Ju fler kollektioner som visades inför nästa vår desto tydligare blev det att Dries Van Noten låg en säsong före alla andra. Hans höst/vinter-kollektion för 2010 fångade nämligen precis det som sedan blev vårens melodi: krocken mellan sport och couture. Lägg till det färg – Dries har alltid varit en färgens maestro. Även långa längder och fokuset på urban daywear var teman som syntes hos Dries inför hösten och återkom om och om igen hos många designer en säsong senare. Belgaren, som snart firar 25 år som designer, har hela tiden varit fanbärare för en avslappnad kvinnlighet – en look som känns mer relevant än på länge nu när modevärlden överger nollnolltalets flickighet. Ligger Dries i linje med samtiden, eller är det samtiden som ligger i linje med Dries?

– Det skulle vara ganska pretentiöst att säga att samtiden ligger i linje med det jag gör. Jag tror det handlar om en kombination. Vi lever i en ganska svår tid just nu och folk har börjat efterfråga plagg som är lite mer speciella, mer konstnärliga. Och det är exakt det jag vill göra: kläder som man kan ha länge, inte något man bara har på sig en gång.

Jag träffar Dries Van Noten i företagets showroom i Paris. Han är klädd i chinos och en enkel skjorta, en lågmäld stil för en man med ett vänligt ansikte. Medan modevärlden är fylld av stora egon och expansiva personligheter kultiverar Dries Van Noten, både som person och som företag, en tillgänglig, ödmjuk och varmt välkomnande attityd, nästan så att man blir frustrerad över hans zen-lika stå-stadigt-med-fötterna-på-jorden-persona. Samtidigt förstår man när man träffar honom precis varför hans kläder ser ut som de gör – märket är känt för sitt poetiska, romantiska lugn. Själv tycker han att det svårt att definiera vad romantik är.

– Jag är en väldigt romantisk person, men jag är inte så förtjust i gulliga saker. Romantik brukar kopplas samman med något sockersött, men jag tycker romantik kan vara väldigt hård.

Dries Van Notens fäbless för icke-västerländska tyger och mönster gör att många tror att han reser runt världen och insuper dofter, färger och silhuetter för att sedan destillera intrycken till en kollektion. Men det är en av de största myterna om den belgiske designern, han hinner inte säger han. I stället delar Dries sin tid mellan kontoret i Antwerpen i Belgien och den gård som breder ut sig över sju tunnland där han och pojkvännen Patrick Vangheluwe bor sedan slutet av nittiotalet. En gång sa han skämtsamt i en intervju att hans självbiografi skulle inledas med orden ”Ofta tagen för världsresenär”.

– Jag föredrar att stanna hemma. Och jag tror inte att man behöver se länderna för att vara kreativ. Ibland räcker det med att se en liten bild eller en detalj. Resten kan man fantisera fram.

Finns det en fara i att bli för bokstavlig?

– Ja, om man är för inspirerad så börjar man kopiera.

Dries Van Noten var en av de ursprungliga Antwerp Six, gruppen som kickstartade det belgiska modeundret i slutet av åttiotalet, och var den av de sex som direkt åtnjöt kommersiell framgång. Än i dag är han något av det belgiska modets gigant med omkring 400 återförsäljare och egna butiker från Singapore till Paris.

Men det är under de senaste säsongerna som han för första gången egentligen tydligt har varit med att driva modets utveckling. Med höstkollektionen 2009 visade han sig vara en av få designer som reagerade på de nya stämningarna efter finanskrisen med stadig hand och utan att blicka tillbaka. Medan många modeskapare antingen blev så försiktiga att de blev tråkiga, alternativt slog knut på sig själva, stakade Dries Van Noten ut en riktning som handlade om bärbarhet, men som ändå kändes fräsch, chic och åtråvärd – han förstod att även om kunderna blivit lite mer försiktiga var det ingen som ville känna sig som en förnumstig tråkmåns. Kollektionen med sina nyanser lånade av konstnären Francis Bacon – senapsgult, mauve, beige och räkfärgat – kopierades överallt.

Många kritiker menar att dina kollektioner blivit mer urbana de senaste säsongerna. Håller du med om det?

– Ja kanske har de blivit lite mer urbana, men… Jag gillar att klä människor som bor i städer. Den parisiska atmosfären och den typiska parisiska kvinnan, som jag tror många [i modevärlden] tänker på just nu – jag är ute efter den sortens nonchalans, den sortens elegans.

Varför känns det intressant i dag?

– Förr i tiden var modet en sorts dikterande, där modeskaparen skapade en bild som folk sen köpte. Nu handlar det mer om en attityd, sättet folk kombinerar saker på. Därför tycker jag att det är viktigt att ha rätt attityd [som designer], att ha den sortens nonchalans.

Läser du recensioner?

