”Vet du vet du vet du vet du/Hur många gånger har jag fått frågan i en intervju/Hur är det att va kvinna när alla har en kuk/Vafan jag blir så trött/Jag nästan däckar på rot/Hur kan du inte se oss pojk/Kryp upp ur ditt bo/För vi är många fler än du nånsin kunnat tro”

Mästerkatten i Syster Sols Bland dom (2011)

Kanske kom förändringen redan sommaren 2010 då Femtastic-kollektivet körde sin första klubbkväll på Södra teatern. Kanske var startskottet Syster Sol-släppet Bland dom från 2011, där stora delar av den svenska kvinnliga hiphop-, dancehall- och reggaeeliten medverkade. Eller så kom det först 2013 i och med FATTA-kampanjens blandning av musik, politik och systerskap.

Helt säkert är att när tolv kvinnliga artister den 16 maj i år avslutade eventet Ladies First med att ställa sig på Dramatens stora scen och tillsammans framföra Linda Piras jättehit Knäpper mina fingrar (remix) inför en extatisk publik så var omvälvningen ett faktum: Den urbana, svenska musikscenen hade gått från att vara mansdominerad, individualistisk och sexistisk – det vill säga som hiphop, r’n’b och reggae är mest – till att bli feministisk, kollektivistisk och dominerad av kvinnor. Vilket ur alla relevanta perspektiv, historiska såväl som internationella, är helt unikt.

Feministiska, kvinnliga, svenska hiphoppare har funnits förr. Melinda Wrede rappade om pms i Knäckt av en brud 2001. Cream i Addis Black Widow skrev om lesbisk kärlek redan på nittiotalet. Men hur kom de marginaliserade undantagen att bli en styrande krets?

Nathalie ”Cleo” Missaoui, en av de drivande artisterna i den nya utvecklingen, påpekar att kollektivismen som präglar rörelsen har sin grund inom hiphopens historia:

– Den här genren har alltid handlat om att samlas, om att vara ett kollektiv i ett crew, att backa varandra och sprida musik och budskap tillsammans. Snubbarna har alltid gjort så.

Från sjuttiotalets rocksteady crews till tiotalets Odd Future har manliga rapartister balanserat individuella framgångar med delaktighet i en större gemenskap. Kvinnornas närvaro har däremot dominerats av first lady-begreppet. En First Lady är den ensamma kvinnliga medlem många crews hållit sig med. Hon är ofta en rappare eller sångare (praktiskt för till exempel kärleksduetter) men hon har sällan fått uttrycka sig ur ett genuint kvinnligt perspektiv och hon har med få undantag varit enda medlemmen i hotpants och naken mage. Framför allt har hon på grund av rivaliteten med andra crews varit effektivt isolerad från sina kvinnliga kolleger. När First Ladies som L’il Kim och Nicki Minaj brutit sig ut ur sina konstellationer för att göra solokarriär har förutsättningarna sällan förbättrats – agenter och skivbolag är traditionellt experter på att måla in kvinnliga artister i objektifierande hörn och medierna spelar effektivt ut kvinnliga rappare mot varandra. Det är den traditionen Linda Pira, Julia Spada och de andra sträckte sina välmanikyrerade långfingrar i luften mot när de spelade på Dramaten under titeln Ladies First.

Men det är heller inte bara inom den svenska hiphopen som den manliga dominansen just nu erbjuds ordentligt motstånd med hjälp av kollektivanda. Även inom andra genrer som soul, r’n’b och reggae har 2014 varit de många kvinnliga samarbetenas år: Robyn släppte Out of the Black tillsammans med Neneh Cherry och signade kosmiska talangen Zhala till sitt skivbolag Konichiwa, Titiyo hyllade både systern Neneh och yngre kolleger som Sabina Ddumba och Seinabo Sey i sin comeback-singel Drottningen är tillbaka. Och nästan 50 musiker, inom en mängd olika genrer, medverkade på Feministiskt initiativs valskiva.

