Det börjar inte bra. Efter bara några minuter med Thom Browne lyckas jag förolämpa honom. När jag ber honom beskriva vem hans damkläder är till för svarar han: ”En stark kvinna med mycket självförtroende. Individuell.” Det låter inte lika hemskt på svenska som på engelska men jag har hört modeskapare använda samma trötta klichéer sedan jag började intervjua dem. Så jag säger just det.

Kan du beskriva henne utan modeklichéer?

Thom tittar stelt på mig.

– Nej. För jag tänker inte på någon särskild, bara en tjej som kan bära upp kläderna med självsäkerhet. Det kanske är klichéer. Så jag antar att jag går i den fällan.

Thom Brownes damkläder är den direkta orsaken till att jag sitter här i hans showroom ett stenkast från Hudsonfloden i Chelsea, Manhattan. Vårkollektionen är hans andra, visningen var sedvanligt teatralisk med en kvinna i en fågelbur och en bakgrundshistoria inspirerad av tjugotalets samkönade salonger. Det handlade om tjejer som hänger med varandra och i bakgrunden spelades I Hate Men från musikalen Kiss Me, Kate. Eftersom Thom Brownes damkläder är tydligt influerade av herrmode tog det inte lång tid innan folk började tänka på lesbiska. Men när jag påpekar det blir han bara än mer defensiv.

– Det var inte en lesbisk kollektion. Hela temat handlade om när det fanns enkönade fester förr i tiden och tjejer klädde sig som killar. Men jag vill inte att folk ska tänka på showen eller kollektionen på ett så direkt sätt. Det var mer en lek med idén. Jag bestämde mig inte för att göra en lesbisk kollektion.

Men på något sätt gillar du ändå när kvinnor samlas. Din första show för damer handlade om ett nunnekloster, som också är ett ställe med bara kvinnor.

– Jag tänker aldrig på det så bokstavligt. Jag tänkte inte ens på att de två var… Nu när du ställer frågan inser jag att du har rätt, men det var inte min avsikt.

Du verkar däremot inte referera till väldigt flickiga tillställningar. Det är aldrig en känsla av att ”nu sitter vi här och byter kakrecept”.

– Nej, jag vill att det ska vara mer provokativt och intressant. Jag skulle aldrig sätta tjejer i en grupp som fick det att se sött ut. Jag tycker om när det är mer i framkant. Inte så väntat.

***

Något som är väntat är dock att Thom Browne dyker upp i en grå kostym som är ”för kort” i både ärmar och ben. Han har självklart en buttondown-skjorta på sig, men snibbarna är inte fastknäppta (han gillar att visa ”skjortans personlighet” har han tidigare sagt). I skorna har han den typ av strumpor som i Italien kallas ”fantasmini” – lilla spöket – för att de är i det närmaste osynliga. Han ser perfekt ut.

Själv har jag i stället klätt mig avslappnat – i ett par argentinska gauchobyxor och en enkel pikétröja. Det får mig bara att känna mig slafsig. Thom Browne-lookens styrka blir helt plötsligt smärtsamt konkret. Han ser ut som om han kan tälja i stål. Jag ser ut som en pöl.

Egentligen kan man förklara Thom Browne med ett h. Han stavar Tom som Thom. (”Jag kände att det var rätt sätt att stava det från det att jag var liten”, förklarade han i en tidig intervju.) Tänk på det själv, har du någonsin tänkt att ditt namn är felstavat? Troligtvis inte. Det signalerar att här har vi en man som vet precis vad han vill, som ändrar verkligheten så att den passar honom snarare än anpassar sig till den.