– Jag läser inte alla, men jag försöker hålla reda på vad folk tycker om mina kollektioner. Recensionerna är viktiga eftersom de är den första reaktionen på kollektionen. Så då får man en känsla för vad kunderna kommer tycka om den.

Men finns det inte en skillnad där? Modejournalister söker ofta efter något spektakulärt, medan kunderna mest vill ha något som funkar i garderoben.

– Jo, men jag gör inte en särskild catwalkkollektion. Jag gör en verklig kollektion; verkliga kläder för verkliga människor. Och det är också så jag visar dem på catwalken. Ingen förväntar sig någon spektakulär showkollektion.

***

När Dries Van Noten för första gången visade i Paris 1991 utgjorde hans poetiska kläder ett brott med det överdåd och den axelvaddsorgie som den franska huvudstaden hade blivit. I stället för supermodeller och hårda sminkningar föreslog Dries Van Notens kläder ett nytt lugn som förebådade ett nittiotal som tog avstånd från åttiotalets materialism. Här ligger också hans allure: välgjorda, chica och optimistiska kläder för kvinnor som inte tycker att mode behöver vara något som gör ont eller är obekvämt. Det är kläder som handlar om att bäras, åtrås, älskas. Inte beundras på avstånd. Och i en tid då Lady Gaga har tagit den artificiella strömningen (centrerad kring looks som föddes på klubbar som Kashpoint i början av årtusendet) till sin logiska slutpunkt, och gjort den folklig, är det knappast förvånande att en så nedtonad designer som Dries Van Noten känns rätt för oss, här och nu.

Allt i Dries Van Notens värld hänger ihop på ett väldigt organiskt sätt: han själv, hans inställning till kläder, att företaget inte annonserar, att han äger det helt själv, att han är rätt designer att göra kläder för en modern, urban kvinna under ett tiotal som allt tydligare bryter med nollnolltalets extrema skor och materialistiska axelvaddar. Är det därför han inte är en av modevärldens giganter? För att han är lågmäld och sansad, men också för att han inte har använt sig av modeindustrins alla trick, som parfym, licenstillverkning (solglasögon är enda undantaget) eller make up? Om han hade velat sälja en del av företaget hade ett konglomerat som LVMH eller Gucci Group säkert kunnat göra Dries Van Noten till ett av modevärldens megabrands. I stället har han låtit allt handla om kläderna. Märket står och faller med plaggen själva. Är de inte bra, så finns det ingen make up-linje att falla tillbaka på. Den ärligheten är kanske mer än något annat det som har varit grunden i märket under dess snart kvartssekellånga historia. Och i dessa tider av själlöst, globaliserat mode, känns även det befriande modernt.

Varför har ni inte sålt en del av bolaget?

– Vi kontaktades och vi funderade på det i slutet av nittiotalet när alla mina kollegor, designer som Stella [McCartney], McQueen och Jil Sander, gick till stora företag. Det var en ganska skrämmande tid för de försökte inte bara ta över mindre modeskapare utan köpte också upp många leverantörer; vår skotillverkare såldes till Armani och vår klacktillverkare köptes av Gucci. Man undrade hur man skulle kunna överleva som mindre designer. Men jag gillade inte tanken på att vara en del av ett stort företag. Visst, på ett sätt är det trevligt, men man förlorar kontrollen och får någon som säger ”nej du måste göra det här och du måste göra det där, det där sålde ganska bra förra säsongen så fortsätt med det, du måste göra förkollektioner, du måste ha en jeanslinje”. Allt det är saker som jag inte vill göra. Jag vill fatta mina egna beslut.

Varför annonserar Dries Van Noten aldrig?

– I början, som oberoende designer, hade jag inte råd att annonsera, för det funkar bara när man gör det i många tidningar och jag hade inte pengar till det. När jag fick lite pengar över beslutade jag att spendera dem på en modevisning hellre än på reklam. Och när företaget blev tillräckligt stort för att lägga pengar på annonsering så kände jag att det skulle skada mer än det hjälper. För folk hade redan börjat köpa kläderna för vad de var, inte för märket.

Du gick i skola hos jesuiterna. På er sajt står att du ”förvärvade moralisk styrka och en mycket praktisk inställning till livet” där. Ska vi dra slutsatsen att det inte var något som du fick hemifrån?

– Som barn får man mycket från sina föräldrar och mycket från skolan. Så det är svårt att säga vad som kommer varifrån. Ens personlighet är också inblandad… Men jag tror att skolan var mycket viktig i min uppfostran.

Är du religiös?

– Jag är religiös.

Katolik?

– Katolik. Ja.

Tycker du att man kan se den här moraliska styrkan och praktiska inställningen i dina kläder?

– Jag tror inte man kan se det i kläderna själva, men i hur man närmar sig dem – sättet man vill bygga ett företag på, vilken typ av plagg man vill göra och vilken sorts människor man hoppas ska attraheras av kläderna.

