Det är inte lätt att hänga med när Peter Andersson sticker iväg på sina långa styltor till ben. Det är modevecka och iklädd gul Burberryjacka, svarta slacks och loafers utan strumpor rusar han mellan rummen på Berns, upp och ner genom vindlande gångar och hissar, allt för att se till att nästa, nästnästa och nästnästnästa visning är på gång och att allt förlöper enligt plan. Just nu är vi på väg upp till Röda rummet tillsammans med Tina Törnqvist, kronprinsessan Victorias stylist, och trendanalytikern Cay Bond med entourage i släptåg. Peter vill visa några looks från argentinske designern Pablo Ramírez som han tror skulle passa för kronprinsessan, det är en stram kollektion i svart och vitt, inspirerad av elever och lärarinnor. Tina, en blond, medelålders kvinna med en Kelly-bag på armen nickar men säger egentligen varken bu eller bä. Om Ramírez kommer synas på kronprinsessan är omöjligt att veta. 30 sekunder senare är vi nere backstage hos Altewai.Saome, en ung designduo från Malmö som efter en succévisning under veckan i februari har allas blickar på sig. Stylisten Jessica Mittelton förklarar för Peter att hon gärna har med honom backstage för att klocka modellerna när de ska gå ut på catwalken. Vi springer vidare. ”Förra säsongen slet jag ut två Tod’s-skor på att springa fram och tillbaka” säger Peter medan han försöker få fram två av modeveckans bilar som kan köra Carin Westers kläder från Berns över till tältet i Kungsträdgården.

Cheap Monday-visningen är försenad. De visar ute i Hägersten och alla journalister är så klart där, nu ska de tillbaka i rusningstrafik, vilket riskerar en negativ dominoeffekt för alla efterföljande visningar. Peter stänger in sig på ett rum, samtidigt som jag följer efter som en irriterande fluga. ”Jag får tuppjuck snart!” utropar han, efter en ilsken konversation på mobilen. ”Varför skulle de vara på en fotbollsplan utanför stan i rusningstid, det har jag sagt från dag ett! Var på Östermalms fotbollsplan!” När Peter tar upp den här episoden ett par veckor senare har pressen runnit av honom och han förklarar att han, eftersom han är kreatör själv, förstår vikten av att modeskaparna får följa sin intuition: ”Börjar man kliva på ett varumärkes kreativa process… Det kan man göra om man blir tillfrågad, men inte annars för då får det motsatt effekt. Jag förstår att Örjan inte vill vara på Hägerstens fotbollsplan bara för att jävlas.”

Släcka bränder. Så beskriver Peter sitt jobb under Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm där han är producent.
”Det är mycket känslor och känsliga människor här.” Under den dag jag följer honom springer vi fram och tillbaka som skottspolar mellan Berns och tältet i Kungsträdgården, men bränderna är sällan allvarliga. Det regnar och bilarna som ska hämta Carin Westers kläder har parkerat så att man inte kan bära ut plaggen utan att de blir blöta. Eller så blir det problem när Altewai.Saome beslutar sig för att byta håll på den väg modellerna går på visningen. Pr-byrån klagar eftersom de har placerat de viktigaste journalisterna på de bästa platserna på andra sidan, enligt vad som var bestämt. ”Det är väl bara att flytta lapparna då?” säger Peter lite irriterat efteråt. Han gillar inte folk som skapar problem.

***

Jag känner egentligen inte Peter Andersson, men vi har träffats en del genom åren, mest ute, och en gång har vi jobbat ihop på en plåtning. Han är en av den svenska modevärldens viktigaste doldisar. I grunden är han frisör och hårstylist, i offentligheten mest känd för att ha gjort håret på kronprinsessan Victoria under hennes bröllop. Han har jobbat med allt och alla, gjort jobb för utländska tidningar som Numéro och franska Vogue, såväl som otaliga svenska tidningar inklusive Bon, samt jettat världen runt för branschens största reklamkonton. De senaste åren har han också allt mer börjat jobba som visningsproducent med modeveckan i Stockholm och Elle-galan som sina två största projekt. Vi kan konstatera att om det finns en modesmet i Sverige så är Peter Andersson mitt i den. Under många år var han också en person man alltid träffade så fort man gick ut, en jovialisk och energifylld karaktär som underhöll med sina anekdoter och historier och, om jag inte minns fel, ofta sågs med ett entourage av de hetaste unga killmodellerna runt sig.