Kanske är det helt enkelt dags för svensk hiphop, soul, r’n’b, reggae och techno, genrer som präglats av ett långtgående sexistiskt arv, att gå samma väg som popscenen där framgångsrika, svenska, kvinnliga musiker som Jenny Wilson, Säkert!, Lykke Li och många andra bevisat att egensinne, frispråkighet, och vägran att anpassa sig till rådande normer om hur kvinnor ska se ut, låta, skapa och uppföra sig kan vara ett framgångsrecept.

– Feminismen inom hiphop och soul har alltid funnits där och det är viktigt att komma ihåg att många av de artister som får mycket uppmärksamhet nu har hållit på länge, säger Ametist Azordegan, musikjournalist och programledare som hjälpt en mängd kvinnliga akter in i rampljuset.

– Men kollektivismen, där kvinnor lyfter fram andra kvinnor och via musiken målar upp en bild av en kamp mot männen eller en värld där kvinnor regerar, den har blivit märkbar och tydlig senaste åren. Och bakgrunden till det finns inte nödvändigtvis inom musiken. Just nu har vi en ny, väldigt medial, bred feministisk rörelse som drivs av unga kvinnor och som har slagit igenom i Sverige. Jag tror det är därifrån inspirationen kommer, från den rörelse som de här kvinnorna själva är del av.

Liksom medborgarrättsrörelsen på sin tid så suddar den nya och frustrerade generationen aktivister ut gränserna mellan politik och musik. När jag intervjuar artister som Zhala, Seinabo Sey eller Silvana Imam blir det uppenbart att det här är en generation som bestämt sig för att göra slut på den manliga, vita dominansen i branschen och som, instinktivt eller tack vare akademisk skolning, är mästare i att identifiera och kopiera patriarkala strategier. Och en av de mäktigaste strukturer som kvarstår i ett Sverige där arbetet med jämlikheten kommit relativt långt är just inofficiella manliga nätverk, så kallade ’old boys’ clubs’ där besluten fattas utifrån vänskapsband snarare än logik och över öl i bastun snarare än vid styrelsebordet. Sådana finns bland bolagsdirektörer såväl som konsertarrangörer, i stora företag såväl som i små musikföreningar. Och det är för att bygga alternativ till dessa som Linda Pira samlar hiphop-eliten i Knäpper mina fingrar (remix), Femtastic håller workshops för unga tjejer och Maria ”Decida” Wahlbergs kollektiv 2FACED1 låter Snoop Dogg porträttras av en ung tjej i videon till hans Robyn-samarbete U Should Know Better. Det handlar inte bara om att ha kul ihop och göra bra musik – det finns även en uttalad politisk agenda med nätverkandet, där målet är att stötta, och lyfta fram andra tjejer samt att bidra till en ny, modernare syn på kön och identitet.

Dessutom tillför de här artisterna, med sina kvinnliga eller könsöverskridande perspektiv, nya dimensioner till själva musiken, och dess tillhörande estetik. I stället för att försöka regera världen klädd i korsett, eller som TLC på sin tid objektifiera männen tillbaka, skapar de nya, kvinnliga världar där helt nya regler gäller. När Silvana Imam rappar om lesbisk kärlek i Jag är en fakkin gee och när Lilla Namo ställer alla könstillhörigheter på ända i Haffa Guzz blir den svenska hiphopen plötsligt queer. När Seinabo Sey låter starka kvinnor med olika kroppsform och hudfärg festa loss med mat, dans och cigarrer i videon till  sin hit Hard Time skapar hon helt nya ideal inom ramen för själfull soul. Och när Linda Pira rappar om tvillinggraviditet eller Cleo spottar ur sig att ”Det är inte han jag gör mig fin för/Var har du fått det ifrån?/Hänger på salongen bara för att det är tjockt med vård” så flyttar hiphopen in i separatistiska, kvinnliga rum där den väldigt sällan befunnit sig förr.

