Du sätter dig ner på en visning och du vet, du känner, att du får vara en del av något väldigt speciellt. Du känner buzzet, vet att alla vill vara där och att många i efterhand säkert kommer låtsas att de var det. De rätta ansiktena syns i publiken, de där som även kan avgöra vad som händer efter visningen, de vars garantistämpel har makten att ta designern till modevärldens allra heligaste, innersta rum. Förväntningen dallrar i luften. Allt avgörs här och nu.

Jag har varit med om det två gånger i mitt liv. Den första var när Riccardo Tisci presenterade sin andra kollektion i Milano, långt innan Givenchy ens nämndes. Den andra var när Thomas Tait visade sin tredje kollektion, den som gav honom både ett stort genomslag och en supporter i Cathy Horyn, modevärldens kanske allra mäktigaste kritiker.

När det hände hade jag redan hunnit intervjua Thomas för Bon. Mina kollegor, Marcus Söder och Naomi Itkes, modechef respektive moderedaktör på Bon, upptäckte honom redan när han gjorde sin examenskollektion på Central Saint Martins och förstummades över hur bra den var. Strax därefter stylade de den då 23-årige Taits första visning. Samtidigt gjorde de en film med honom och Noomi Rapace för Bon.se. I dag jobbar Marcus fortfarande nära med Taits kollektioner. Det föreligger alltså möjligtvis ett visst mått av jäv här, men det är först och främst ett bevis för hur golvade vi på Bon är (och länge har varit) av den här unge, kanadensiske modeskaparen och hans passion, kunskap och kreativitet.

Den senaste kollektionen, vår/sommar 2013, presenterades en tidig tisdagsmorgon i skateparken under brutalistiska Southbank Centre i London. Det var första gången Thomas på riktigt gav sig i kast med starka färger. I övrigt var hans rigida men fjäderlätta, sportiga men chica stil intakt.

Nu, när vi ses ett par veckor senare, befinner vi oss i Paris. Thomas är här för att sälja in sin vårkollektion. Han har valt att inte visa tillsammans med de andra unga Londondesignerna, något som har startat ett rykte om att han är motvalls, en enfant terrible, Londons svarta får. Det är ett val som, enligt brittisk modepress, även avspeglar sig i hans minimalistiska design: Londonmodet är ju annars känt för galna mönster och eklektiska blandningar. Pratet på stan gör Thomas Tait irriterad.

– Det är många som frågar ”Vad är det för mening med att göra uppror mot det London har blivit känt för?” och säger att ”Thomas är Londons underdog, det svarta fåret under modeveckan”.

Var kommer den uppfattningen ifrån egentligen?

– Det undrar jag med! Den kommer nog ifrån att jag visar på mina egna ställen och använder privata showrooms. Det handlar också om att jag gör något som estetiskt skiljer sig från det som nu har blivit kommersiellt framgångsrikt. Som Mary Katrantzou till exempel, som det var ett stort buzz kring och som nu håller på att bli ett respektabelt varumärke som samtidigt är en finansiell succé.

Men du har ju själv bestämt dig för att inte visa med de andra unga Londondesignerna här i Paris, så du är ju lite…

– Nej! Det där tycker jag är oerhört frustrerande. Folk utgår bara från att man är en snobb
eller en bortskämd unge, men jag hyser verkligen stor respekt för vad de [andra designerna] gör. Det handlar mer om att jag redan har en plan för hur jag vill att saker ska se ut och kännas.

Just precis det – att veta exakt vad man vill – är en egenskap jag alltid beundrat hos andra. Själv är jag snarare den eftertänksamma typen som kan se olika sidor av myntet och alltid förstår den andra sidans argument. Thomas berättar om den amerikanske fotografen Gregory Crewdson och om det enorma intryck han gjorde när Thomas 18 år gammal besökte Paris tillsammans med sin syster. Crewdson skapar fotografiska scener som föreställer amerikanska hem och miljöer och han är känd för att planera sina bilder in i minsta detalj.