Några veckor efter modeveckan ses vi på Peters kontor på Tre Liljor i närheten av Odenplan. Det är en mörk, närmast murrig lokal, som ger vibbar av bibliotek eller engelsk pub. Det är långt ifrån det sedvanliga vita svenska kontoret. Väggarna är täckta av fotografier och diplom och på en hylla står ett batteri med Ellen-statyetter, bevis på att han är en av de mest uppskattade, innovativa och profilerade hårstylister som Sverige har. Det är inte svårt att tänka sig att det var avsaknaden av utmaningar inom hårstylingen som drev honom att söka sig till sin nya roll.

***

Om modeveckan var ett möte med en stressad men fokuserad Peter är vårt samtal på hans kontor avslappnat och närmast reflekterande, som om han tagit det här tillfället i akt för att stanna upp och meditera lite över sitt liv. Det enda som ger ett något stressat intryck är det konstanta rökandet.

I lokalen finns även Peters medarbetare Texas, en av Sveriges mest framgångsrika manliga modeller på senare år, som med sitt starka käkparti, markerade kindben, flygiga hår och skägg bland annat synts i kampanjer för Diesel och John Richmond. Han är också något av en streetstylebloggarnas favorit, med en förkärlek för hattar.

Vi har knappt hunnit sätta oss innan Peter lite oroväckande förklarar att han inte har något tidsperspektiv och inte kommer ihåg när han gjorde det ena eller det andra. Han pekar på ett diplom på väggen: ”När står det att jag tog gesällen? Gick ut frisörskolan alltså.”

4 juni 1985. Är det gymnasiet?

– Ja, ha ha, det var gymnasiet. På den tiden var det högsta intagningspoäng på de där linjerna som hade få platser.

Du är från Södertälje?

– Ja, jag och [fotografen] Camilla Åkrans. Men vi kände inte varandra då. Hon är mycket yngre än jag.

Hur gammal är du?

– Fyrtiof… Jag är född -66. 44, va? Och ett halvt! Det är konstigt att man börjar bli så vuxen. Jag känner mig inte annorlunda än Texas på något sätt. Vad är du? 23, va? [Texas svarar ja.] Jag tänker inte på att han är yngre, de tankarna finns inte hos mig på något sätt. Men man inser ju det att man blir äldre och det som oroar mig är inte att se gammal ut utan att hinna med. Det är så mycket jag vill göra.

Innan du blir för gammal?

– Ja på något sätt. Man dör ju förr eller senare. Och det är så jädra mycket som jag vill göra. Det är väl därför som jag har blivit något slags mångsysslare inom den här branschen. Det är många som inte vågar göra saker inom fler områden, för att man då inte ska bli tagen seriöst på något sätt. Lite som i Norge där samma person gör hår, make och styling.

Gör de det i Norge?

– Så var det förut i alla fall. Men jag struntar i att de flesta brukar göra bara en sak. Gör jag inte det ena tycker jag inte det andra är kul. Så när jag började med produktion på så gott som heltid blev plötsligt hårstylingen skitkul. Man fick lite perspektiv och fick se vad man dög till, att man var ganska bra på det. Men när jag bara gör hår längtar jag efter att göra produktion. Men egentligen vill jag jobba med antikviteter och möbler, också! Jag har en liten butik på Gotland.

Tidigare, på flyget mellan Stockholm och London träffar jag videoregissören Max Vitali, som berättar att Peter är på Gotland hela tiden.

– Ja, jag är där nästan jämt. Jag har två hus på Gotland, som ligger bredvid varandra. De är min stora passion. Så fort jag har mer än en dag i sträck ledigt åker jag dit, till södra Gotland. Det ena bor jag i och det andra renoverar jag. Förra veckan målade jag huset, helt själv. Jag tror jag tycker det är kul med hantverk, oavsett vad det är egentligen.

Peter plockar i några urklipp från inredningstidningar. De visar rum fyllda av objekt, enormt utsmyckade miljöer och starka mönster och färger på ett sätt som kanske reflekterar Peters expansiva och passionerade personlighet.

Det påminner mig om Diana Vreelands lägenhet. Väldigt mycket saker och det där röda…

– Alltså det blir röda toner hur jag än bär mig åt! Och när jag fick göra om i Stockholm för att ha det mer som en övernattningslägenhet då tänkte jag att jag skulle inreda minimalistiskt. Lättskött. Mer som ett hotellrum. Det skulle vara vitt och svart bara. Så ska jag välja tapet, då väljer jag zebra… Så det går liksom inte att hålla tillbaka! Jag gillar när det är mättat. Less is not more.

***

I Peters värld är inget omöjligt förrän det verkligen är det. Gång på gång berättar han om situationer där människor skapar onödiga problem eller inte orkar löpa hela linan ut. Han har en nästan amerikansk ”can-do spirit” och man undrar var den kommer ifrån.