Thom Browne är, för den som inte känner till honom, ett av det amerikanska modets nya stjärnskott. Hans kostymer har förändrat hur män klär sig. Även om han ur ett europeiskt perspektiv inte är ensam om att göra tajta kostymer har hans signaturlook varit stilbildande. Inte sedan Giorgio Armani och Gianni Versace förändrade sättet att bära en kostym har en modeskapares idé om hur en kavaj och ett par byxor ska sitta fått så stort genomslag. De ska ha en krympt look, vara korta i ärmarna, ha tajta armhålor och byxbenen ska sluta en bit upp på anklarna – som om man rullat upp dem för att gå i vattenbrynet.

Detta är en look som Thom Browne själv kopplar samman med det sena femtiotalet och det tidiga sextiotalet, en era han ser som genuint, och unikt, amerikansk. Looken handlar om den skarpa kostymen man ser i amerikanska skildringar av den tiden och som i dag kanske främst associeras med Mad Men-modet men som Thom Browne gjorde redan flera år innan den serien ens fanns på idéstadiet.

Om kostymerna chockade amerikanska män med förkärlek för ballongchinos och ballongskjortor, har Thom Brownes visningar hjälpt till att cementera bilden av en designer som inte är som alla andra. Även om grunden är en grå kostym har Thom klätt modellerna i allt från kjolar till underliga hattar, knähöga nylonstrumpor och 1700-talsperuker. Under sin första show i Paris, för vår/sommar 2011, lät han sina herrmodeller tåga in i astronautdräkter på huvudkvarteret för det franska kommunistpartiet, ritat av Oscar Niemeyer, medan premiärvisningen för damer kontrade med nunnedok. Intressant nog utspelade sig både den senaste herrvisningen och damvisningen på tjugotalet. Vad var det som var så spännande med den tidsepoken?

– Den här säsongen var det bara en era som kändes bra, säger Thom med en smått frustrerande allmängiltighet. Det var en spännande tid när det gäller kläder, särskilt för kvinnor som blev mer frigjorda och kunde klä sig som de ville.

Ska man se det som ett steg bort från femtio- och sextiotalet?

– Nja, med herrkollektionerna har jag gjort sent 1700-tal till exempel. Det börjar alltid i femtio- och sextiotalet men varje säsong hamnar någon annanstans.

Det känns som om den tidseran ligger i luften just nu, med Mad Men, Terrence Malicks The Tree of Life, Pan Am. Varför tror du att det är så?

– Jag tror det är för att den tiden verkade mindre ansträngd. När man tittar på hur män klädde sig och hur kvinnor såg ut så ser det bara enklare ut. Det avslappnade förhållningssättet är väldigt spännande tycker jag. Jag tycker det är intressant när folk inte anstränger sig så mycket.

Upplever du nutiden som svår?

– Jag tror det handlar om att vi har så många valmöjligheter nu. Det är det som gör det svårare. Och det som får den tiden att verka enklare.

Ser du dig själv som en nostalgiker?

– Hm… ja. Men jag tycker också om att blicka framåt. Så ja och nej.

***

Thom Browne är född 1965 och växte upp i Allentown, Pennsylvania i en stor irländsk-amerikansk familj. Båda hans föräldrar var advokater. Varje dag under skoltiden tränade han simning i sju timmar – något som vittnar om en person som är beredd att arbeta hårt för att komma dit han vill. I dag simmar Thom inte längre och när jag frågar varför säger han bara att han simmade så mycket att han nästan tröttnade – samt att det är svårt att hitta en bra bassäng i New York. Så han springer i stället. Men simningen blev också biljetten till University of Notre Dame, där han läste ekonomi, och en påbörjad karriär på en konsultfirma i New York. Den här raka linjen bröts – och bilden av en fokuserad man på väg in i finansvärlden försvann – när han flyttade till Los Angeles för ett liv som skådespelare.

 

 

 

I mytologin om Thom Browne återkommer ofta hans pappa som en referens tillsammans med gamla kataloger för de amerikanska varuhusen Sears och JC Penney. Thom har tidigare berättat om hur han ofta tittar på gamla bilder av sin far för inspiration.

Lever din pappa fortfarande?