–

SILVANA IMAM

Silvana Imam har kidnappat hiphopen. I hennes fångenskap blir den mjukt melodisk, drömsk och politisk – med texter om Simone de Beauvoir, kön som konstruktion och tjejer som vill spela klädpoker. Kanske något man kan vänta sig av en svensk rappare född i Sovjetunionen, med en kommunistisk pappa från Syrien och en litauisk mamma, som har byggt en kometkarriär som musiker, samtidigt som hon avslutat sin examen i psykologi och engagerat sig i bland annat FATTA- rörelsens kamp mot sexuellt våld.

Beskriv din typ av feminism, vilka är de viktigaste frågorna för dig?

– Feminism är startpunkten för mig, den finns i allting som jag gör. Det är inte något som jag bestämde mig för att göra eller vara med i, den är bara vad jag är. Den är min världsordning.

Du pratar ofta om att vara en outsider, att inte vara en del av samhällets normativa strukturer.

– Min känsla av utanförskap är väldigt fysisk. Jag har aldrig känt att jag har passat in, jag har alltid varit tvungen att skrika för att höras. Jag är svensk men har invandrarbakgrund, jag är hiphoppare men är lesbisk. Jag har aldrig varit en del av den vita heterosexuella normen.

Ett uttryck du använder dig av är Power Pussy, ett Pussy Squad…

–  Alltså, jag ville inte claima feminismen, den existerar redan, men jag ville sätta ord på min typ av feminism. Så Power Pussy handlar om att kvinnor är mäktiga. Vi är inte söta små flickor. Oavsett hur vi klär oss, är vi inte det. Oavsett vår sexuella läggning eller vilken klass vi kommer ifrån, eller vad som helst, så är vi fantastiska. Vi borde vara ledarna.

Känner du något särskilt ansvar för hiphopen, eftersom du tar den i en särskild riktning?

– Jag tänker ofta på mig själv som 15-åring. Jag hade ingen förebild när jag var 15, om jag hade haft det hade jag varit en global megastjärna nu. Jag vill göra hiphopen mer queer, få fler människor att känna sig inkluderade. Men ibland är det svårt att vara en del av genren. När Jay-Z rappar om att vara [Tina Turners våldsamma och kvinnohatande man] Ike Turner i Drunk in Love blir det svårt för mig. Jag har växt upp med Jay-Z och jag älskar honom. Men min åsikt om honom ändras faktiskt när jag hör det där.

Har Power Pussy även att göra med hur du klär dig?

– Grejen är att jag ser ut som en ”riktig” kvinna, jag har långt blont hår, jag är smal, jag skulle lätt kunna passa perfekt in i normen. Inom den kontexten blir det ännu viktigare för mig att bära hoodies, för det förstärker mitt uttryck av vem jag är. Jag växte upp med hiphop, så jag har mer eller mindre haft samma stil sen jag var sju, du vet med stora jackor och mjukisbyxor…

Är du del av en etablerad politisk rörelse eller organisation?

– Nej, men jag har faktiskt träffat Gudrun Schyman för att prata lite. Jag frågade henne lite grejer om feminismen. När vi pratade, så pratade vi som om vi inte levde i en patriarkal struktur. Som det är i mina texter. Tänk dig att leva i det samhälle som jag skriver om i mina texter. Det skulle vara fantastiskt!

–

SEINABO SEY

Med en röst och texter som tycks resonera ur ändlösa djup och en alldeles egen mix av soul, techno, blues, gospel och västafrikanska harmonier har Seinabo Sey klivit rakt upp i toppen på Hype Machine, när hon släppte sin debutsingel Younger 2013. Samma sak hände när Hard Time gavs ut tidigare i år. Till dags dato har hon haft 43 miljoner lyssningar på Spotify. Nu, på gränsen till ett internationellt mega-genombrott är 24-åringen, vars pappa var den berömde gambianske musikern Mawdo Sey, upptagen med att slutföra en ep som släpps i höst, och ett första album som kommer nästa år. Dessutom funderar hon en del på hur man bäst handskas med att vara kvinna i den internationella musikindustrin.

Inramningen för videon till Hard Time påminner om en gammal herrklubb: en stor herrgård med patriarker på väggarna, stora ljuskronor och kristallglas, men alla på festen är kvinnor.