Vad gjorde dina föräldrar?

– Förskollärare och försäljare av stål. Jag läste precis om det här stipendiet som delas ut nu, Torsten och Wanja Söderbergs pris, Röhsska är det väl som delar ut det. Då slog det mig att min pappa jobbade på Söderberg & Haak och det är de som är Söderberg. Det är som att allt vävs samman till slut.

Har du alltid varit intresserad av mode?

– Ja. Jag kommer ihåg mitt första sommarjobb. För första lönen åkte jag till SkoUno och köpte cowboyboots. Det var en hel veckolön. Det var kanske sommaren mellan sjuan och åttan. Men jag vet inte riktigt varför jag blev just frisör. Jag kommer ihåg när jag berättade för pappa. ”Jaha, vad ska du välja för linje på gymnasiet?” ”Damfrisörslinjen”,   sa jag. ”Nej, det ska du inte.” Det skulle han aldrig ha sagt, för då blev det ju bara dit jag skulle, oavsett. Det var en bra skola. Jag hade en fantastisk lärare som jag tänker på ofta än i dag. Hon gick i pension när jag tog gesällen. Bojan Andersson, en matrona som lärde mig helt ovärderliga kunskaper. På den tiden ville man bara göra tuppkammar och färga schackmönster, men hon tvingade mig att tångondulera och lägga hår och sätta upp hår. Jag tyckte det var så tråkigt men hon sa: ”Du gör det bara. Du kommer tacka mig senare i livet.” Och jag kan inte tacka någon mer. För utan de kunskaperna… Det är de som gör att man kan göra nästan vad som helst med hår. Under den här tiden började jag också delta i frisörtävlingar. Det var stora tillställningar på Grand Hôtel. De där pokalerna [pekar på några gyllene tävlingspris] de är inte för idrott, de är för frisyrer.

Peter reser sig och plockar ner en av dem och börjar läsa högt från plaketterna.

– ”Första pris på Olymptrocville 1986.” ”Andra pris på Stockholm Hair Open”, det var på Grand Hôtel, det kommer jag ihåg. Och då gjorde man helt vansinniga kreationer. På tid! Det var skitroligt.

Vad gjorde du för frisyrer då?

– Det var ju sådana fantasiskapelser! Det var inget som hade med funktion att göra.

Senare råkar han hitta bilder från tävlingarna. Modellen hette Anneli och såg dessutom ut som Anne-Lie Rydé. Peter undrar vad hon gör i dag. Han skojar om att kreationerna nästan ser religiösa ut, men sanningen är att de bäst beskrivs som rojalistiska, något som med facit i hand känns närmast profetiskt.

När Peter tog gesällen fick han inte bara ett diplom utan även en medalj.

– Det är min första medalj. Nu i somras fick jag ju min andra medalj. Den är jag stoltast över i livet.

Vad är det för någon?

– Kronprinsessparets förtjänstmedalj. De är på bild på andra sidan. Det har ju varit en sådan fascination för mig. Jag älskade att gå på slott när jag var liten, Gripsholms särskilt, med porträttsamlingen. Min syster heter Ulrika efter Ulrika Eleonora. Så det sitter djupt rotat. Sedan har jag varit djupt fascinerad av juvelerna. Inte så att jag velat bära dem, jag är intresserad av bakgrunden. När kronprinsessan gifte sig fick jag sätta på diademet som Napoleon lät göra som present till Joséphine. Det höll jag i min hand! Jag får gåshud bara jag tänker på det. Det är ett sådant hantverk, så vackert att man blir galen. Jag kan de där diademen som ett rinnande vatten. Det kunde jag långt innan jag blev tillfrågad av hovet.

Peter vänder sig och pekar på bokhyllan och en hel trave med juvelböcker med namn som Famous Jewellery Collectors och Tiaras.

– Jag kommer ihåg när jag skulle beställa boken Tiaras på Konst-ig och hon som står där är så jävla rolig. Hon bara: ”Vad ska du ha för bok då?” Tiaras, sa jag. ”Ja, det är ju en jävligt nödvändig bok…”

Men du tog gesällen. Vad började du göra sen?

– Då jobbade jag som frisör på salong. Det gjorde jag tills jag gjorde lumpen.

Ja just det, den gjorde man på den tiden.

– Ja, och det är något av det bästa som jag har gjort. Jag fick lära mig saker som jag aldrig hade fått lära mig annars.

I vilket regemente gjorde du din militärtjänst?