– Du vet, det är som om han hade en bild i sitt huvud från den första dagen [som han kom på idén] och sedan har han lyckats få ihop allt han såg för sitt inre öga i ett fotografi. Det är galet egentligen men också coolt att han lyckas ta sina idéer hela vägen – och resultatet är helt perfekt.

Jag förstår varför du gillar honom. Precis som Crewdson vet du exakt vad du vill och hur du vill att det ska se ut.

– Jag är väldigt envis. Men det har också varit ett problem för mig. Ibland är det väldigt frustrerande att veta vad man vill… Jag kommer i håg när jag var liten, när mina föräldrar tog med oss hem till någon, på julfest eller bara till en plats där jag aldrig varit tidigare. Då brukade jag visualisera precis hur det skulle se ut och hur det skulle lukta där. Jag visualiserade exakt hur människorna skulle se ut och när vi kom dit såg det så klart helt annorlunda ut. Varje gång chockerades jag över min egen besvikelse. Jag var väldigt ung så det var kanske lite tokigt, men jag kan se hur det där har följt mig genom livet och nu utvecklats till något annat. Nu är det mer som att ”jag betalar räkningarna, jag kommer lägga min energi på detta och jag tar allt ansvar. Om det inte blir exakt som jag tänkt att det ska bli, varför ska jag då göra det?”.

Låt oss återkomma till den här perfektionismen senare. Först lite bakgrund. Thomas Tait är född och uppvuxen i Montreal, Kanada. Han kommer från en ”tråkig” förort som ”ser ut som en scen ur The Virgin Suicides” och där folks liv kretsade kring golf och segelklubben. Pappa Tait, som är från Skottland, jobbar för Bombardier, flygplanstillverkaren, och Thomas mamma, som är fransk-kanadensiska, är engelskalärare. Thomas har två äldre systrar, en av dem är lesbisk och Thomas diametrala motsats. Mode var inget som han tog till sig när han var liten, det existerade inte, men han var alltid väldigt noggrann med vad han gillade visuellt, vad som var snyggt och vad som var fult. Och Thomas stack ut. Han beskriver det som att han, genom sin klädsel, fick
andra att känna sig obekväma. Inte för att han var så moderiktig utan bara på grund av att han hade en alldeles egen idé om hur han ville se ut.

Minns du vad du brukade ha på dig?

– Allt möjligt. Jag var djupt influerad av popkultur. Jag hade en fas då min klädsel var direkt kopplad till det jag såg på tv. Jag såg något, blev väldigt intresserad av det och sen var jag tvungen att återskapa vad jag sett. Men hur jag kände mig påverkade också hur jag klädde mig. Efter ett tag blev jag missnöjd med hur mina kläder såg ut så jag slutade anstränga mig. Jag slutade klä mig. Jag gick till skolan i mysbyxor varje dag. Jag sov i dem och sedan gick jag till skolan i dem. Det var ganska äckligt. Men jag var trött på att vara besatt av saker.

Förra gången vi pratade berättade du hur du tyckte att mode skulle vara nästan skrämmande, att det inte skulle vara alltför tillgängligt. Håller du fast vid det?

– Jag tror att vad jag försökte säga var att mode inte ska vara för gulligt eller försiktigt. Det är ett ganska starkt uttalande, men jag tycker om när saker gör en lite osäker. Jag uppskattar när det finns en känsla av fara, inte som i motorcyklar och skinn, utan mer som att man är på ett ställe man inte är bekant med. Det kan vara väldigt skrämmande för folk. Personligen gillar jag inte
när saker och ting är alltför söta redan från början, som när folk tittar på en visning och tycker att
den ser fantastiskt ut och vill köpa allt direkt. Då känner jag att något saknas. Det måste finnas ett element av rädsla, en känsla av att där finns något som går lite utanför vad man är bekväm med. Tillräckligt realistiskt för att man ska kunna relatera till det, men samtidigt så flippat att man blir intresserad och rädd på samma gång.