– Jag tillbringar större delen av min tid med andra kvinnor, så det kommer väldigt naturligt för mig att inte förändra mig eller anpassa mig bara för att jag är kvinna. Vi gör samma saker som killar gör, vi beter oss inte annorlunda. De i videon är mina vänner, folk som jag lärt känna sedan jag flyttade till Stockholm. Det är bara vi som har en fest, vi spelar inte. Eller ja, vi röker inte cigarrer eller pipor varje dag, men du förstår poängen…

Ni är alla klädda i Ida Klamborn, som arbetar väldigt mycket med feminism som en del av sin designprocess.

– När jag såg Idas kläder, min syster visade dem för mig, kände jag bara wow, det är mode, men ändå någonting som jag kan ha på mig, att det var kläder för mig, med mina lår… Jag kommer fortfarande ihåg varje gång jag såg någon som såg ut som mig, som var brun, på tunnelbaneaffischerna när jag var liten. Alltså jag kan räkna de stunderna på ena handens fingrar, det var så ovanligt, att jag kommer ihåg varje gång. Jag vet inte ens vem jag hade blivit om jag hade växt upp och sett människor som jag kunde relatera till i reklam eller i mode.

Så nu, när du gör dina videor och omslag och sådant, bryr du dig om vilka ideal som de uttrycker?

– Ja. Det är ett av mina mål. Det måste ta slut, det här att kvinnor bara får se ut på ett sätt. Det måste ta slut. När vi spelade in videon till Hard Time var idén att se ut som… varelser snarare än söta tjejer. Min kusin bara: ”Varför får vi inte ha smink? Varför får vi inte vara gulliga? Vad är det här?” He he, jag var den enda som fick ha ögonbryn. Saken är att mina vänner i videon, de kan vara gulliga. Det vet vi redan. Det är inte så intressant.

Ditt arbete spänner över flera genrer: soul, r’n’b, techno, västafrikansk musik, genrer som alla präglas av strikta koder för hur kvinnor ”ska” se ut.

– Jag tror att som musiker i dag, om du är kvinna, så är du nästan tvungen att hålla en sorts linje, du måste hitta en stil som är din och hålla dig till den, så att folk kan förstå ”vem du är”. Men jag tror inte att jag vill det. Ibland har jag inte smink. Ibland vill jag ha mycket mer smink än jag borde. Jag vill ha den här [pekar på en stor blänkande bomberjacka] även om den får mig att se stor ut, för att jag ser cool ut i den. I går hade jag en afrikansk bubu… Jag vill kunna ha på mig vad jag vill.

Har du levt i en mestadels kvinnlig värld?

– Ja. Jag har visserligen tillbringat mycket tid med min pappa, han var sufi, en hippiemuslim, inte alls extrem. Men ändå… relationen till killar sågs som sexuell väldigt
tidigt. Det var inte riktigt tillåtet att ha killkompisar. Jag gick i musikskola också, och de är alltid fulla av tjejer. Det gick tre killar i min klass. Och när jag flyttade till Stockholm och började på soullinjen på Fryshuset så var det bara tjejer. Alla killarna gick på raplinjen.

Den gambianska kulturen har också strikta uppdelningar mellan män och kvinnor?

– Ja, absolut. Jag älskar gambiansk kultur. Jag älskar allting med den. Utom sexismen. Den är extremt mansdominerad. Ja, kvinnor kan vara starka och höras mycket, men de har ingen makt över sitt liv, ingen ekonomisk makt, ingen rätt att
bestämma själva.

–

NIKEISHA ANDERSSON

Åtta år gammal satt Nikeisha Andersson och tittade på ett avsnitt av tv-serien Förhäxad. Trots att hon sörjde en alldeles för tidigt bortgången släkting satt hon och fnittrade framför tv:n. Hon tänkte ”wow, om det här kan få mig att må bra även under en sådan här period, så måste det vara någonting mäktigt”. Sedan började hon leta efter information på nätet om hur man gör film. Snabbspola fram till 2014: Nikeisha, 22, är sin egen chef och driver ett av Sveriges mest anlitade unga produktionsbolag, NAF Pictures, och skriver jobb för Lufthansa och UEFA Champions League och mer än 100 musikvideor på cv:t.