– Som gruppbefäl på Trängregemente i Skövde. Det är fascinerande det där att man kommer samman folk från olika bakgrunder och så blir man avklädd och påklädd samma kläder. Och då är det plötsligt ingen skillnad längre. Man lär känna folk utan att ha några förutfattade meningar. Jag lärde mig köra lastbil, jag lärde mig skjuta. Inte för att jag behöver det, men det är ju kul att kunna. Tälta i 20 minusgrader, det trodde man ju inte i sin vildaste fantasi att man kunde göra. Eller marschera fem mil. Man fick lära sig att man klarar så mycket mer än man egentligen tror, att man ofta begränsar sig själv.

Jag är osäker på om detta är något som folk rent generellt tycker att de har lärt sig av lumpen, snarare känns det som ett exempel på Peters aptit på livet, om man får säga något så klyschigt. Senare under samtalet berättar han om vilken förebild han tycker att hans farmor är för att hon vid 85 års ålder fortfarande är så intresserad av allt. Men tillbaka till lumpen.

– På den tiden slingade folk håret, så det var ju slingmassa och sax i korridorerna där på regementet. Så när man gick ut så var folk alltid skyldig en pengar för klippningarna. På helgerna åkte jag hem och gick på Baby.

Vad var Baby?

– Baby var Mats och Moas klubb.

Det var före min tid, men jag kommer ihåg Mats och Moa [de hade en klädlinje i början av nittiotalet]. Var det modehänget i Stockholm?

– Ja… Det var klubben. De hade bott i London och hade konstiga…

Konstiga kläder?

– Ja, men typ. Men det hade ju vi också.

Vilka gick dit?

– Det var väl [designern] Marcel Marongiu och Army of Lovers. Alexander och Jean-Pierre. Fast det här var ingen bögklubb. Det var det jag tyckte var roligt, det hade inte med det att göra. Det var samma sak på Ritz. Vi var jämt på den klubben, jag, [modellen] Claudia Fried, [stylisten] Bosse Brinkenfalk. Vi stod på högtalarna. Det var bara Junior Gaultier för hela slanten. Jag har kvar de där kläderna…

Det har du?

– Jag har dem i källaren. Jag får ge dem till Christoffer, Roberts [stylisten Robert Rydberg] assistent. Då skulle de användas i alla fall. Det har alltid varit en stor inspiration för mig, klubblivet och allt det där. Det har inte handlat om att gå ut på fredag eller lördag utan om att gå ut varje dag, så fort det var någonting som hände. Men jag har alltid sett det som att priset man får betala för att leva det livet är att man måste sköta jobbet och gå upp på morgonen. Jag föraktar de som bangar jobbet för att de har varit ute. Det är så många andra man sabbar för om man inte dyker upp på ett jobb. I den här branschen handlar ju allt om att man är ett team. Ingen klarar sig utan den andra.

***

Den svenska modebranschen har under min korta tid, som är något längre än Bons tio år långa historia, genomgått en hel del förändringar. Inte bara genom att vi efter många turer till slut fått en fungerande modevecka, utan även att den känsla av att vi alla sitter i samma båt som fanns i slutet av nittiotalet och säkert tidigare än så delvis har börjat försvinna. Då var det alla inom mode mot resten. Branschen genomsyrades av en gemytlig stämning, långt från nidbilden av en värld full av Brutus-liknande svek, hysteriska utbrott och diviga bögar. Alla jag känner som jobbar med plåtningar – vare sig det är fotografer, stylister, hårstylister eller makeupartister – pratar om den gemenskap med tjänster och gentjänster som har dominerat branschen. Kanske är det något som i dag, när jobben är fler och pengarna större, har börjat försvinna till viss del. Det här är också en orsak till att jag förstår den gemenskap som modebloggarna känner med varandra, oavsett framgång. Det är de mot resten.

När började du jobba mer som hårstylist än frisör?

– Efter lumpen, i samband med att jag muckade så började jag på Klippoteket. Det var ett enormt ställe. Jag tror vi var 100 eller 150 frisörer där. När jag kom dit jobbade [de senare framgångsrika hårstylisterna] Mike Lundgren, Elisabet Lövgren, Frank Olsen, Sacha Mitic och  Carina Finnström där. Vi arbetade där    allihopa! Folk jobbade i paljettkläder, det var galet kul! Och vi hade brännbollsturneringar mot Björn Axén, det var när Björn levde själv, ute på Djurgården och sedan bjöd Björn med oss till sin lägenhet vid Bolinders plan på cocktail på sin stora terrass där. I den vevan började jag göra hår på visningar, med en visningsproducent som bodde här och som heter Jean-Marie De Smedt. Han var visningskungen på den tiden.

