”All stor litteratur handlar om en av två möjliga berättelser: en man beger sig ut på en resa eller en främling kommer till stan.” Leo Tolstoj

Efter att ha varit en av de första manliga studenterna på Tokyos modeskola Bunka-akademin bestämde sig Kenzo Takada för att lämna sin frustrerande modeisolering i Japan. Paris lockade. Den mondäna vä rlden. Flärd och glamour. Året var 1964 och han fick en oväntad utbetalning när huset han bodde i skulle rivas inför vinter-OS i Sapporo 1972. För pengarna köpte han en biljett på båten Cambodia som skulle ta honom från Yokohama till Marseille. Redan det första stoppet i Hongkong gjorde ett djupt intryck på honom. Kenzo golvades av alla nya dofter, smaker, färger och all den energi som denna stad, och för honom främmande kultur, presenterade. Fler strandhugg följde – Saigon, Singapore, Colombo, Djibouti, Alexandria – och när Kenzo slutligen nådde Paris var fröet sått till det märke som skulle bli synonymt med ”globalt mode”. Ett märke som kombinerade starka färger, vilda mönster och influenser från hela världen så framgångsrikt att det blev ett av de stora parisiska modehusen. Kenzo Takada hittade snabbt en plats bland stadens unga nattlivsgarde och 1970 öppnade han butiken Jungle Jap på Rue Vivienne. Under det första året visade han hela fem kollektioner och hans bjärta glädjekläder hamnade snart på omslaget av franska Elle. Ett nytt decennium var fött och Kenzos energi och optimism fångade hur unga ville klä sig.

Fyra årtionden senare reste de goda vännerna Carol Lim och Humberto Leon också till Hongkong. Staden gjorde ett starkt intryck på dem – precis som den hade gjort på Kenzo – men nu i form av en massa nya, oupptäckta modeskapare. De bestämde sig där och då för att starta en butik hemma i New York och börja sälja dessa okända märken. Opening Ceremony, som butiken döptes till, föddes på nedre Manhattan men Carol och Humberto var först så rädda för sina kunder att de gömde sig när någon kom in för att handla. Mest av allt ville de hänga med sina vänner och butiken blev snart en samlingspunkt för det hippa Downtown. Året var 2002.

Tio år senare är Opening Ceremony en vallfärdsdestination för shoppingtokiga killar och tjejer på ständig jakt efter det senaste och det hetaste (i dag typ alla), en butik som både i fysisk form och online har lyckats kombinera högt och lågt – från dyra märken som Christopher Kane till billiga flipflopmärket Havaianas – på ett sätt som tilltalar en generation som ser shopping både som ett tidsfördriv och en viktig hörnsten i den moderna kulturen. Carol och Humberto kan i dag pricka av en uppsjö samarbeten kring klädkollektioner eller återlanseringar med allt ifrån konstnären Terence Koh till amerikanska klassiska märket Pendleton. De har gjort en klädlinje baserad på filmen Where the Wild Things Are och tillsammans med Chloë Sevigny är de inne på en femte säsong kläder som en hel värld av unga bönor önskar att de hade i sin garderob.

När lyxkonglomeratet LVMH förra året meddelade att de hade anlitat mannen och kvinnan bakom hipstertemplet i New York som nya kreativa ledare för det drygt 40 år gamla modehuset Kenzo var det ändå många som höjde på ögonbrynen. Vad hade Humberto Leon och Carol Lim gemensamt med Kenzo Takada, förutom att de liksom han hade rötter i Asien? Humberto och Carol var butiksägare och Kenzo var designern bakom ett av Paris stora modehus.

Men ju mer man skrapar på ytan, desto mer framstår valet som genialiskt. Från detaljer som deras gemensamma pitstop i Hong-kong till det faktum att Kenzo också började sin karriär med att öppna butik. Opening Ceremonys koncept bygger på att åka världen runt och hitta nya designförmågor från oväntade länder som Argentina eller Sverige – en global tanke som känns som en modernare variant av Kenzos traditionella mix av kulturella influenser från alla jordens hörn.

Varför tror ni att många var så överraskade när de fick reda på att ni skulle ta över Kenzo?

HUMBERTO Det var helt enkelt oväntat att LVMH kontaktar två personer som är mer kända för att jobba med detaljhandel än med design. Men jag och Carol gör ju redan Opening Ceremony-kollektionen som säljs i 400 butiker världen över och har erfarenhet av att jobba med ateljéer, så för oss var det inte så överraskande. Det som är spännande med oss för LVMH är att vi kan se alla sidor av företaget. Vi är inte bara fokuserade på designen, vi vill följa hela processen, ända fram till kunden.