Texten till Adam Kanyamas Bara för i natt är skriven från ett manligt perspektiv, men du valde att ha med kvinnor som mimade till låten i videon.

– Idén var att kvinnor kan tänka på sex på samma sätt som män kan, att det bara handlar om att ha kul. Jag ville ha med kvinnor som står upp för något och som har starka åsikter om hur samhället ska vara. De har alla girl power. Så jag antar att det finns lite dolda politiska budskap i castingen. Julia Frej är en sångerska som har starka feministiska åsikter, Sissela Nordling Blanco är med i Feministiskt Initiativ, och Binta Blackout, European Dance Hall Queen, är en viktig feministisk person i sin värld.

Du har också gjort ett klipp, ett slags introduktion till Cherries nya EP. Det visar Cherrie och ett helt gäng av tjejer, det är nästan som att de tar över och skapar en kvinnlig värld.

– Ja, det är meningen. Vi ville lyfta fram de här förortstjejerna, och det är lite girl power-feeling i hela videon. Cherrie är också från Rinkeby så hon tog bara med en massa vänner och så filmade vi.

Har du någon feministisk förebild?

– Det har jag faktiskt. Anna-Karin Karlsson är en solglasögondesigner, som gjort de där kattögonen för Rihanna och som har arbetat med många andra artister. Hon har gått från att vara ingenting, till att göra allting. Hon har byggt sitt eget företag och hela sin karriär från scratch. Hon är min förebild. Och hon är min vän nu. Vi pratar mycket om vad vi jobbar med, hur man driver ett framgångsrikt företag, och har ett långsiktigt perspektiv.

Tänker du mycket på hur du porträtterar kvinnor i ditt arbete?

– Jag vet inte hur många gånger jag har skickat över ett treatment till en kvinna och fått höra tillbaka att ”vad skönt att du inte vill måla upp mig som ett sexobjekt”. Jag tror att de vill jobba med mig för att de kan lita på att jag inte kommer göra det.

***

ZHALA

Första artisten på Robyns skivbolag Konichiwa, och kanske det mest säregna svenskt musikliv någonsin lyckats producera, är Zhala. En livs levande tour de force vars beroendeframkallande sound är en smältdegel av techno, house, pop och kurdisk folkmusik (hon kallar det själv ”religiös ravemusik”), och vars scenframträdanden tänjer på gränserna för  alla rådande genre-, köns- och stilkodex.

Är feminism och kollektiva värderingar någonting som du kan relatera till?

– Ja absolut. De betyder mycket för mig. Oftast hamnar jag i sammanhang med mycket kvinnor, eller personer som definierar sig själva som queer, där det finns en stark kollektivism. Det är min typ av värld.

Hur började det?

– Det började när jag hängde mycket på klubbar och träffade mycket folk. Vi var en grupp vänner som hade kul och som dansade och festade ihop. Vi började att experimentera med vilka personligheter vi projicerade, med kläder och hur vi rörde oss och dansade. Vi testade uttryck och provade olika identiteter genom hur vi klädde oss eller hur vi dansade. Den sortens lek med kön och personligheter har verkligen påverkat vem jag är och det jag gör i dag.

Var din klubb Donna Scam en förlängning av det?

– Jag och några vänner kände att vi inte riktigt passade in i den lesbiska gemenskapen i Stockholm, som var väldigt medelklass. Och även om jag tycker att det är bra att de gör vad de gör ville jag addera någonting. Så vi startade Donna Scam, som var en lesbisk klubb som var öppen för alla, för alla åldrar, ursprung och sexualiteter.

Och det var där du höll ditt lesbiska bröllop?

– Ja. Donna Scam var fantastiskt. Vi gjorde enorma installationer, varje rum var som en egen värld man gick in i. En gång hade vi en remake av ett verk av Anna Åstrand, Heaven Is A Place On Earth, det var som att kliva in i himmelriket. Det
var mäktigt.