– Nej det gör han inte. Men han var den där mannen. Han var den där helamerikanske mannen. Han såg faktiskt bra ut hela tiden, eftersom han i stort sett hade på sig samma sak varje dag. Kläder var inte hans grej. Han tänkte inte på det och den avslappnade inställningen gjorde honom inspirerande. Och så var han en riktig karl, han var helt enkelt väldigt mycket sig själv. Han fostrade sju barn.

Gick du i kyrkan när du växte upp?

– Hela tiden.

Varje söndag?

– Japp.

Går du fortfarande?

– Jag går på storhelgerna. Jag ser mig själv fortfarande som katolik.

Du har sex syskon. Jag läste någonstans att när du träffar hela familjen så sitter du bara och lyssnar.

– Ja, jag var alltid den tyste i familjen. Jag var ett mittenbarn och det är en del av att vara mittenbarn.

Jag vill inte psykologisera alltför mycket, men jag tänker att hemma med din familj är du den tyste, men i modevärlden är du känd som en ”showman” med teatraliska visningar och kollektioner…

– Jag vet, men det är precis därför. Jag tycker om att låta kollektionerna och visningarna sköta snacket. Därför är det också så svårt att prata om dem. Jag vill att de ska tala för sig själva nästan, så att du kan tolka dem på ett sätt och någon annan kan tolka dem på ett annat sätt.

Man säger ju ofta att människor som är uppvuxna i den katolska kyrkan får en viss känslighet inför drama och ritualer. Tror du att det finns någon koppling där?

– Jag tänker inte på det så, men jag älskar tanken på att ge människor romantiska bilder och fantastiska idéer. Men det har inget att göra med min katolska bakgrund. Eller så har det undermedvetet det, och jag inser det inte eftersom jag följer min instinkt – jag intellektualiserar inte så mycket som folk kanske tror.

Okej, så om det handlar om instinkt, hur kommer du på idén för en visning?

– Ibland går jag in i ett rum och det bara kommer till mig, eller så dikterar själva kollektionen hur jag vill presentera den. Med astronauterna gick jag in i byggnaden och visste direkt vad jag ville göra. Med Maxim’s [den kända art nouveau-inredda restaurangen i Paris, scenen för herrvisningen vår/sommar 2012] – hur kan man gå in på Maxim’s och inte tänka på tjugotalet? Men jag gör aldrig research på en tidsepok eller en idé.

Apropå att du är en entertainer: Du växte upp i Allentown i en katolsk familj och simmade sju timmar om dagen. Du fortsatte till University of Notre Dame där du studerade ekonomi. Men efter det här åker du plötsligt till Los Angeles – för att blir skådespelare! Vad hände?

– Haha. Det var bara livet. Jag menar, jag tog examen och hade ingen aning om vad jag ville göra. Jag bodde i New York i ett och ett halvt år och arbetade för en konsultfirma. Jag visste att jag inte ville göra det i alla fall, så jag sade upp mig. Och då flyttade jag till LA. Jag behövde tid för att komma på vad jag ville göra och skådespeleriet dök upp eftersom det är det man förväntas göra när man är i LA. Så jag försökte. Allt det har påverkat var jag befinner mig nu, livet är bra på det sättet. Allt händer av en orsak. Så att jag vill underhålla i mina visningar, jag tror det, indirekt, har att göra med att jag försökte när jag var i LA.

Hur länge bodde du där?

– Nästan fem år. I LA ser man så många gamla människor som fortfarande försöker vara skådespelare. Jag tänkte att jag kommer försöka, men jag vill inte stanna här för evigt. Jag nådde en punkt då jag insåg att jag var tvungen att åka tillbaka till New York. Jag behövde ett jobb och det råkade bli i Giorgio Armanis showroom.

Var du en bra skådespelare?

– Jag antar att jag inte var tillräckligt bra.

I ett samtal med journalisten Glenn O’Brien berättade du att Giorgio Armani ville sparka dig när han såg hur du var klädd i hans showroom.