CAROL Och när man kan Kenzos historia – med butiken han öppnade här på Rue Vivienne när han kom till Paris som han arbetade och designade från – och ser hur det påminner om när vi startade Opening Ceremony, så blir valet mindre överraskande.

j

Efter den succéartade starten för Kenzos linje utvecklades märket snabbt. Med moderniserade kimonos, skor med kaninöron och ett överflöd av blommönster blev han en av modeskaparna som i grunden fångade sjuttiotalets anda. Hippieinspirerade kläder, influenser från traditionella kulturer i Asien, Afrika och Europa, mönster och tryck – alla kollektioner innehöll blommor – och en androgyn attityd, gjorde att Kenzo blev poppis bland människor som jobbade med eller konsumerade kultur – kläder för den globala kulturtantosfären.

Jag möter Carol och Humberto på Kenzos högkvarter, som fortfarande ligger i andra arrondissementet i Paris. Det är borgerliga kvarter. Börsen ligger runt hörnet. På bakgården utanför showroomet står en jättelik kanin, en kvarleva från förre designern Antonio Marras era, som ingen riktigt vet vad de ska göra av i nuläget.

När ni kom till Paris gick ni igenom Kenzos arkiv. Vad hittade ni där?

CAROL Vi gick igenom varje årtionde. De har sparat allt.

HUMBERTO Från början.
CAROL Det övergripande budskapet vi tog med oss var att det fanns mycket att upptäcka när det gäller detaljer, till exempel att finishen på kläderna var så fantastisk att plaggen nästan verkade möjliga att vända ut-och-in. Så det blev en sak vi plockade upp i [den första] kollektionen – ska vi inte göra plaggen vändbara?
HUMBERTO En sak vi tänkte på när vi såg hela arkivet var att Kenzo var väldigt trogen årtiondet han verkade i. På sjuttiotalet kändes det väldigt sjuttiotal. På åttiotalet var han väldigt åttiotal. Det fick oss att tänka att vi är tvungna att se till att allt vi gör verkligen känns nu, att det är något du vill ha på dig just nu. Det ska inte kännas som en ny variant av vintage.

Något som är intressant är att hela Kenzo Takadas era är före internet. Han reste och tog med sig det han såg till Paris. I dag kan man köpa en sari från Indien och få den skickad till sig på tre sekunder med UPS. Vi ser på kultur på ett annat sätt och idén om internationalism finns numera tillgänglig via ett klick.

Turism har ju blivit en massrörelse.

HUMBERTO Kanske är det snarare subkulturer som är dagens motsvarighet [till Kenzos globala influenser]. Saker som är lite mer underjordiska som människor inte kommer i kontakt med så enkelt. Det som är spännande för oss när vi reser är att åka till de konstiga förorterna. Vi bor i Paris nu och vi har varit i nästan alla förorter. Även utanför arrondis-sementen. Så i stället för att åka till Marocko kanske det handlar om att man upptäcker någon spännande marockansk under-jordisk danskultur.

CAROL När man tittar på subkulturer och ungdomskultur, särskilt i förorterna, så känns saker alltid lite ”utanför”. Hur de tolkar mode och gör det till sitt eget är spännande, oavsett om det är genom vintage eller customising. I alla städer hittar man de stora amerikanska och europeiska kedjorna i dag medan det är svårt att hitta butiker som bara existerar på ett ställe. När vi reser älskar vi också att gå till en lokal supermarket och titta på saker som är specifika och regionala.

Finns det något med Kenzos arv som ni har svårare för?

HUMBERTO Nej, egentligen inte, men märket innehåller så mycket information att vi känner att vi måste berätta historien med en tydlig vinkel. Med den första kollektionen renodlade vi allt och nu håller vi så smått på att… Jag menar, vi åter-introducerade tigern, som var med i märket från början men som inte synts de senaste tio åren. Vi bestämde oss också för att tona ner idén om blommor. Vi vill inte känna oss instängda av blommorna och att det här skulle kännas som ett märke som bara kan handla om blommor. Vi ville visa världen att Kenzo var något annat innan det blev ett blommärke. Blommor kommer att komma, det är inget vi vill ta bort helt, eftersom de är så viktiga för märket. Men de är lite mer dolda.
CAROL Jag tycker mina skor är ett bra exempel på hur vi har gjort det [Carol visar sina högklackade skor som påminner om stjälkar].
HUMBERTO Vi har försökt omtolka blommorna på ett sätt som kanske inte direkt uppfattas som blommor utan är mer av en… överraskning.

