Att böja sig efter skivbolagens viljor är något Beatrice Eli ser som en del av sitt förflutna. Även om hennes musik är långt ifrån den hon gjorde när hon blev upptäckt på Myspace för tio år sedan, har hon återvänt till en mer gör det själv-approach. Hennes spelning Showgirl på Dramaten i mitten av december var bara början på den riktning hon nu vill ta sig an musiksverige. Samtidigt uttrycker hon en frustration över att ha tiden emot sig. För henne var spelningen på Dramaten ett slags revansch på den musikbransch som systematisk slussar ut icke-män så fort de inte längre klassas som det senaste.

– Jag anpassar mig inte efter bolagspersoner, jag har gjort den grejen och kommer aldrig göra det igen. Då blir man bortglömd. Hur pratar man om det utan att låta arg eller otacksam? För jag är fett tacksam, men jag har också lagt hela mitt liv på det här. Uppenbarligen är det ju tillräckligt bra för att få ett utsålt Dramaten, men såg du någon recension i DN? I SvD? Ingenting. De som var där, de är de enda som vet. Jag blir rädd, för det bevisar att det är så mycket vi går miste om om vi inte är i rätt algoritmbubbla.

– Därför är det så viktigt att queera och POC:s fortsätter att lyfta varandra. DN är lite som pappa, och vi går ju inte alltid till pappa och frågar vad som är värt att se och lyssna på. Vi är alldeles för dåliga på att visa uppskattning. Om vi inte visar uppskattning blir det som att vi tar POC- och queerkonstnärer för givet. Vi kan inte förvänta oss att de ska fortsätta kötta och driva samhället framåt utan att få någonting tillbaka.

Fullt medveten om att Dramaten bjöd in henne att arrangera en konsert i ett försök att bredda sin målgrupp, börjar vi diskutera publiken, vilka som var där och publikens roll.

– Det är något jag pride myself with. Jag tycker ändå att jag är en av de artister i Sverige som har en mer diverse publik. Sedan säger jag inte att den är tillräckligt diverse, men med tanke på att det oftast är den vita publiken som går på spelningar så är den en av de bättre.

Hur uppmärksam är du på vad publiken gör?

– Jag ser allt. Det är underbart och jättejobbigt på samma gång.

– En spelning gör man tillsammans med publiken, det är inte meningen att de bara ska stå och ta in. Publiken är ju också artister på ett sätt. Om publiken är med, det är då det blir en bra spelning.

”Vi har en jättelam livescen i Sverige, särskilt med tanke på hur mycket musik vi har.”

Vi kommer in på att tröskeln att få spela, synas och höras är hög i Sverige, att det inte finns någon motsvarighet till exempelvis Grime-scenen i Storbritannien.

– Vi har en jättelam livescen i Sverige, särskilt med tanke på hur mycket musik vi har. Det kostar också väldigt mycket att göra en spelning som känns extra. Om man inte är ett die hard fan, hur kul är det då att sitta och kolla på någon som bara spelar på sin gitarr?

Vad hade du för relation till Dramaten innan du spelade där?

– Jag hade aldrig varit där, men att spela på Dramaten är det största jag gjort. Ska jag spela där ska det vara The spelning. Och ska jag få dit min publik och be dem betala ett ganska högt biljettpris, då ska jag ge dem allt.

– Jag har inget management. Det gjorde att jag och min art director och projektledare Minda Jalling hade mycket direktkontakt med Dramaten och jag fick känslan av att de inte är så vana vid att man ställer krav på dem. De tyckte nog att det var ganska jobbigt att jobba med mig…

– Så här: jag tycker de borde göra en nyrekrytering. De som jobbar där kommer från en viss socioekonomisk bakgrund. Det jobbar bara vita personer där – som jag träffade i alla fall. Det är inte bra. Om jag kände mig motarbetad, då vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara för någon som är POC.

Vad tänkte du att du ville uppnå med Dramaten-spelningen?

– Jag har valt att göra mycket av mitt arbete själv. Samtidigt söker jag personer att skapa tillsammans med. Jag tror att jag alltid har längtat efter samhörighet och det blir ofta ensamt att arbeta som jag gör… Med Showgirl ville jag samla likasinnade och skapa en gemenskap på och runt Dramaten. Ett av de viktigaste orden jag och Minda kom fram till var togetherness och det tycker jag vi lyckades med.

Du hyllar verkligen personerna runt omkring dig. Det känns ovanligt.

– Det känns som att jag inte hyllar dem tillräckligt! Det handlar redan så mycket om mig. Det är min musik, det är jag som bett om en viss klänning så att JAG ska se ut på ett visst sätt. Men det viktigaste i det stora är ju att det är fler som varit med, att de har fått göra sin grej också. De som har varit med och gjort den här spelningen gav så mycket till mig och jag kan aldrig tacka för det ordentligt. Jag kan inte heller betala ut skäliga löner för deras arbete, så det minsta jag kan gör är att lyfta dem.