Sedan började en period av intensivt resande världen runt. Peter gjorde reklamjobb och plåtade Sportswear Illustrateds Swimsuit Issue med modellerna Veronica Varekova och Ana Beatriz Barros. Det var Maldiverna, Mauritius, Los Angeles. En vinter åkte Peter fram och tillbaka till Sydafrika sju gånger. Han kunde känna hur blodpropparna satte sig. Än i dag säger han att han inte frivilligt skulle åka till Los Angeles.

– Fast man känner ju också att man lever när man gör det. Även om det kan vara lite jobbigt.

Det står inte stilla.

– Nej. Jag fasar inför den dagen då jag skulle bli uttråkad. Att inte vara intresserad av saker. För det verkar så jävla tråkigt, att inte tycka att något är kul!

Ibland funderar jag på om jag själv har dragits till mode för att jag har ett behov av konstant förändring. Det är ett område som aldrig står stilla, även om man ibland kan tänka ”åh nej, nu är det androgynitet igen i höst”.

– Jag tror verkligen på det. Mode är ju en färskvara. Du får ett nytt försök varje halvår. Och så länge du känner att du kan göra det lite bättre, då är det ju fortfarande roligt. Varje gång jag går och kammar kronprinsessans hår, gör jag ju inte det blasé. Jag är nervös och jag tycker jag lär mig någonting ändå. Och därför vill jag göra det igen, för jag vill göra det bättre.

Du har varit en del av modevärlden ett bra tag nu. Hur känner du att svenskt mode har utvecklats?

– Folk har fått ett större självförtroende, det är väl alltid det det handlar om. I Sverige bor det ju faktiskt färre människor än det bor i London. Det är en rätt tänkvärd sak. För marknaden är så liten och ändå har det kommit fram så mycket bra. Men jag tror ändå att varumärken skulle tänka lite mindre kommersiellt och våga dra på lite när de presenterar. V Ave Shoe Repair till exempel har dragit på lite till sina visningar. Så jobbar ju alla designer i Paris till exempel, man behöver inte visa tio t-shirtar i olika färg.

Svenskt mode överlag är ju ganska wearable och det är klart att det är roligare att titta på något som inte känns så alldagligt.

– Vi behöver folk som tar i lite för att svenskt mode ska överleva. Det är det som
är mode! Att man inte skäms för sitt uttryck.

***

Ur mitt perspektiv fanns knappt mode under nittiotalet när jag flyttade till Stockholm från Borås. Och när det syntes i media var det mest som ett lite lustigt inslag eller en anledning att få visa en halvnaken kvinna. I dag, när mode har egna bilagor i dagspressen är det kanske svårt att förstå den antipati som omgärdade modevärlden och som gjorde att unga modeskribenter som jag irriterade sig på tidigare generationer som vi tyckte antingen bad för mycket om ursäkt eller var för neggiga. Men något hände under de här åren, under stark influens av undergroundscenen i London, där också svenska fotografer som John Scarisbrick fick en viss framgång (John plåtade porträtt till The Face bland annat). Den här rörelsen kulminerade med starten av tidskriften Bibel 1998. Först med Bibel fanns ett forum för spännande mode (om man inte räknar tidningen Clic under åttiotalet och Slitz under tidigt nittiotal då den delvis var inspirerad av The Face). Samtidigt kom en ny generation stylister och fotografer fram, bland dem Peters nära vänner Robert Rydberg och fotografen Robert Nettarp, som tragiskt gick bort 2002. Bibels nedläggning 2000 och Roberts Nettarps bortgång var två tecken på att den tiden var över. Med Ebba von Sydow startade i stället en ny era, som nu har kulminerat med modebloggarna. Och på vissa sätt har modebloggarna och nittiotalets unga modestockholm mer gemensamt än man kan tro. Estetiskt hänger de inte alls ihop, men båda grupperna karakteriseras av en inställning att man bara gör. I slutet av nittiotalet fick stylister aldrig låna kläder från de stora modehusen, i stället fick man improvisera bäst man kunde.

– Robert gick ju bort 2002. Jag är gudfar till hans son. Hans son var sex månader när han dog. Han frågade mig om jag ville bli gudfar till hans son innan… Det var ju ingen som visste att han… skulle försvinna. Det är jag väldigt stolt och glad över. Han bjöd mig på middag på Tranan, det var lite högtidligt. Han hade verkligen tänkt på det, det har Amanda [Johansson, stylisten som var Roberts sambo och är mamma till Peters gudson] berättat efteråt. Det var inte bara den enklaste lösningen.