– Han tyckte inte om att jag gjorde om hans kläder… han är inte direkt känd för sina korta kavajer. Så det här [Thom pekar på sin outfit] har existerat ända sedan jag jobbade på Armani.

Armanijobbet var på nittiotalet och när Thom Browne öppnade en egen butik 2001 hade han även hunnit med några år som designer på Club Monaco. Alla kläder i butiken gjordes för hand och kunderna betalade hälften när de beställde plaggen och resten när de var klara. Den första kollektionen som Thom Browne visade för inköpare och press (”Det var två ställ med byxor och kavajer, jag såg det inte som en kollektion egentligen.”) fick det mottagande som bygger stabila karriärer. Lyxvaruhuset Bergdorf Goodman inte bara köpte in plagg utan bestämde sig för att vika en avdelning åt den nykläckte designern. Richard Buckley, som då var chefredaktör för Vogue Hommes International, gjorde en stor artikel om honom. Trots en sådan smakstart berättar Thom att han hade trott att fler skulle uppskatta kläderna. Innan Bergdorf Goodman gav sitt godkännande hade andra butiker och media avfärdat kläderna som Thom gjorde i sin ateljé.

– Det tog tid för folk att förstå vad det var, eftersom det var väldigt annorlunda från allt annat som fanns då. Alla butiker sa till mig att det var fel. Det var för konstigt. Men jag såg det inte som så radikalt annorlunda. Jag tyckte mest att det såg bra ut.

***

Sedan den där första lilla kollektionen har företaget växt stadigt och 2006 valdes Thom Browne till årets herrmodedesigner av CFDA (Council of Fashion Designers of America). Året därpå började han göra kollektionen Black Fleece för ultraklassiska amerikanska märket Brooks Brothers, samt 2008 Moncler Gamme Bleu för det franska sportmärket som numera har italienska ägare. Han har nyligen lanserat solglasögon under licens för Dita och designat en förpackning till Dewar’s whisky eftersom hans far brukade dricka just det märket. Ofta finns det en sådan personlig koppling till de märken han väljer att samarbeta med – Thom var klädd i Brooks Brothers när han växte upp.

Många artiklar om dig handlar om hur förvirrade män är när de ska prova dina kläder. De vet inte hur kläderna ska sitta, de tror att det är för små storlekar. Gillar du att de är förvirrade eller är du kanske förvånad?

– Typ. Jag förstår inte längre hur någon kan bli förvirrad av mina kläder, men jag antar att om man gör något som kunden inte förväntar sig eller något lite annorlunda så får man räkna med att de blir förvirrade. Jag har aldrig försökt skapa något som ska tilltala alla.

Kommer du göra krympta kostymer om tio år?

– De kommer alltid att vara med mig. Jag ser dem som något tidlöst. Jag har aldrig sett dem som en trend. Jag tror folk skulle bli besvikna om jag slutade göra krympta kostymer. Dessutom är de precis vad jag vill ha på mig själv.

Jag tänkte att vi också skulle prata om kortbyxor för män.

– Jag älskar dem.

Varför då?

– Jag älskar att ha på mig kortbyxor. Men jag gillar också att de gör vissa människor oerhört irriterade, du vet, när man har shorts till kavaj.

I Sverige är det alltid någon som skriver en krönika om att man inte får ha shorts i innerstan.

– Det skulle få mig att vilja bära shorts på stan.

Precis.

– I slutändan handlar det om det här: Alla säger att man inte ska… och jag tänker ”varför inte?”

En del tycker också att kortbyxor ser gay ut.

– När jag först började göra Brooks Brothers tittade jag i deras arkiv och de brukade göra kortbyxor för män även för vintern på trettio- och fyrtiotalet, så det har funnits ett tag. Men nu är killar så fixerade vid att se maskulina ut. Män är så begränsade. Jag skiter fullständigt i om folk tycker jag ser gay ut i mina kortbyxor.

