
Så du gillar cirkusen kring modevisningarna, men gillar du kläder?
– Jo, jag gillar ju mode, särskilt gatumode. Jag avfärdar det inte som konstform. Men det finns en gräns där modet kan gå från att vara chict till att bli absurt och rent av löjligt. Det är mitt jobb nu att hitta den gränsen så att jag kan skriva ett bra manus.
Hur har din egen klädstil förändrats under åren?
– Det har den inte. Jag har hållit mig till svarta jeans, svarta kängor, svart hatt. Jag behöver aldrig tvätta mina kläder separat. Funkar för mig.
Och dina blå glasögon, som är något av din signatur?
– Jag har haft dem i åratal. Jag köpte dem 1994 i New York och hade dem på mig när jag träffade David [Lynch] för första gången. Han gillade dem och ville att jag skulle ha på mig dem i filmen. Ett litet misstag, så här i efterhand.
Breakdansar du fortfarande?
– Jag är för gammal. Jag försökte för ett år sedan, på en kompis fest. Jag tänkte att det kunde väl vara kul. Och visst, jag kan fortfarande pop and lock [en sorts move] men jag kan inte göra väderkvarnen längre. Men jag breakdansade i Zoolander, och i The Baxter! Det var nog senaste gången jag gjorde det bra.
Du kanske kan breakdansa i Zoolander 2?
– Kanske det. Det är trots allt en grej jag gör i de flesta av mina filmer. Mitt signum.
Förresten läste vi att du ville bli modell ett tag. Stämmer det?
– Ha ha, inte alls. Det måste vara något konstigt rykte. Jag har aldrig velat bli modell. Fast nu, i sena 40-årsåldern, siktar jag givetvis på det.
Det står att du sa till din mamma att du skulle bli modell.
– Hon startade ryktet i så fall.