Men på många sätt går modet just nu i motsatt riktning: med kändislinjer och de stora kedjornas designersamarbeten. Alla är en del av mode och alla är intresserade av mode.

– Jag tycker det är väldigt ohälsosamt.

Tror du att mode kommer bli mindre tillgängligt?

– Nej, det blir mer och mer tillgängligt. I alla fall när det gäller hur medvetna människor är om mode. Det känns som om vi börjar nå en punkt där vi måste sätta nya gränser. I dag separerar vi prêt-à-porter och haute couture. Vi kanske kommer till en punkt där vi behöver en ny terminologi. Inte så att jag vill ha ett klass-system för mode, utan mer för att förklara för människor vad som är realistiskt och orealistiskt. Walmart använder till exempel toppmodeller i sina kampanjer. Det är den typen av kläder som folk har råd med, men kampanjerna med supermodeller ger inte en lämplig bild av hur en person ska se ut. Jag är fascinerad av toppmodeller och jag älskar dem, men jag har en realistisk syn på att de är helt olämpliga för den delen av marknaden.

I det parisiska showroomet visar Thomas Tait upp sin senaste kollektion, vår/sommar 2013. Den är mer kulört än tidigare men de typiska Tait-signaturerna finns fortfarande kvar. Den sportiga känslan, kokongjackor, shorts, boxiga toppar. Jag frågar vilket som är hans favoritplagg och han visar ett par kortbyxor i ett stretchigt sidenmaterial där stretchen underligt nog är vertikal i stället för som brukligt, horisontell. Thomas berättar hur han förälskade sig i materialet redan under sin skolgång, men då var det för dyrt för honom.

– Det är ett italienskt väveri som vanligtvis bara jobbar med silke och som gjorde det här stretchtyget lite slumpmässigt. Jag tog med ett prov från dem, men glömde att skriva ner informationen. Den här säsongen hade jag bestämt mig och jag gick igenom hela agenturen [på jakt efter tyget]. Till en början kunde jag inte hitta det. Agenturen ringde runt till alla de jobbade med och till slut hittade vi tyget. Jag blev så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. De här shortsen är en perfekt illustration av vad jag vill göra. Det är lustigt hur lätt de viker sig uppåt men sedan vägrar åt det här hållet.

Thomas visar vad han menar genom att först skrynkla ihop shortsen vertikalt. Men när han trycker i sidled beter sig tyget som ett papper och böjer sig bara.

Han fortsätter sedan att gå igenom och visa favoriter från kollektionen och jag får prova en jacka som är lätt som en sommarbris. Han pekar ut hur fickorna är transparenta på insidan så att man kan öppna jackan för att se var man har nycklarna eller plånboken. Aldrig mer gräva i fickorna helt enkelt. Thomas skämtar om att han gillar att föra in sin dagliga lathet i kläderna.

Han berättar också om hur han på våren, när det börjar bli varmare, ofta känner sig obekväm med sin kropp och gärna bär sin rock lite för länge. Han har därför velat skapa kläder som inte nuddar kroppen: särskilt när det blir varmt ogillar han att kläderna klänger sig fast.

– Jag hade en idé om att endast den nödvändiga delen av plagget ska röra vid dig. Så det som är coolt med de här shortsen är att de känns som om du har på dig en linning, de nuddar dig bara i midjan, och de är så lätta att det först känns lite underligt, som om du går runt naken.

Kollektionen i sig är långt ifrån naken. En journalist som intervjuade Thomas efter visningen påpekade att den var förvånansvärt påklädd för att vara en vår- och sommarkollektion.