Du tar också ut svängarna. Du klär män i kjol, fransar, nylonstrumpor, särskilt på visningarna. Vad är det som är spännande med det? Det är uppenbarligen ganska subversivt om man tittar på idén om maskulinitet.

– Det handlar helt enkelt om att jag tycker att det ser bra ut eller att jag vill visa något som folk kanske inte har sett tidigare – för att få dem att tänka annorlunda om herrkläder. Jag tror inte att en miljon män kommer gå omkring i det. För mig handlar showerna mer om idéer än om att visa kommersiella plagg.

Att bara visa kommersiella plagg kan bli ganska tråkigt.

– Jag skulle bli uttråkad. Och det är också för att den här [Thom pekar återigen på sin kostym] alltid är en del av märket. Man behöver inte se den igen. Var sjätte månad känner jag att det är viktigt att visa vad det är för idéer som för saker och ting, kostymen, framåt. Men mycket, jag skulle säga 80–90 procent av vad du ser på visningen säljer faktiskt. Mycket mer än vad folk tror.

Säg något som man inte skulle tro säljer, men som faktiskt gör det.

– Många av kjolarna för killar. Och en väldigt utsvängd kavaj med volanger och tyll. Sådana saker säljer.

Är det svårare att skrädda kläder för kvinnor?

– Det är det.

Eftersom…

– De har saker som killar inte har.

Gillar du den problematiken?

– Ja, jag vill att kläderna ska vara inspirerade av herrmode, eller kanske egentligen bara vara inspirerade av skrädderi. Men man måste se till att det ser feminint ut. Jag vill inte att det ska se maskulint ut. Det är det som är utmaningen.

Och hur löser du det?

– Jag kan inte avslöja alla mina hemligheter… [Thom ler spjuveraktigt.] Det har att göra med hela kavajen, att se till att axeln är rätt, armhålan är rätt, att ärmen är rätt. Men det går aldrig att göra en kavaj som passar alla. Mina kavajer kommer aldrig att vara för de mest kurviga. Samma sak med mina byxor. Man ska aldrig säga aldrig, men i grunden är det så.

Om Thom Browne är den ultimata Thom Browne-mannen, finns det en ultimat Thom Browne-kvinna?

– Jag vet inte om jag är den ultimata Thom Browne-mannen. Det är samma typ av kille och tjej, någon som har en individuell stil… Jag hamnar i den där klichén igen, ha ha.

Signerar du fortfarande varje etikett i varje plagg?

– Jag… nej. Jag nådde en punkt när det var omöjligt för mig att signera dem. Allt i butiken är signerat och kundens namn skrivet för hand. Förutom ready-to-wear. Jag hade högar av skjortor… Jag höll ut så länge jag kunde. Det är faktiskt bara tre år sedan jag slutade.

Finns det några andra designer som du känner ett släktskap med?

– Troligtvis Rei Kawakubo.

Vad gillar du med henne?

– Eh… Hon är individualist… [Thom skrattar igen.] Jag menar, hon är en ikon när det gäller att kunna konceptualisera kollektioner och balansera med väldigt bärbara plagg som alltid ser spännande ut. Som konceptuell designer tycker jag att hon är bäst.

Det finns också en kommersiell sida, alla har de där plånböckerna till exempel.

– Ja, men även de sakerna känns väldigt bra, inget känns dumt. Allting är bra designat. Det finns inget som känns som en kompromiss. Och det är väldigt svårt att lyckas med.

***

När jag provar kläder i showroomet efter intervjun och fotografen ska ta bilder på Thom och mig slår det mig hur många av kläderna – med alla sina fransar och röd-vit-blå detaljer – som känns nästan direkt tagna ur en av de där paraderna som amerikaner alltid anordnar den fjärde juli. Det är ingen hemlighet att Thom Browne inspireras av det amerikanska arvet, men i analyserna har fokus legat på den skarpa sextiotalskostymen, inte på det faktum att det enklaste sättet att förklara Thom Brownes showiga sida är just att han är amerikan – inget land är så genomsyrat av idén om showbusiness.