Vad är en showgirl för dig?

– En allkonstnär med otrolig karisma och en ostoppbar passion. Det är någon som samlar människor runt sig och kan fungera som en healer. Jag ser en showgirl som en glittrig häxa: istället för kristaller bär hon rhinestones. Det är någon som lyckas skapa illusioner, drömmar och världar med små medel. Typ: någon som kan koka en sjukt god gryta av det som finns hemma.

– Under sommaren började jag reflektera över vart jag varit, vart jag ville ta mig och vilka grundpelare mitt artisteri står på. DIY var en av de saker jag kom fram till. I samma veva såg jag en dokumentär om showgirls från Mexico som jag blev så sjukt tagen av. Det blev så tydligt för mig att kvinnorna i dokumentären också sysslade med DIY. De var sina egna managers, designade sina egna kläder, övade dans och sång hemma. Har du sett den? Den heter Nattens drottningar. Den följer i alla fall gamla showgirls, som är 60+, och som saknar ekonomiskt kapital. Deras storhet har legat i deras kroppar, och trots att den konsten de skapat är mycket större än deras utseende så kan de inte stå på starka ben när deras utseende tynar bort. Istället försvinner allt.

– När jag såg den så tänkte jag att wow, det där kanske blir jag en dag! Det är sorgligt att jag kunde identifiera mig med dem eftersom jag är långt ifrån 60 eller 70 eller ens 40. För jag känner av åldern. När du är det nya som har hänt – jag har haft den grejen en gång – då behövde jag inte alls anstränga mig på samma sätt. Allt jag gjorde var inte nödvändigtvis lika genomtänkt som jag känner att det måste vara idag. Oavsett vad du gör som kvinnlig konstnär är du bara intressant när du är oförstörd. Någon jävla virgin. Och när du väl förlorat oskulden så är du förbrukad. Även om vi fortsätter hylla kvinnliga artister så leder det systemet till att de äldre kvinnliga artisterna hela tiden slussas ut. Ta Jenny Wilson som ett exempel: för fyra år sedan vann hon bland annat en grammis för Årets producent. Fick hon några nya producentjobb för det? Nä. I andras ögon var hon fortfarande bara en kvinnlig artist och då spelar det ingen roll att hon är en otrolig producent. Vad det handlar om är om du kan fortsätta jobba eller inte. Kvinnor har ett sådant kort bäst före datum. Då frågar man sig: ”Varför är min tid över?” Men svaret är: ”Jag är inte över.” Hur gammal är du?

24.

– Då har du bara några år kvar gumman, säger hon med glimten i ögat.

Jag hade gärna pensionerat mig imorgon (om jag hade pensionssparat), men då skulle jag så klart vara långt ifrån nöjd med det jag åstadkommit.

– Det är så lätt att se på sitt liv som svart eller vitt: antingen kommer jag att vinna eller så kommer jag att förlora, antingen kommer jag att vara lycklig eller så kommer jag att vara olycklig – det finns inga nyanser i det tankesättet. För mig har det varit mycket så. ”Om inte det här går så är mitt liv över.” Och jag tänker: ”din lilla skitunge, du har ingen aning om vad det innebär att ditt liv är över. Det är så långt ifrån verkligheten.” När det är över så är det över, men tills dess så är jag ju här. Nu börjar det sätta sig att det varken var eller är så stressat.

– Jag har haft väldigt mycket komplex för att jag inte var Amy Winehouse när jag var tolv. Men det är få som kan vara det. Jag är en stolt late bloomer istället.

Under pauserna i spelningen kunde man höra din röst i högtalarna. Hur växte det narrativet fram?

– Jag ville att det skulle vara om att man var i en snöglob tillsammans med mig, där jag kunde prata om väldigt privata saker utan att jag behövde visa mitt ansikte precis då. Mina referenser är otroligt viktiga för mig och jag ville hitta ett sätt att förmedla dem på scen, men i mina ord. Det du hörde var bland annat en svensk översättning av mina låtar It’s over och Equality, och en översättning av Mariah Careys låt Hero. I all glädje, glitter och glamour ville jag dela med mig av ilskan och sorgen jag varit i, och kanske fortfarande är i, utan att tvinga fram en reaktion från publiken när jag säger det.

– Equality har blivit en låt som för mig representerar the quest for fame, och att jag är desperat efter min publik och deras kärlek. En showgirl är ingenting utan sin publik. Det blir en bävan: ”om ni älskar mig så gör jag allt allt allt för er”. Jag kan ibland känna mig patetisk i min vilja att bli älskad och att älska.

Hur ser du på kändisskapet då?

– Jag ser mig inte som en känd person. Jag är known i vissa kretsar, och det är ok. Men jag tror jag skulle tycka det var jättejobbigt om jag var till exempel folkkär. Vilket helvete, tänk att vara Pernilla Wahlgren!