***

Det är inte vanligt att en designer är lika stark både inom herr- och dammode, men Dries Van Noten är ett undantag. Herrkollektionen och damkollektionen delar en viss sensibilitet och intresse för det avslappnade, samt tonvikten vid material, mönster och färg, och i början av nittiotalet när hans stjärna började lysa allt starkare var det just herrmodet – och särskilt hans handlag med stickade sweaters – som Dries Van Noten blev mest känd för. De tidiga kollektionerna hade teman som rik/fattig, brittisk/indisk, kontraster som var tänkta att berätta en historia, medan Dries i dag har rört sig i en riktning där kontrasten mer handlar om tradition kontra innovation, ett sätt att försöka balansera det romantiska arvet med ett hårdare urbant samtida mode – eller varför inte höstens mix av uppklätt och sportigt?

Du verkar ha bra koll på unga människor och subkulturer. Jag tycker det syns tydligast i dina herrkollektioner, till exempel den kommande vårkollektionen som handlar om skinheads och mods.

– Jag är inte schizofren; jag tänker inte på ett sätt om herrkläderna och på ett annat sätt om damkollektionen, utan jag försöker behandla dem på samma sätt. Men… kanske har herrkollektionen ibland en tydligare koppling till ungdomskultur. Men så ser det ju också ut i verkligheten, på gatan. Pojkar är i dag helt enkelt mer moderiktiga än unga tjejer. Jag tycker att killar vågar mer och har en hälsosam inställning till mode, medan unga tjejer är väldigt påverkade av vad de ser på r’n’b-stjärnor.

Lyssnar du mycket på musik?

– Jag lyssnar mycket på musik, ja. Min smak är, precis som inom konst, väldigt bred. Från pop till opera och medeltida musik. Jag är ganska eklektisk i min smak.

Men vi har alla något vi lyssnar på just nu.

– Just nu… Jag bor på landet och jag kör bil varje dag. Då lyssnar jag på belgisk popradio, en kanal som heter Studio Brussel. Så jag hänger med i allt som är nytt och så.

Jag läste att du bara lyssnar på klassisk musik hemma.

– Ja, mycket klassisk musik. När jag kommer hem vill jag inte längre lyssna på modern musik. Då lyssnar jag på opera och riktigt gammal musik som Monteverdi.

Du sysslar också mycket med trädgårdsskötsel. När bestämde du dig för att dela upp saker på det sättet? En värld med arbete och en med… privatliv?

– När jag var 35–36 arbetade jag och min pojkvän som galningar med kollektionerna, och vi kände att för att kunna fortsätta vårt förhållande så behövde vi göra något annat också. Det är därför vi har en trädgård. Ibland när jag är på kontoret så säger jag ”förlåt, men jag måste verkligen gå, för det har varit torrt länge och jag måste vattna växterna, annars kommer jag inte ha någon trädgård kvar längre”. Eller ”jag måste klippa gräset för det har regnat i en vecka och det är första dagen som det är uppehåll”. Det är bra av den anledningen. Inom mode försöker man kontrollera allt, men trädgården går inte att kontrollera. Trädgården kontrollerar dig. Den tvingar dig att glömma jobbet, för du måste ta hand om den.

Har det hjälpt dig i ditt jobb som designer?

– Ja. Jag behöver den där balansen. Jag behöver närheten till naturen, två fötter på marken och händerna i jorden. Jag behöver allt det där för annars skulle jag bli koko på kontoret. För modevärlden är väldigt snabb. Det är en hård värld. Trädgårdsskötsel är raka motsatsen.

Det är också konkret, medan mode kan vara väldigt… overkligt.

– Något jag gillar med trädgårdsskötsel är att man kommer i kontakt med andra trädgårdsentusiaster. De människorna är verkligen… helt no-nonsense, rättframma och öppna. Men, att bara vara i trädgården skulle nog göra mig nervös och få mig att vilja åka tillbaka till Paris eller New York.

Vilket intresserar dig mest, framtiden eller samtiden?

– Jag tror att jag är mest intresserad av vad som hände förr. Jag har stor respekt för traditionen och är rädd att den kunskap som finns om gammaldags hantverk ska gå förlorad. Jag gör mycket broderi för hand i Indien. I sommarkollektionen för 2010 handlade allt om gamla tyger jag hittat på museum, gjorda i Indien och Uzbekistan, broderi från Japan och sådant. Är det futuristiskt? Kanske inte på det plastiga sätt som folk tänker på framtiden, men möjligtvis i slutändan.

Det finns en Dries Van Noten på Twitter. Är det du?

– Nej, det är inte jag. Jag kvittrar inte. Jag har fåglar i trädgården som kvittrar och det räcker.