– Jag gillar tanken på att kunna ha på sig kläder även under sommaren. Ibland hör man modeskapare som pratar om att de vill hylla kvinnligheten och att visa upp den. Jag känner en hel del fabulösa kvinnor med fantastiska karriärer, som bär väldigt dyra saker. Men ingen av dem köper kläder för att de vill visa upp sina kroppar, utan för att dölja problemen de har med kroppen. Det är viktigare att tänka på en viss kvinnas kroppskomplex än att säga ”Kvinnor har tuttar, låt oss hylla tuttar!”.

Thomas kläder är motsatsen till kurviga, de står ofta ut från kroppen, men de verkar ändå inte syfta till att helt dölja den. I stället för bröst är det andra kroppsdelar i fokus, som axlar eller hals, men aldrig på ett överdrivet, dramatiskt sätt. Det handlar mer om hur en halterneckklänning är skuren eller om en plisserad polokrage av skinn.

Du gillar axlar ser jag.

– Ja. Jag antar att de ramar in ens silhuett, i alla fall framifrån. Jag gillar axlar: män och kvinnor har axlar och jag har alltid varit lite självmedveten över mina axlar eftersom de är väldigt breda. Men jag har lärt mig att tycka om dem.

Och din antagningsansökan till Central Saint Martins handlade om skelettsjukdomar.

– Nja, det fanns en sektion som handlade om det. Kraftig kyfos, puckelrygg. Jag hittade en massa foton av barn med deformerade ryggar. De var väldigt söta barn med väldigt hemska ryggar. De såg ut som ormar, ryggraden var helt fel. Så det såg väldigt skrämmande och ruskigt ut. Jag hade också en sektion som handlade om ådror. Jag hittade en webbsida för folk med en fetisch för ådriga kvinnor. Det var kvinnor som tränade så mycket att deras blod-
ådror ploppade ut överallt. Det blev lite för… Jag var mer eller mindre vansinnig när jag lämnade in min ansökan. Jag var helt besatt av att lämna Kanada och bo i London.

I din examenskollektion från Central Saint Martins pratade du om att överdriva benstommen.

– Ja, den handlade mycket om skulderblad i profil.

Men tror du att du är intresserad av att dölja kvinnliga former?

– Jag tror inte att jag försöker skapa en missformad silhuett. Jag tror mer att min examenskollektion handlade om att sätta fokus på en kroppsdel som folk kanske inte normalt sett associerar med skönhet. Jag tycker alltid att ryggen är sexigare än framsidan.

Det är du och Yohji Yamamoto. Han gillar också ryggen.

– Åh, cool! Jag tror det började så. Nu är det mer en känsla. Jag sluter ögonen och försöker tänka hur det skulle kunna kännas att ha på sig plagget. Jag tror jag blev mer medveten om det här när jag började sälja. Jag fick ofta höra saker som att någon inte ville visa sina vader. Jag blir oerhört känslig för hur någon kan känna sig eller hur missnöjda de kan vara med sin kropp och hur det påverkar deras vardag. Man börjar lägga märke till hur människor väljer att gå eller sitta i en vinkel som fungerar för dem. Man vill göra kläder som… Att man går till en affär och man tar på sig plagget och inte behöver justera det, utan bara kan gå direkt därifrån och känna sig fantastisk. Jag vill göra något som folk kan känna sig bekväma i. Inte som i mysbyxor utan mer att de inte behöver oroa sig över sin kropp, över en valk eller gäddhäng.

Mode handlar ofta om kroppen och om idéer om kroppen. Yves Saint Laurent sa en gång att den moderna kvinnan är benig. Att kurvor var något som tillhörde dåtiden, Renoir. Finns det en känsla av modernitet i smalhet?