– Mitt lesbiska kurdiska bröllop var ett performanceverk vi skapade för klubben. Jag hade just släppt Slippin’ Around och det kändes som ett bra tillfälle att bli lite mer öppen med min egen sexualitet, i en publik kontext. Men jag vill säga att jag inte kallar mig för lesbisk. Jag tror det är på grund av min kurdiska bakgrund som det är komplicerat för mig att säga ”jag är lesbisk” eller ”jag är bisexuell”, det är väldigt västerländska uttryck. För mig är queer den beskrivning som jag känner mig mest bekväm med.

På Grammisgalan i år återskapade du en otrolig, helt egen version av Nirvanas video till Smells Like Teen Spirit…

– Ja. Det passade det statement som jag ville göra den kvällen. Det var viktigt för mig att jag kunde casta exakt vilka personer jag ville, och att det skulle vara en blandning av olika personer. På det sättet kunde jag bjuda in människor från en del av mitt liv, som moster och mina barndomsvänner, till den andra delen av mitt liv, musiken. När man gör en sådan där grej, Grammis, det är ju väldigt nervöst, så det kändes logiskt att ha dem med mig. Och vi var typ 35 personer som gjorde det ihop, så alla förberedelser blev som ett långt party, där alla bara dansade och festade tillsammans.

Din nya video, I’m In Love, är regisserad av Roxy Farhat. Det är som en lång, lång rad av kvinnor, som alla flätar håret på den som står framför dem. Är det ett uttryck för ditt engagemang för feminism och kollektivism?

– Ja, det handlar om den närheten, kärleken och förståelsen som finns mellan kvinnor, vi ville göra en hyllning till det. Det är en kärlekslåt och bland det största som finns i livet för mig är mina relationer till andra kvinnor.

Alla kvinnorna är svenska men har utländsk bakgrund, eller hur?

– Ja, min mamma, min syster, min kusin och min moster är med, tillsammans med många av mina och Roxys vänner och folk som vi beundrar. Vi valde att ha med kvinnor med utländsk bakgrund för att vi båda har det och ville uppleva att vara i ett
sådant separatistiskt rum med andra kvinnor med liknande bakgrund eftersom vi aldrig hade upplevt det förut.

***

CLEO

Nathalie ”Cleo” Missaoui är en spindel i nätet med mycket fler än åtta ben: som musiker är hon en del av duon Cleo & Kristin Amparo och samarbetar med Looptrock Rockers, Academics, Syster Sol, Adam Tensta, Daniel Adams-Ray och många fler. Som aktivist är hon grundare till kollektivet Femtastic och initiativtagare till FATTA-rörelsens arbete mot sexuellt våld och för en ny samtyckeslag. Och som ledare för workshopen Tell Dem inspirerar hon unga tjejer att ta plats genom experiment med röst, scenpersonlighet och fysisk närvaro.

Vill du bli kallad för Nathalie eller Cleo, eller… alltså hur mycket är du ditt artistnamn?

– Rappare har ju ofta 10 000 nicknames, det är kul att skaffa nya namn. Och jag jobbar väldigt mycket med olika karaktärer. Jag har många olika sidor av min personlighet och då kan det vara skönt att sätta namn på de olika sidorna. Som Britt-Marie till exempel. Britt-Marie är fantastisk, det är min business-sida, när jag är inne i min fokuserade, effektiva, sinnesstämning, när jag är noggrann med att passa tider och blir lite sur om någon är sen. Som Nathalie. Hon är oftast sen.

Haha, okej, och Cleo är…

– Cleo är den jag är på scen, den enda stunden i mitt liv då jag helt får släppa tankarna på hur jag ska vara, hur jag ska passa in. Cleo-karaktären är på liv och död för mig, jag kan inte överleva om jag inte får ha de där stunderna av att vara helt okontrollerad, frisläppt utan några förväntningar på mig.

Hur började ditt feministiska engagemang?

