I Meta Isaeus-Berlins utställning Nattlogik på Konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde hänger stolar, bord, soffor och sängar från taket. Ackompanjerade av varsin upp- och nedvänd tvilling skapar verket Den arkadiska spegeln (2019) illusionen av en spegling.

För Meta är det ett intimt verk hon beskriver som en tredimensionell schablon av sitt inre Arkadien, en utopisk plats där man kan rena sig och inte behöver känna skam. 

Meta är intresserad av att undersöka våra känslor, deras varierande lägen och hur de osynligt, och ofta omedvetet, styr oss. Möblerna i verket har antingen en, för henne, personlig koppling eller agerar som generiska exempel på vardagliga föremål. För att skapa intuitiv trygghet använder sig Meta av objekt som besökaren redan har en relation till. Hennes ambition är att effektivisera tiden man spenderar i utställningen genom att på ett så naturligt sätt som möjligt etablera en känsla av igenkänning och gemensam förståelse. Med andra ord, hade Nattlogik varit en fest så hade det varit en fest utan kallprat. 

     Flera av utställningens element för mina tankar till Platons grottliknelse och hur den antika filosofen förklarade människans uppfattning av världen som uppdelad i två: den evigt perfekta idévärlden och sinnevärlden – den mediokra verklighet vi dras med på grund av våra brister. Samtliga möbler i Den arkadiska spegeln möts vid samma höjd. Det utrymmet kallar Meta för sin horisontlinje och med den vill hon gestalta platsen mellan liv och död som en tunn hinna. Samtidigt är hon snabb med att påpeka att horisontlinjen egentligen inte finns på riktigt, utan bara inuti henne. Den version som tar plats i verket är därför bara en spegling av Metas inre och hur hon ser på livet som bräckligt. Ett annat exempel är verket Oblivion (2017), en smal garderob på glänt. När man närmar sig syns en ensam skir klänning som hänger på en galge, ackompanjerad av lätt porlande vatten som samlas i garderobens botten. 

– Garderober är ett bra lagringsutrymme, och har alltid varit en passage. När man var liten var man där och lekte, gömde sig och klädde ut sig. Det är ett alternativt utrymme där du kan ändra persona, återupptäcka det som varit, skapa något nytt. Garderoben är också ett vilorum, där du kan kasta av dig alla dina lager. Där får du gå in, återhämta dig och gå ut stark.

Nattlogik är ett försök att skapa en fysisk meditation. Utställningen utgörs av verk som vill visualisera versioner av det som sker inom oss, personer vi känner och vår vardagsrutin. The leak (2018) är kanske det mest uppseendeväckande verket, en installation där fåtöljen bubblar och kaffet svämmar över i vad hon kallar en “surrealistisk tredimensionell gestaltning” av den förvrängning som sker när man vaknar upp mitt i natten. I övrigt är utställningen mer stillsam, med sängen som en återkommande musa. Ett underliggande motto för utställningen verkar dock vara att det finns aktivitet även i stillheten och att ingenting är beständigt. Detta blir som tydligast när jag ställs inför oljemålningen där flera nyckelpersoner i Metas liv porträtteras under den talande titeln Återspeglande personer just nu (2019).

– Tid är väldigt närvarande i utställningen. Jag intresserar mig för återberättandet, alltså när man bär på mycket och sedan berättar om det. Vad är det som sker i den fördröjningen? Jag tror att man förändrar historien genom att återberätta den. I slutändan påverkar det ens liv också, vad jag väljer att berätta och inte.

På så sätt är Nattlogik en utställning som är explicit. Vi möts av utställningsobjekt i nära samspel med varandra, där minnesbilden av ett verk ligger till grund för ett annat. En utspridd klädhög, skulpturen Preparation (2017), efterföljs exempelvis av en målning av skulpturen man just sett, Återberättandet av preparation (2019). Minnet blir här en separat entitet som formulerar sina egna autonoma föremål. Andra gånger är verk mer suggestiva i sitt återberättande.

–  Jag ställer ut på Waldemarsudde samtidigt som Edward Burne-Jones. En av hans bästa målningar är Venus spegel (1875) där en grupp människor tittar ner i ett reflekterande vattenbryn. Jag har alltid tänkt att jag inte skulle göra en Venus-målning så. Samma sak känner jag när jag tittar på [Diego] Velázquez Venus med spegel (1647). Hans Venus tittar i en spegel på ett sätt som bjuder in betraktaren, medan jag tycker det räcker att se sig själv i helfigur och inte bjuda in någon annan. Historien har man med sig men man kan också frigöra sig ifrån den. Man behöver inte återupprepa 1600- eller 1800-talets tankar om kvinnan. 

I Metas Venus-målning, Venus spegel, dröm (2019), svävar en transparent reflektion av Venus ovanför hennes kropp. Venus blick är fixerad vid sin spegelbild, omgiven av djupblå skiftningar som undviker att avslöja var eller när detta inre möte sker. Att vara naken (inte nödvändigtvis bokstavligt) inför sig själv är avgörande för att nå självinsikt, ett behov som är oberoende av tid. Metas utställning föreslår dock att dessa insikter med största sannolikhet kommer till dig om natten. Då är du helt enkelt mer mottaglig för aha-upplevelser – men också förvillelse och ifrågasättande. Det är inte möjligt att konstant upprätthålla din rustning av försvarsmekanismer, persona, stil, glow och koffeinkickar. Enligt Meta har natten sin egen logik, där sexualitet, liv och död smälter samman, en tid och plats att ställas ansikte mot ansikte med alla ens jag och deras mest grundläggande begär. 

– Sedan tror jag att Arkadien har väldigt mycket att göra med sina nära relationer till andra, eftersom man bär på sina relationer så finns Arkadien även i dem. Den ömheten som finns att hämta där är viktig. Jag skulle inte ha roligt i mitt Arkadien, eller någon annanstans för den delen, om jag var absolut ensam. 

Natten som fenomen är idag synonym med mörker och ovisshet, men historiskt har det inte alltid varit så. Karaktärer från den grekiska mytologin förstod behovet av att vara uppmärksamma gentemot det som står i mörker. Oedipus kommer till insikt efter att han förblindat sig själv, och efter att Hera gör Tiresias blind – eftersom Tiresias, med erfarenhet av att vara både man och kvinna påstått att kvinnor upplever större njutning av sex – blir han profet i sitt tillstånd av mörker. Med Nattlogik återgår Meta till nattens mörker som en plats av upplysning, och vänder på vårt nuvarande sätt att förstå motsatserna natt/dag och ljus/mörker som naturliga antagonister där dagen och det ljusa alltid står för det goda. 

– På dagen är man distraherad av trivialiteter så jag vänder på begreppen och ifrågasätter vad som är viktigt. Men i verkligheten är det ibland svårt att veta vad som är ont eller gott i stunden, det är sådant man vet först efter ett tag. 

För mig säger även drömmar en del om rådande rädslor och vad vi behöver ta itu med, även om de i sig inte är logiska. Men för Meta har drömmarna inget värde.

– Just drömmarna tycker jag inte om. Egentligen är jag trött på drömmar och har mycket mardrömmar. Det är tankarna som kommer i det egna rummet jag vill komma åt i den här utställningen. Det är där nattlogiken blir till. Drömmarna kan vara vad som helst, det är bara hoola-bandoola. Och det är bra, för det har man ju förstått att man behöver. Människor som inte drömmer blir ju galna.