Det finns en ny konsthall i stan. Som en del av Stockholms Universitet ska Accelerator vara en plats “där konst, vetenskap och samhällsfrågor möts” samt “bidra till ett öppet och empatiskt samhälle.” En definition som känns extra angelägen i en tid där det råder delade meningar om museum som institutioner ska (och kan) vara demokratiserande och inkluderande oavsett vad. 

Accelerator tar sitt namn från lokalens tidigare verksamhet – ett underjordiskt forskningslaboratorium inom acceleratorfysik – något som de arkitektoniska kvarlevorna viskar om. Redan på håll utlovas en industrial chic upplevelse som nästan känns för samtida för att vara sann, och väl inne möts du mycket riktigt av exponerad cement och metall som bryts av med vita väggar som fortfarande luktar nymålat. 

Konsthallens första utställning, This progress av den tysk-indiske konstnären Tino Sehgal, lämnar dessutom Accelerators samtliga väggar tomma samt låter dig som besökare gå husesyn bortom de vanliga utställningsytorna, förbi personalens ännu oanvända lunchrum och igenom smala sidokorridorer. Som konstnär har Sehgal gjort sig känd för sina immateriella verk som bland annat diskuterar hållbarhet, konsumtion och sociala beteenden. I This progress guidas du runt i konsthallens utrymmen av Sehgals så kallade ”tolkar” som representerar människor från fyra olika generationer. Som besökare dras du med hjälp av dem ut ur passiv betraktelse och in i verket när de ställer stora frågor som “vad är framsteg?”.

Den interaktiva upplevelsen uppmanar dig dels att ta ansvar för ditt besök genom att bidra till verket samt släppa kontrollen och ge dig hän åt de samtal som Sehgal och hans tolkar vill ha i utbyte för din tur i konsthallen. 

Att släppa kontrollen är inget jag nödvändigtvis gör med bravur, så när jag lämnas av en tolk för att mötas av en annan känner jag mig aldrig helt redo för det. Samtalen avbryts abrupt för att påbörjas av ett nytt, och även om jag hela tiden känner mig väl omhändertagen av de personer jag möter, fylls jag av en vilja att trycka på paus. Men när den äldsta och sista generationen tackat mig för att jag kommit och öppnat dörren som leder tillbaka till entrén är jag ändå upprymd. Först då inser jag att jag har fått en intim konstupplevelse i utbyte mot min aktiva närvaro i utställningen. Frustrationen över att inte ha fått styra över mitt besök själv, när det ska sluta och när tiden att svara är slut, känns som kärnan i utställningen. Det osagda finns kvar i mig.

Det är en process att samtala, och är samtal någonsin slutgiltiga? Tiden fortsätter framåt oavsett om jag är färdig eller inte, varken som barn, tonåring, medelålders eller pensionär. När jag först fick frågan om vad framsteg var så svarade jag vagt, något i stil med att det handlar om nyskapande som både är beroende och definierande av det som varit. Att öppna en konsthall som väcker tankar och utmanar från första stund är ett konkret exempel på framsteg.