Jag trodde ni var lite tveksamma till Kenzos hippie-era.

HUMBERTO Well… det är sant. Vi tänker inte inte ta oss an hippiedelen men vi försöker berätta storyn utan att det känns som att vi omtolkar vintage. Jag tror inte gårdagens hippies är samma sak som dagens hippies och om man vill ha dåtidens hippiestil så finns den hos varenda klädkedja. Det är mer spännande att undersöka vilka dagens hippies är. För mig är det Occupy Wall Street-rörelsen. Vi är intresserade av att undersöka samtiden. Det är det enklaste sättet att förklara det på.

”En riktigt bra berättelse som håller över tid handlar om var och en, annars kommer den glömmas bort. Det udda och främmande är inte intressant – endast det djupt personliga och bekanta.” John Steinbeck

När historien om Carol Lim och Humberto Leon berättas i media börjar den nästan alltid med en anekdot om hur det gick till när de blev vänner. Humberto lurade med sig Carol ut på en fest när de gick på University of California i Berkeley, hon var klädd i pyjamas och på väg att lägga sig men lät sig övertygas och satte bara på sig ett par högklackade skor. Så startade en vänskap som tog dem från västkusten till östkusten och slutligen till Paris och den absoluta modeeliten. Berättelsen cementerar bilden av Humberto som den pådrivande spontana och Carol som den mer praktiska av de två (det räcker med att bara ta på sig ett par skor med hög modegrad för att man ska vara festredo). Men faktum är att vad Humberto hade på sig under den kvällen är minst lika avslöjande, eftersom det säger något om hur personliga alla projekt är som Opening Ceremony tar sig an.

Carol har sagt att du hade på dig en Pendleton-skjorta och ett par manchesterjeans från Levi’s.

CAROL Ja! Levi’s 517.
HUMBERTO Ha ha, hur hittade du det?

Jag tycker det är intressant eftersom det visar att Pendleton alltid har varit en del av er värld [2010 lanserade Opening Ceremony ett samarbete med det legendariska amerikanska märket]. Det var inte något som uppstod under heritagemoderuschen.

CAROL Nej, nej, nej.
HUMBERTO Alla samarbeten uppstår ur något som hänt oss. Vi gjorde Maui and Sons för att alla kidsen på min skola hade på sig deras dyra t-shirtar. På den tiden kostade de 40 dollar, men vi hade inte råd med dem. Till slut övertygade jag min mamma om att köpa en till mig på rea. Hon köpte en i storlek large eftersom hon tyckte att jag skulle kunna växa i den. Jag var en liten kille… och jag har fortfarande den där tröjan! Sedan gjorde vi ett stort samarbete med dem. Det är för att vi verkligen gillar de här märkena som vi har kunnat fånga essensen och berätta deras historia.
CAROL Det finns alltid en personlig koppling. Det börjar med en konversation: ”Åh, kommer du ihåg den där skjortan du hade? Kommer du ihåg det där märket som vi var besatta av? Jag undrar vad som hände med dem? Vi borde kontakta dem.” Ofta är det mer spännande när märket svarar ”Varför ringer ni oss?” och vi måste förklara varför deras märke betyder så mycket. Pendleton är en bra story eftersom de bara sålde i friluftsaffärer och sådant. De var lite rädda å våra vägnar: ”Är ni säkra på att ni vill köpa in det här? Vi tror inte det är intressant för er kund.” Men sedan förklarade vi varför vi var stora fans och berättade historien för våra anställda som i sin tur berättade den för kunderna.

j

När man träffar Carol och Humberto är det inte svårt att förstå varför de är framgångsrika. De smittar en med sin entusiasm. Allt är ”spännande”, allt är ”fantastiskt”, allt är ”intressant”. Det verkar inte finnas några problem i deras värld, bara möjligheter. Genom att ständigt utgå från sig själva har de hittat ett sätt att få kommers att kännas äkta, något som är kattmynta för en modevärld som känns allt mer bortkopplad från skapande och kreativitet. Humberto, för dagen klädd i en collegetröja med tigermönster från Kenzo, är den som pratar mest. Carol, i mörkblå byxdress, är något mer lågmäld. Men när man ser på dem som team upplever man dem som oerhört sammansvetsade. De säger själva att deras devis är att göra sådant som de älskar – och det märks.