Peter tittar på bilder från dopet innan han fortsätter, kanske inte direkt känsloladdat, men liksom tankfullt och långsamt, som om han inte ofta stannar upp för att tänka på de här sakerna.

– I branschen sådär… Vi är ett gäng som alltid hållit ihop. Sussie [Lidbeck, agent på LinkDetails], Lisa [Lindqwister, stylist], Amanda [Johansson] och jag och Robert [Rydberg]. Med lite olika avstånd från år till år, men man finns alltid där för varandra på något sätt. Livet… Nu har man börjat förstå lite grand. Att man inte ska ta någonting för givet. Min mamma gick bort 61 år gammal i Alzheimers. Det är på de villkoren vi har varandra, att vi kan förlora varandra.

Hur länge hade hon Alzheimers?

– I tio år. Man har det ofta i tio år. Fast det är mycket värre när man är ung och får det. Det sätter sig på en annan del av hjärnan då.

Vad är ung när det gäller Alzheimers?

– 50-årsåldern.

Som din mamma var.

– Ja det är väl ungt när det gäller Alzheimers? Man blir ju senil liksom, man blir fråntagen alla rättigheter och körkort. Allt. Inget ansvar. Men om man ändå ska se något positivt i allt det hemska med Alzheimers är det att du får så många år på dig att förbereda din sorg. Du vet ju att sjukdomen inte går att bota. Ja, det är ju förskräckligt, men man är ganska förberedd på när det händer. Det går inte att gnälla över det heller. Tänk i Afrika där man föder jättemånga barn för att man vet att många kommer dö. Man får sätta lite perspektiv på tillvaron ibland.

***

Är det bäst att karakterisera Peter Andersson som osentimental? Han säger vid ett tillfälle att man aldrig ska älta saker ”över huvud taget”, aldrig ångra det man har gjort, bara det man inte gjort. När jag frågar varifrån den inställningen kommer svarar han att det är en ren överlevnadsinstinkt. Han förklarar att han aldrig har förstått idén med fotografier som minnesobjekt, varför man ska sitta och titta i dem och minnas gamla tider. Samtidigt har han sparat precis allt. Alla jobb han någonsin gjort finns som tearsheets i pärmar på kontoret. Är det en människa som inte blickar tillbaka? På sätt och vis är det en paradox som även finns i själva modet. Det är på en och samma gång en extremt konservativ värld, där arvet hos ett modehus ska respekteras, och en värld som hävdar att den bara blickar framåt. Kanske är det just för att han så att säga både har modevärldens förståelse för arv och dess framåtblickande i blodet som Peter också passar så bra som kunglig hårstylist.

Hur började du jobba med hovet?

– Inför bröllopet så var det ju någon på hovet som tog sitt förnuft till fånga och anlitade Mikael Jansson för att ta de officiella bilderna. Då träffade jag kronprinsessan Victoria första gången. Det var på rekommendation av Tina Törnqvist, i samband med bröllopsfotograferingen.För det första var det omtumlande att bara göra de första bilderna. Att man fick vara på slottet. Det finns någon magi med det där. Jag tycker om hela traditionen, jag tycker att statsskicket är utomordentligt. De ville att jag skulle komma med ett förslag. Det var jättenervöst! Jag sa inte något till någon, för det är så snopet om man inte får jobbet. Jag fick välja formatet helt själv, så jag bestämde mig för att göra som när jag gör visningar. Jag köpte leksaksdiadem på Butterick’s, tog fram ett huvud och gjorde olika förslag och fotade av. Så kom jag in.

Hur gick arbetet till sedan?

– Jag gjorde håret från tredje lysningen. Sedan var jag med henne hela bröllopsveckan på slottet. Det var förberedelser med drottningen, som var väldigt engagerad. Det var otroligt roligt och en stor ära. Kronprinsessan Victoria var perfekt den dagen. Det viktiga för henne var att känna sig säker. Har man ett sådant diadem på sig – det är ju ovärderligt – då vill man känna att det sitter. Det var ju drottning Sophias slöja, den är över hundra år gammal. Jag var på Husgerådskammaren med sömmerskor och konservator och gjorde en skena som den satt i där bak. Och sedan när vi träffades för en touch up på Hennes Majestät Drottningens kontor under dagen och skulle gå genom slottet, sa kronprinsessan, för vinden tog ju tag i slöjan ute på Skeppsholmen så den bara flög: ”Då tänkte jag, nu får vi se om Peter har gjort sitt jobb.”

Och det hade du.

– Sedan är jag stolt över sådana här storys.