– Det är svårt att säga när det började exakt. Jag har vuxit upp med extremt mycket grabbar runtomkring mig, varit den där passiva tjejen i perioder som bara kollat på och inte deltagit. Den dagen jag spelade in min första vers och lämnade den passiva rollen växte mycket tankar och känslor i mig. När jag flyttade till Stockholm vid 17, 18 års ålder och mötte Syster Sol som blev en nära musikvän till mig, förstod jag hur viktigt det var att få omge sig med kvinnor som höll på med samma sak som jag. Jag förstod också vikten av att inte vara rädd för en annan stark kvinna utan i stället mötas och göra det tillsammans, precis som grabbarna.

Och det blev starten till Femtastic?

– Femtastic växte fram ur en frustration. En frustration över hur människor verkade se på kvinnliga rappare, att de inte fanns. Att vi inte fanns. På alla affischer i hela Stockholm den sommaren 2010 såg man bara bokade snubbar och återigen snubbar. Den konstanta frågan ”hur känns det att vara den enda kvinnan?” eller ”varför finns det inga tjejer som rappar?” – jag var så sjukt less på det. För vi visste ju att det fanns en massa brudar som höll på med samma sak som oss. Femtastic bildades av mig och Vanessa Marko sommaren 2010 och det har alltid varit två saker som funnits i vårt fokus. Att gå ihop, samla brudarna i vår bransch, vara ett kollektiv och skapa en scen för varandra. Skapa en scen och inspirera brudarna hemma i sovrummet att våga kliva fram och ta plats tillsammans med oss.

Du tog initiativ till FATTA-kampanjen och framförde den låt som bygger på de många historier om sexuella övergrepp som ni samlade in. Den fick ett enormt genomslag. Var befinner ni er i dag?

– FATTA var lite samma sak, vi läste hela tiden om våldtäkter där män gick fria från alla anklagelser och vi fick bara nog. Den dagen jag läste om flaskvåldtäkten i Umeå kunde jag inte låta bli att göra någonting längre, så jag ringde Ida Östensson som också är från Umeå. Och det gick snabbt för oss att slå ihop våra kollektiv och nätverk och kicka igång kampanjen.

Har du en ambition att förändra hiphopen och göra den mer medveten och feministisk?

– Ja! Det är något som kommit sedan jag började köra på svenska. På engelska var det mer ”det här låter fett, jag låter cool nu”. Men den första versen jag släppte med Looptroop Rockers [Hårt mot hårt, 2013] hade ett tydligt feministiskt budskap. Och den respons jag fick… folk lyssnar på det jag säger, folk tar åt sig, jag kan påverka med det jag säger. Peppen just nu på att skriva låtar med topics som brudar kan relatera till är fett stor.

Din låt Gå på salong flyttar verkligen in hiphopen i en kvinnlig värld…

– Jag var i Sydafrika förra året i en månad och gjorde musik med sydafrikanska artister i ett projekt som heter KWAAI. Det fanns extremt mycket salonger överallt, så brukar det ju vara i andra länder, och jag blir alltid nyfiken och vill gå in. Gå på salong kom till på gatorna utanför salongerna i Kapstaden.

– Min pappa är från Tunisien och jag har typ tio fastrar och de går väldigt mycket på salong och gör henna och sådant. Det är väldigt speciellt det där, man kommer in på salongen och de bara tar av sig slöjan och går runt och är nästan nakna och skrattar. Jag har nog vuxit upp och upplevt att salonger är en plats där kvinnor får vara ifred.

Det kollektiva och medvetet feministiska är en stark tendens just nu. Vad tror du det beror på?

– Dels har det varit det fetaste året för hiphop på länge. Det är som på nittiotalet då hiphop exploderade och hade sin storhetsperiod, det fanns en massa olika sorters hiphop som fick låta som den ville. I dag ser scenen lite likadan ut tycker jag, den är öppnare och bredare. Sen finns det så mycket artister, klubbar, initiativ, bloggar, tidningar och andra i Sverige som aktivt jobbat för att förändra scenen. Allt spelar stor roll! Sen tror jag att alla har tröttnat, publiken är less på hur ojämställt det är, snubbarna är trötta på att bara ha manliga kollegor, det är skevt och det är ingen som tycker det är fett.