Den personliga kopplingen till Kenzo hittar man, precis som med Pendleton, också långt tillbaka i tiden. Allt startade i Kaliforniens shoppingcentrum. I second hand-butiker hittade Humberto och Carol gamla Kenzo-kläder – Humberto har en liten sam-ling med omkring trettio vintageplagg. Det var i shoppingcentret som de två växte upp och hittade sin identitet, och de återkommer ofta till hur viktigt ”mall culture” är för dem.

Kan ni förklara för mig som inte är amerikan vad ”mall culture” är och hur det var att växa upp och gå till köpcentret?

HUMBERTO Alltså köpcentret, när vi växte upp…
CAROL Det var fantastiskt.
HUMBERTO Det var fantastiskt och väldigt annorlunda från dagens gallerior. Köpcentret var en plats där ungdomar hängde. Det var en mötesplats och man såg alla sorters människor. När vi växte upp vände sig gallerior till alla. Så det fanns särskilda affärer för specifika subkulturer. Det fanns Hot Topic för gothkidsen, och så fanns Contempo Casuals som var mer riktat till en sexig tjej som gillar mönster.
CAROL Man kunde hitta alla dessa märken som hade ett eget perspektiv och en egen prägel. Om någon hade på sig kläder från ett märke så förstod folk att ”Jaha, det är det där du gillar. Och du lyssnar på den sortens musik”.
HUMBERTO Alla märken hade sin egen identitet. Massmarknadsmärken hade en specifik ståndpunkt på den tiden. Benetton var så italienskt och preppy. Esprit var väldigt amerikanskt, med mönster och överdimensionerade, underliga passformer.

Ert asiatiska påbrå, hur har det påverkat er? Ni har ju båda två asiatiska mödrar.

HUMBERTO Vi växte upp i asiatiska hem. Min pappa är från Peru och min mamma är kinesisk, men det var hon som styrde och ställde därhemma. Våra familjer kom till USA och startade företag från ingenting, vi såg dem kämpa, utvecklas och göra allt för oss. Så att starta ett eget företag var det sämsta vi kunde göra enligt våra föräldrar. Att vi lämnade våra jobb inom lyxindustrin [Humberto jobbade på Burberry, Carol på Bally], som dessutom gav dem en massa handväskor… Att vi lämnade det och startade eget var fruktansvärt. De sa bara ”Vi hade också företag och det var så mycket problem och varför vill ni göra det? Ta ett vanligt jobb i stället!” Men i hemlighet sa vi: ”Vi vill resa. Vi vill inte sitta på ett kontor.” Så vi gjorde det ändå och vi hade redan sagt upp oss när vi berättade för dem. Annars hade de saboterat allt. Men troligen fick de oss att jobba hårdare.
CAROL Jag tror också det är därifrån vi har fått idén om att saker och ting ska vara prisvärda. Våra föräldrar hade inte en massa pengar och frågade hela tiden: ”Kommer det här plagget hålla?” Jag kommer ihåg när min mamma köpte min första Benetton-klänning och sa: ”Det här är bra kvalitet.” Jag har fortfarande kvar den.
HUMBERTO Nu tittar vi på varje plagg och frågar oss: ”Kommer kunden tycka att det här är ett bra pris?” Och vi tänker på att plaggen ska kunna ha flera funktioner. På sätt och vis försöker vi nog fortfarande övertyga våra mammor: ”Kolla, jag ska köpa det här! Det kan också användas så här och så här!”

Är det därför ni har sänkt priserna på Kenzo?

HUMBERTO Det verkar kanske väldigt uttänkt men det var mest så att vi tyckte att priserna skulle reflektera plaggen. Och vi ville att allt man ser på catwalken skulle vara till salu. För oss är det spännande att man som kund kan titta på visningen och tänka att allt kommer finnas i butik. Så därför ville vi inte göra något underligt och lyxigt bara för visningen.

Showpieces?

HUMBERTO Det kan finnas showpieces, men de ska vara på riktigt och gå att köpa. Det handlar mer om att tänka: ”Hur designar man en kollektion där man kan titta på plaggen och fatta varför de kostar så mycket?” Om man kollar på kapporna med stickade ärmar så är de väldigt intrikata. Jag tror de kostar 850 euro, men man förstår varför, det är inte ett chockerande pris. Så det är inte så att vi försöker sänka priserna, utan vi vill att allt ska ha ett rimligt pris.