 

Det känns som om amerikanska designer i dag är mer intresserade av det nationella arvet än tidigare, det finns ett slags övertygelse om att det arvet är intressant. Man ser det till exempel hos Proenza Schouler som refererar till amerikansk konst, hos Rodarte, och även hos dig som hellre vill jobba med Brooks Brothers än med något parisiskt modehus. Varför tror du att amerikanska designer tittar på USA just nu?

– Det är uppfriskande att höra det eftersom många amerikanska designer under åttiotalet och nittiotalet tittade på Europa hela tiden och verkade glömma det vi har här. Det problemet hade Brooks Brothers ett tag, de uppskattade inte vad de hade. Och det var också en av orsakerna till att jag ville jobba med dem, nästan för att påminna dem: glöm inte vilka ni är. För jag tror det finns en amerikansk estetik som är väldigt unik i världen. Det är skönt att höra att folk uppskattar den allt mer. Det fanns en tid då de inte gjorde det.

På senare tid har det funnits ett ökat intresse för hantverk inom modet. Ser du dig som del av den trenden?

– Grunden i mina kollektioner har alltid varit bra arbete. Det är vad mode handlar om till stor del för mig, att kunna göra något på ett vackert sätt, även om det är något fantasifullt som när jag gjorde en byxa med tre ben. Jag gjorde den byxan precis som jag gör alla andra byxor, det var inte bara som om jag satte ihop två byxor. Det är fint att höra att folk bryr sig mer om det. Det finns inget tråkigare än att se fantastiska idéer som är dåligt genomförda.

Tycker du att människor köper för många saker?

– Ja. Jag tycker de borde oroa sig över kvaliteten.

Men är det inte underligt hur människor i modebranschen alltid säger: Köp mindre, hitta din egen stil, följ inte trender. Det känns som om det går emot vad de står för.

– Men det är sant. När någon har på sig olika saker hela tiden så tycker inte jag att det är intressant. Däremot är det vackert när någon vet exakt vem han eller hon är. Självsäkerheten i det är väldigt attraktiv.

Det behövs självförtroende för att hålla fast vid en look.

– Det handlar inte bara om att bestämma sig för en look, utan om att bestämma sig för hur man ser som bäst ut. Om du har olika saker på dig hela tiden lägger folk märke till kläderna mer än de lägger märke till dig.

***

Att folk inte ska lägga märke till dina kläder mer än till dig är en tanke som jag känner igen från en av mina förebilder, skribenten Fran Lebowitz. När jag funderar på det inser jag att om någon är den ultimata Thom Browne-kvinnan så är det hon (sorry Thom, hon råkar faktiskt vara lesbisk). Klädmässigt är hon känd för att alltid ha på sig skräddarsydda kostymer från Savile Row och i Caterine Milinaire och Carol Troys klassiker Cheap Chic sammanfattar hon sin stil med: ”Om man får kommentarer om vad man har på sig, så innebär det att man är dåligt klädd.” Jag känner inte direkt att man blir anonym och osynlig i Thom Brownes kläder, men kanske är det just som han säger: Att om man är självsäker, har en personlig stil – och är en individualist – så blir till och med en kjol med fransar något man kan slappna av i. Även om det råkar vara en modekliché.

 

Fotografi Hasse Nielsen | CameraLink

Mode Polina Aronova | 2B Management

Make up Fredrik Stambro | Agent Bauer

Hår Cim Mahony | LinkDetails

Modeller Victoria Richardson och Anna Zanovello | Wilhelmina Models, Yuri Pleskun | ReQuest Model Management

Fotoassistenter Hugo Arturi och Andreas Joseph

Casting Zan Ludlum

Set design Daryl McGregor | The Wall Group / Bel