Peter plockar fram en klippbok med otaliga bilder på Victoria i olika outfits och frisyrer, bilder på håruppsättningar på docka, tidningsartiklar. Han bläddrar fram till en bild från bröllopskonserten på Konserthuset där Victoria har ett hårsmycke i form av en pil.

– Den där pilen är en brosch i de kungliga samlingarna. Det var mycket research och de kungliga hovdamerna tog fram massa olika saker. Drottningen berättade för mig att den här pilen hade hon använt en gång. Det var på ett spanskt statsbesök. Det finns en tavla av Goya där damerna har pilar genom håret och hon ville referera till den. Sedan dess hade den inte använts. Jag hade gjort en skiss på docka. Pilen hade jag gjort i pappkartong på skissen. De satt ju längst fram, så kronprinsessan hade ryggen mot publiken. För mig är sådant här inte ringa, för mig är det ett otroligt hedersuppdrag att få jobba med kronprinsessan. Dessutom tycker jag att de gör ett så otroligt bra jobb. Jag har aldrig sett någon som jobbar så mycket.

En kompis till mig tolkade åt Victoria någon gång och sa att han var väldigt imponerad av henne.

– Hon är proffsig, påläst och kunnig om de saker hon ska göra. Jag är mycket imponerad av henne. Men det är jag även av prinsen [Daniel].

Peter bläddrar vidare i sin klippbok, pekar på olika frisyrer som han gillar och pratar om juveler som han tycker är fantastiska (bland annat ett par av Gustav III:s axelepåletter som gjordes om till ett par örhängen för Victoria).

***

Men låt oss lämna Peter där han sitter och bläddrar i sin bok med urklipp om Victoria. Jag nämnde att vi hade jobbat med varandra på en plåtning en gång. För flera år sedan, det var säkert 2003, gjorde jag vad som kanske skulle kunna kallas ett väldigt påkostat modefanzine som hette Fascion. Omslaget plåtade John Scarisbrick med modellen Erika Wall. Peter gjorde håret. Vi hade lånat något gammalt kontor där vi skrev en fras med målarfärg på fönstret (jag har glömt vad det stod nu, något i stil med ”Fashion is not art”). Vi hade budat in en klänning för hur mycket pengar som helst från Martine Sitbon som skulle till Vogue dagen efter, men det som slår mig i dag är att en av Sveriges mest framgångsrika fotografer och en av de främsta hårstylisterna ställde upp och gjorde en gratisplåtning för en okänd tidning. Det säger något om dels personerna, men också om den svenska modevärlden. Avstånden är inte så stora. När jag börjar prata karriärtoppar med Peter värjer han sig först från frågan och säger att det får andra avgöra innan han erkänner att det kanske är plåtningen av kronprinsessparet med Mikael Jansson. Men sedan tillägger han:

– Något jag också känner mig väldigt stolt och smickrad över är mitt samarbete med Sandra Backlund. Hon ringde mig när hon skulle gå ut Beckmans: ”Hej jag heter Sandra”, på norrländska. ”Jag undrar om du skulle vilja vara min handledare när jag går ut Beckmans?” Det var då hon gjorde hårkläderna och hon hade insett att hon behövde bli handledd av en frisör. Det resulterade i en jättegod vänskap. Hon är så fantastiskt bra på det hon gör. Så det var otroligt smickrande att hon behövde min hjälp. Kväll efter kväll, natt efter natt. Det var så där att jag längtade efter att gå till Beckmans. Jag har alltid fascinerats av orädda människor.

Det är lätt att tänka att Peter själv är en av dessa orädda människor. Det är ändå ett tecken på oräddhet att våga samarbeta med okända och oprövade människor, även om det kanske just i fallet Sandra Backlund var uppenbart att det var en speciell talang han kommit i kontakt med.

Men han är också en ovärderlig tillgång för den svenska modescenen som idéspruta, problemlösare och kunskapsbank. Ett exempel är när Acne precis hade flyttat in i sina lokaler i Gamla stan och Peter var med och gjorde visningen. Rummet var för litet egentligen och lite på skämt sa Peter: ”Det skulle ju vara schyst om de kom utifrån.” Med hjälp av byggnadsställningar i gränden kom modellerna sedan in genom fönstret.

– Jag trivs med att kunna hjälpa och iscensätta saker som folk inte tror är möjligt. Jag tror ju så blint på det, och jag ger mig inte förrän det är säkert att det inte går.

Vi har pratat i timmar och börjar bli trötta. Min blick fastnar på ett fotografi av Anita Ekberg. Det är inte en gammal bild utan en relativt ny. Svenskan som charmade världen, charmade inte Sverige, men orädd var hon och är än i dag. På många sätt känns Sveriges ointresse för henne som en parallell till vårt historiska ointresse för mode.