Historien som Humberto Leon och Carol Lim har velat berätta om Kenzo är en om energi. Genom att gå tillbaka till ursprunget, till det de har gemensamt med Kenzo, har de blåst nytt liv i ett märke som efter att Kenzo Takada pensionerade sig 1999 och lämnade över till italienaren Antonio Marras i mångt och mycket fortsatte i de invanda spåren med en mix av globala influenser, starka mönster och optimism.

”Ibland är verkligheten för komplex. Berättelser ger den form.” Jean-Luc Godard

Den första visningen för Kenzo under ledning av Carol och Humberto, vår- och sommarkollektionen 2012, bröt tydligt med det Kenzo hade varit under det senaste decenniet. Kollektionen saknade de typiska globala influenserna. Visningen var streetig och avslappnad, Chloë Sevigny modellade, Spike Jonze filmade och Jason Schwartzman spelade skivor. Gästerna kunde komma och gå – showen repeterades varje kvart. Kläderna blickade tillbaka till de allra första kollektionerna under Kenzos sjuttiotal med starka färger och mönster, uppblandat med en urban attityd, den färgblockande konstnären Ellsworth Kelly och upstate New York.

Den här säsongens kollektion var mer varierad. Under visningen i atriet på Université Pierre et Marie Curie åkte modellerna rulltrappa mellan de olika nivåerna där besökarna var utplacerade på en enda lång front row. Den här gången var det andra influenser i kollektionen. Kenzos tiger fick ett kärt återseende, de Maokostymer han visade under åttiotalet gick igen i röd sammet. Kappor med stickade ärmar. Vida, randiga byxor. Smaragdgröna byxdressar. Paris-chica jackor.

Carol och Humberto har träffat Kenzo Takada en gång och de har skickat brev till varandra. Enligt Humberto tycker Kenzo att energin är tillbaka i huset. Det är inte så förvånande, för även om radarparet uttryckligen säger att de inspirerats väldigt mycket just av den energi som märket hade när det startades, är det också tydligt att Carol och Humberto själva har fört med sig mycket av den nybyggaranda som karaktäriserar amerikansk kultur.

I år fyller Opening Ceremony tio år och ursprungsbutiken har fått sällskap av systerställen i Los Angeles, Tokyo och nu senast i London. Vi pratar imperium. Förutom märkets alla samarbeten (till exempel Adidas Originals, Sunpocket, Topshop och Mupparna utöver de redan nämnda) lanseras i höst även magasinet Opening Ceremony Annual. Samtidigt kan man på sajten följa tv-kanalen OCTV, tillsammans med en blogg där personalens tips blandas med nyheter från butiken. Här blir deras förmåga att få saker och ting att kännas äkta uppenbar. Intrycket är nämligen en märklig känsla av att man, trots att vi har att göra med en butik, helt och hållet dealar med riktiga personer. När Chloë Sevigny visar runt oss i sin lägenhet och garderob känns det som att vi ser den verkliga Chloë, så som hon är med sina vänner. Vi ser heller aldrig bara en modell som har klätts i snygga kläder för att se cool ut, i stället kommer vi i kontakt med personer som verkar ha spännande intressen och liv.

Så styrkan hos Carol och Humberto ligger både i den energi och inspiration de utstrålar, men också i att de får allt att kännas personligt. De kallar det ”storytelling”, men den typen av urvattnat reklamspråk fångar faktiskt inte hur unika de är i dagens massproducerade värld. En värld där varje trend framställs som att den passar alla med bara små förändringar, där ”personligt” innebär att man får välja färg på väskan.

Carol och Humberto verkar på så sätt ha knäckt koden för hur man ska förhålla sig till samtiden. De verkar trivas i nuet. För dem tycks shopping och konsumtion aldrig vara ett nödvändigt ont – det är en livsstil.

Ni måste verkligen gilla shopping.

CAROL Vi älskar shopping.

Började det i köpcentret?

CAROL Ja, troligen! Och med våra familjer, våra mammor…
HUMBERTO De är besatta av shopping. Vi gick alltid och handlade med dem och när jag och Carol började resa tillsammans, reste vi för att shoppa. Det var så Opening Ceremony startade. Det handlade om vår jakt på udda saker. Men udda i bemärkelsen att de är typiska för landet vi reser till.