– Nej, jag ser det inte på det sättet. Jag hatar ordet fet, jag hatar när människor gör narr av överviktiga personer. Jag är den enda smala personen i min familj. Jag ser det inte som modernt att vara smal. Jag kan förstå att plagget ser bättre ut om inget drar och trycker på det. Plagget talar för sig självt då. Men jag tror inte straighta män vare sig förstår sig på beniga kvinnor eller tycker de är heta. Mode bryr sig inte nödvändigtvis om straighta män, vilket är ganska knasigt eftersom många straighta kvinnor bryr sig om mode. Kvinnor klär sig för sig själva, eller för att imponera på varandra snarare än på männen. Sedan klagar de på att de inte kan hitta en man. Sluta svälta dig liksom, haha! Men visst, från ett modeperspektiv förstår jag att plaggen ser bättre ut och det är vad det handlar om för mig. Men det är synd om modellerna. De flesta börjar när de har en sådan kroppsbyggnad, men de blir inte verkligt framgångsrika förrän de är 21 eller 22 och precis då blir deras höfter bredare. Det är då det blir sorgligt för de vill så klart fortsätta tjäna pengar och fortsätta vara framgångsrika. Det är farligt och väldigt ohälsosamt. De borde organisera sig fackligt.

–

Vi tar en taxi för att äta middag på en fin restaurang i Paris. Den är traditionstyngd med namn som Zola, Éluard och Hemingway i sina annaler. Vår servitör vägrar servera vinet vi väljer eftersom det inte passar med maten. Thomas passar in här i sina hudnära jeans, slappa t-shirt och boxiga, svarta skinnjacka. Han tillhör på något sätt den här delen av Paris, den mondäna världen. Han talar dessutom flytande franska men förklarar i taxin på väg till restaurangen att han ogillar att prata franska i Paris eftersom alla bara vill snacka om Quebec. När Thomas flyttade till London var han, 20 år gammal, en av de yngsta någonsin att bli antagen till masterprogrammet på Central Saint Martins. Strax därefter vann han Dorchester Collections modepris, i konkurrens med Mary Katrantzou och Louise Gray. Hans utbildning innan London var praktisk: en modeskola i Montreal där de andra studenterna mest gillade Juicy Couture och Von Dutch. Han var den ende killen.

Thomas Tait är en ung designer, han är fortfarande i början av sin karriär. Han är ung som person också, men själv verkar han tycka att han redan är gammal. Kanske hör det ungdomen till att känna det som om tiden inte räcker till. Kanske förstärks det av modets natur, en del av de designer som inledde printrevolutionen i London känns redan helt passé. Det finns en fara i att bli uppmärksammad tidigt.

Samtidigt är det lätt att se att Thomas Tait är inne på en bana som kommer ta honom så mycket längre än de flesta modeskapare från London. Det finns en röd tråd i hans kollektioner som är tydlig även när han kastar sig från ljusa pasteller, Nike-skor och ledsna solglasögon (vår/sommar 2011) till plisserat skinn och grön sammet (höst/vinter 2012). Oavsett stämning genomsyras kollektionen av honom själv, hans estetik och personlighet. Han känns på många sätt färdig utan att för den skull vara statisk. Det skulle inte förvåna mig om han tog sig an prints i en kommande kollektion. Men i så fall skulle det inte se ut som London, bara som Tait.

Thomas säger att han inte förstår alla som säger att de skulle vilja vara 20 igen, själv längtar han till 30.

Men jag kan känna så ibland, att jag vill vara 20 år gammal igen.

– Och ändå veta vad du vet nu?

Ja. Allt eftersom jag blir äldre tänker jag ofta ”Varför var jag så osäker på mig själv och min kropp när jag var yngre?”. Nu ser jag det annorlunda. När jag var 24 och studerade i Italien träffade jag en grupp italienare som jag tyckte var så snygga och jag undrade hela tiden varför de hängde med mig. Men nu när jag ser tillbaka ser jag att det inte var någon skillnad mellan dem och mig.