Är det du som har gjort håret på den där Anita Ekberg-bilden?

– Ja.

Är det när hon var här och vägrade prata svenska?

– Ja. Jag gick och tog en cigg. Då skrek hon ”Where’s Pete!? Where’s Pete?! My stomach is killing me. I need a Fernet Branca!” Det fotot fick jag av Robert Nettarp, när jag fyllde år. På Roberts utställning var [fotografen] Mary Ellen Mark där. De hade lånat den bilden. Den ville hon köpa. Men jag sa att den inte var till salu. Hon [Anita Ekberg] var en fantastisk kvinna på ett sätt. Hon hade ett fantastiskt hår, som en ung flickas. Alltså, det där håret. Det syns inte på bilden, men du vet hur hennes hår brukar se ut? Det var verkligen fantastiskt. Kvalitet. Bilden togs i samband med en Kapp-Ahl-kampanj och nästan alla kändisar var med. Det var Lill Lindfors, det var Lennart Swahn, det var Lill-Babs, Izabella Scorupco. Alla på en gång!

Jag kommer ihåg reklamfilmen och att det var ett väldigt hullabaloo kring den och att alla var med och att Anita kom in på slutet.

– Robert sa till henne: ”Åh, vilka snygga solglasögon du har Anita!” [Härmar Anitas raspiga stämma] ”Christian Dior made them for me!”

Hon var här ganska nyligen.

– Lever hon?

Ja hon lever och de intervjuade henne i TV4. Hon var hemma för sin brors begravning. Då pratade hon om att hon aldrig skulle flytta hem till Sverige, men hon skulle återvända hit när hon dog. För att det var hennes brors önskan att hon skulle begravas bredvid honom. Men hon verkar ganska bitter på Sverige. Att Sverige aldrig uppskattade henne riktigt.

– Man får ju inte glömma att hon är huvudperson i världens mest berömda filmscen.

Vi var inte stolta över glamour på den tiden.

– Vi är inte speciellt stolta över det i dag heller.

***

Röster om Peter

 

Robert Rydberg, stylist

– I jobbsammanhang träffade jag Peter för ungefär 14 år sedan när jag var stylistassistent. Vi klickade och blev goda vänner. Men jag minns att jag såg Peter Andersson i tidningen under tidigt nittiotal. Då hade Peter axellångt hår med Carola-lugg. Han var en kändis för mig och jag ville vara som han och Jean-Pierre Barda. Jag såg upp till honom, men var också lite rädd för honom. Min bästa Peter Andersson-anekdot? När Peter blev producent och blev stressad under en visning, så höll han hårt i en Elnett-sprayflaska. Genom att hålla i flaskan hamnade han återigen i den gamla och trygga rollen som frisör. Elnett-flaskan var som ett slags napp i de situationerna.

 

Sandra Backlund, designer

– År 2004 gick jag sista året på Beckmans Designhögskola. I mitt examensprojekt skulle två plagg göras i hår, och jag behövde därför en handledare som visste hur man fick tag på hår. Jag trodde inte att han skulle ha tid, men Peter Andersson tackade ja när jag frågade honom. Jag var nervös när jag skulle träffa honom första gången. Jag såg upp till honom, jag tyckte att han var Sveriges bästa hårstylist och beundrade honom rent konstnärligt. Nervositeten gick över snabbt eftersom Peter var en sådan lättsam person och det var roligt att han följde med på min kreativa upptäcktsfärd den terminen. För mig har Peter betytt så mycket, han trodde på mig och det är oerhört betydelsefullt att träffa en sådan person i början av sin karriär.

 

Susanna Rönn delägare Mikas

– Jag började arbeta med Peter Andersson 1994, när han jobbade på Klippoteket. Jag förstod direkt att han var en stjärna. Peter är fruktansvärt professionell och lämnar aldrig någonting åt slumpen. Det är ingen tillfällighet att han är ett av de stora namnen i branschen.

 

Lena Patriksson-Keller ägare Patriksson Communication och initiativtagere till MBFW Stockholm

– Jag träffade Peter första gången 1996 när jag var PR & marknadschef på J.Lindeberg. Peter var ansvarig för hår. Efter det har vi alltid haft kontakt från och till men vi började arbeta mer frekvent tillsammans för 10 år sedan. När vi planerade för det som då var Berns Fashion Week så tyckte jag att vi behövde några bra entusiaster men framför allt de mest professionella på området som ingick och ingår i kärngruppen. Det behövdes någon som hade kunskap om hela visningsflödet och alla de delar som ingick och då var Peter ett självklart val.