Jag kanske kommer från en helt annan kultur, men jag tycker shopping känns ännu mer svartmålat än mode. En del människor gör också en uppdelning mellan mode och shopping.

HUMBERTO Vad menar du?

Många tycker att det är okej att gilla mode men inte shopping.

CAROL Att det upplevs som glupskt eller något?

Jag tror det ses som materialistiskt, som om man borde gilla mode ur ett estetiskt perspektiv.

CAROL Jag tror att shopping kan vara många saker. Det betyder inte att man är på Rodeo Drive med en massa shoppingpåsar.
HUMBERTO Det är inte Julia Roberts [i Pretty Woman].
CAROL Shopping är också när man går till loppmarknader…
HUMBERTO Att köpa mat är shopping för oss. Eller pennor på flygplatsen. När vi pratar om shopping menar vi inte att vi köper pälskappor, ha ha. Till exempel, när vi var i Brasilien och upptäckte Havaianas – det är ett väldigt bra exempel på hur vi shoppar. De kostade tre dollar styck. Vi var de första som sålde dem på den amerikanska marknaden. När vi pratar om ”udda saker” menar vi att vi tycker om all sorts shopping.
CAROL Jag skulle ifrågasätta vem som helst som säger att han eller hon inte gillar shopping. För oss är det shopping att köpa musik på iTunes eller en bok.
HUMBERTO Man köper konst. Eller möbler. Vi älskar det!

Ni har sagt att ”detaljhandeln just nu är formbar och kan förändras på en global skala”. Vad menar ni med det?

HUMBERTO Med Opening Ceremony har vi aldrig öppnat en mallad butik, alla butiker är olika, utbudet skiljer sig åt mellan dem. Vi har en affär i ett hotell som kanske ligger 20 kvarter från vår andra butik i New York men den är så annorlunda kurerad att det finns skäl att gå både till Ace Hotel och till downtown-butiken. Jag tror att Kenzo har 90 butiker runt världen och vi vill att varje butik ska ha sin egen identitet. Vi gjorde om butiken på Rue de Rennes, det finns mycket kultur i området och intressanta bokhandlar som vi älskar att gå till så vi beslutade oss för att ha en bokavdelning i affären med utvalda böcker. När vi gör butikerna på Place des Victoires eller i Madeleine kommer vi också vilja titta på var de ligger och använda oss av det. Idén om en Gap-butik i varje hörn som ser exakt likadan ut överallt känns allt mindre intressant.

Ni lade ut krokar och hintade att ni var intresserade av ett jobb som Kenzo. Hur gör man det?

CAROL Genom en massa samtal med människor som frågar oss vad vi vill göra.
HUMBERTO Vårt tioårsjubileum närmade sig och vi hade kontaktats av en massa olika företag om att bli creative directors. Vi har gjort så många samarbeten nu att vi verkligen ville ta det till nästa nivå. Att Kenzo är ett märke som har en historia är viktigt för oss. Det var ett av märkena vi var intresserade av och LVMH kontaktade oss för att säga att de kollade på oss för det här projektet.

Kontaktade de er specifikt om Kenzo?

HUMBERTO Ja. De ville veta vad vi höll på med och om Kenzo var något som intresserade oss och som av en slump var det något vi hade pratat om också, att det skulle vara ett av våra drömjobb.

I en bok om Kenzo av Ginette Sainderichin summerades hans motto som ”Tiden öppnar dörrar för dem som vet hur man väntar”. Det är nästan tvärtemot vad ni hållit på med, ni har alltid tagit tag i möjligheten.

CAROL Jag tror vi har haft tur med timing. Om någon hade frågat oss för tio år sedan om vi såg oss själva på Kenzo så skulle vi sagt nej. Men tio år senare gör vi ett fantastiskt projekt som är väldigt personligt och speciellt för oss. Det är ett bra exempel på hur vissa saker kommer med tiden.
HUMBERTO Men vi har också en idé om att vi nästan kan påverka ödet. Vi har alltid pratat om det. Ödet är något som bara ska hända, men det finns sätt att påverka ödet och inte vänta på att det ska inträffa – utan i stället göra det till verklighet.

Som i Terminator 2?

HUMBERTO Ha ha. Om vi var tvungna att jämföra det med en film, så ja. Vi är inte direkt typerna som sitter och väntar.