– Jag tror det finns en förväntan som har att göra med att man hör äldre människor säga
saker som ”Jag önskar att jag var i din ålder” eller ”Åh, jag kommer ihåg när jag var lika gammal som du.” Nu är jag 25. Jag har mitt eget företag. Jag bor i Hackney, som antagligen har den högsta koncentrationen av attraktiva ungdomar på jordklotet – tillsammans med Brooklyn. Men jag har aldrig sex, jag blir aldrig utbjuden på en date. Jag har en massa vänner och vi har kul och vi hänger. Det här är min tid, jag borde vara ursnygg, jag borde ha kul, jag borde göra det ena och det andra. Vad är det för fel på mig? Jag tror bara att man ofta är väldigt osäker i den här åldern. Att man har en massa förväntningar och en känsla av att det borde vara ens bästa tid. Men ens bästa tid kanske är i 30-årsåldern, 40-årsåldern eller 50-årsåldern. Jag har vänner i 30-årsåldern och de pratar om när de var lika gamla som jag och det är roligt att se att de fortfarande har kul och inte oroar sig för en massa saker. Det är något att se fram emot.

Jag tror det är viktigt att uppskatta den ålder man är i. Jag är 38 nu och om tio år, när jag tittar tillbaka på när jag var 38, kommer jag tänka ”Gud, jag såg så ung ut, jag var bara 38, varför uppskattade jag inte det?”.

– Det är sant. Jag vill inte vara i en situation när jag är 40 och tänker ”Jag var 24 år gammal och jag bodde i London och jag var smal och lång.” Jag vill inte ångra det. Men samtidigt vill jag inte tänka ”Åh, det var tider det!”. Jag vill se fram emot vad som kommer hända. Jag vill tänka ”Det var fantastiskt, men det är också fantastiskt här och nu.” Jag vill se saker på ett nytt sätt. Jag vill alltid vara nyfiken på nästa sak. Inte som Madonna, jag vill inte desperat försöka vara ung och återuppfinna mig själv. Jag vill vara nyfiken och samtidigt chill med förändringen.

Det slår mig att Thomas inte verkar fungera som andra modeskapare. Många verkar försöka stoppa in så mycket inspiration och visuell näring som möjligt i sin design med förhoppningen att något modernt ska komma ut. För Thomas verkar allt i stället komma inifrån, något som tycks korrespondera med det här att han alltid vet exakt vad han vill. Han förklarar också att han inte har tid att gå på utställningar och sådant, all hans tid går åt till jobbet.

Var kommer din inspiration från då?

– Det startar alltid med en bred vision.

Som en idé?

– Inte en idé, mer en känsla. Och det är väldigt frustrerande för det börjar med en… som en minitrailer för en film. Men det är bara som en bråkdel av en sekund av en trailer och den går på repeat. Man får bara ett kort ljudklipp och en liten doft, en liten ljusstrimma och en liten form. Sedan måste man spela upp trailern om och om igen i sitt huvud och till slut blir den längre. Det är som om den låser upp sig. Som en cd som hoppar lite och sedan börjar spela igen. Då försöker jag få ner det på papper. Så den första skissen är oftast en väldigt ungefärlig form. För det mesta kommer känslan först, atmosfären, hur jag vill att visningen ska vara, vilken sorts plats jag vill ha den på, hur det ska lukta.

Så hur gick det till när du jobbade med den senaste kollektionen?

– Det blir alltid så att jag ändrar en hel del. Inte för att jag ändrar inriktning utan mer för att jag måste kompromissa. Jag har kanske inte råd med lokalen jag vill ha eller så blir ett plagg inte som jag vill rent tekniskt och jag blir tvungen att ta en annan väg. Men jag blir också konstant fixerad vid saker, jag tittar lite för nära på dem och en och en halv månad innan visningen börjar allt se fel ut. Jag kan inte titta på plaggen, allt ser korkat ut. Jag börjar se varför saker och ting är meningslösa, hur något är gjort för att se ut på ett visst sätt och då blir det bara irriterande. Så då tar jag bort det. Jag älskar när något som är tekniskt svårt att göra ser fantastiskt ut, men om något är enkelt att göra och har en visuell kraft tröttnar jag på en vecka. Det är ett plagg som folk kommer lägga märke till på catwalken men det har ingen funktion. Så jag tar bort det.

Jag antar att när man jobbar med en kollektion så länge som du gör… Jag menar, om jag vore tvungen att arbeta med en artikel lika länge skulle jag antingen tycka att den var skit, eller redigera ner den tills den är fem meningar lång.

– Ja, det är det som händer. Det är fest i mitt huvud i början av säsongen och sedan i slutet är det helt minimalistiskt. Men av någon anledning har jag fortfarande kvar samma känsla som jag hade i början – jag har bara lyckats kondensera ner allt till ett tajt knyte. När alla reagerar och säger saker som att ”Det är en väldigt fokuserad kollektion, väldigt minimalistisk” då tänker jag ”Om ni bara visste…” Det är möjligt att jag, när jag har mer resurser, kommer göra något mer extravagant eller mer visuellt komplext. Mycket av det jag gör är mindre minimalistiskt än vad det verkar. Så när jag läser i en artikel att min design är minimalistisk måste jag titta på allt igen och då märker jag att det faktiskt ser minimalistiskt ut. Men för mig känns det aldrig så, det är inte min mening att vara minimalistisk.

Material och tyger är uppenbarligen viktigt för dig. Finns det något material som du fantiserar om? Jag har till exempel läst att Karl Lagerfeld skulle vilja skapa en genomskinlig päls.

– Det finns det… Men jag är inte säker på om jag vill säga det. Jag vill inte att någon ska börja utveckla det. Jag skulle vilja göra filtade kappor, helt filtade plagg utan sömmar. Du vet, när du har en filtad hatt av kashmir eller mohair så har den konstruerats direkt på en hattformad stålstruktur. Sedan har den kammats till rätt form. Jag skulle vilja göra hela plagg så. De skulle vara väldigt mjuka och lätta och helt jämna, inga sömmar och ingen finish någonstans. Det skulle inte finnas något slut. Hela plagget skulle kännas på ett och samma sätt. Som ett skal. Eller som ett handblåst glas. Det skulle inte finnas en punkt där din armbåge kommer emot något eller där det är som en kant. Det är frihet.

Det påminner om dina tankar kring shortsen du visade mig.

– Jag har lagt märke till att jag inte gillar när människor rör vid mig. Jag är väldigt känslig för beröring. Jag har aldrig haft en pojkvän. Jag har aldrig haft en flickvän. Jag inser att jag är obekväm med fysisk interaktion. Det påverkar hur jag konstruerar mina plagg och hur medveten jag är om hur människor känner sig i dem också. Så ja, beröring är en stor grej. Inte så att jag flippar ut eller nåt, ibland är det skönt att ha någons hand på min axel. Jag har vänner som är väldigt fysiska och fria och jag märker hur mycket det påverkar mig. Och det måste ju ha en effekt på hur jag arbetar. Särskilt den här säsongen, på sommaren, när man inte vill att det ska vara varmt eller svettigt eller att någon rör vid en.

Det är intressant hur personliga saker, som det du precis berättade, kan översättas till något unikt kreativt.

– Jag vet att det är lite underligt, men det är något som jag accepterar hos mig själv. Om jag fick möjligheten skulle jag gärna testa om jag kan vara väldigt avslappnad med att folk rör vid mig. Hur skulle det påverka mitt arbete om jag hade ett förhållande, ett fysiskt, romantiskt förhållande med någon som jag kunde slappna av med? Skulle mina kläder se annorlunda ut? Det är inte som att jag är fast i hur jag är, jag är öppen för förändring, men det måste ske naturligt. Det måste vara ärligt. Och när jag känner mig annorlunda kommer mina kläder vara annorlunda.