”Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat sätt är obevekligt bestämda. Vi föds, mognar, åldras och dör. Redan inom den ramen ryms all glädje och all skräck. Dessutom lever vi inom de ramar människan tillsammans med naturen skapat, de sociala, de politiska, de religiösa och de vetenskapliga. Hela vårt liv är en serie försök av att inom dessa ramar förklara världen för oss själva, intill gåtans eller skrämselns gräns, eller att avskärma den och skydda oss med hjälp av inåtvändhetens symboler och driftens metamorfoser.”

Så skriver Harry Martinson i förordet av rymdeposet Aniara vars filmatisering har premiär idag. Bakom projektet står regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja, utbildade på Kungliga Konsthögskolan respektive regilinjen på Stockholms Dramatiska Högskola. Tillsammans har de tidigare gjort ett antal kortfilmer, Supporten (2011), En dag på landet (2011) och nu senast Stormaktstiden (2014) som tävlade i startsladden samma år. Nu debuterar de med långfilmen Aniara, som redan mottagits varmt på Toronto filmfestival samt häromveckan på Göteborgs Filmfestival, samtidigt som de nyligen blev föräldrar.

Det är inte helt vanligt att arbeta i par som regissörer, ni gör det och är dessutom tillsammans. Hur funkar det egentligen?

Pella Det är djävulskt mycket bättre att vara två än att vara ensam i stora projekt. Måns Mårlind och Björn Stein, Dardenne-bröderna och Wachowski-systrarna är ju några andra exempel på regissörer som arbetar i par… men ingen av dem är ju tillsammans… ​vad vi vet varje fall.

Hugo Jag skulle säga att det funkar väldigt bra, men det beror ju också på att vi har arbetat tillsammans i snart tio år. Vi känner varandra utan och innan och vet hur vi ska hantera med- och motgångar. Men jag minns bara för ett par år sedan när vi var i manus-processen, då var det bra mycket tuffare. Att arbeta ihop är också väldigt konjunkturkänsligt, när det går bra är det superkul eftersom man kan dela det med någon annan, när det går dåligt är det desto tuffare eftersom det är svårt att stötta varandra i de lägena.

Pella Det beror säkert på vad man är för person också, alltså vissa gillar ju att dela upp vardagen, ha lill-lördag, jobb och helg men hos oss flyter allt samman och jag tror att vi båda är överens om att det är så vi vill ha det.

Det låter så enkelt när ni beskriver det men vad jag vet är film också komplicerat, i vissa lägen är det nödvändigt med tydliga hierarkier och då särskilt när det gäller konstnärliga beslut. Är ni lika lugna då?

Pella Jag har gått i psykoanalys och där pratar man om att alla relationer består av en lång radda av besvikelser, missförstånd och konflikter, och det gäller ju även på jobbet, särskilt när man samarbetar flera personer. Som regissör uppstår det många situationer där man måste göra människor missnöjda, irriterade eller ledsna och det är väldigt skönt att vara två då. ​Sedan kan det vara samma sak oss emellan men om man har som utgångspunkt att missförstånd och konflikter är en del av relationen behöver det inte kännas lika laddat när de uppstår.

Hugo Sen när det gäller den konstnärliga processen och att ta beslut brukar vi oftast utgå ifrån vem som hade ursprungsidén, som med Aniara till exempel, det var Pellas idé och därför har hon alltid ”final say” men med ett annat projekt vi jobbar med är det min idé och då är det jag som har sista ordet. Men den metoden har ju vuxit fram med åren.

Pella I början när vi jobbade ihop minns jag att jag hotade med att göra slut för jag tyckte att du hade en väldigt dålig flashback-scen i en kortfilm, idag är vi väl lite bättre på att hantera sådana situationer…​

”Om Mars hade varit beboeligt och vi var på väg dit i ett fartyg känns det som att det med största sannolikhet hade varit ett projekt finansierat av företag som såg vinstmöjligheter i det.”

Jag läste i DN att du, Pella, fick iden om att göra film av Aniara i när du och din mormor lajvade den på Sabbatsbergs sjukhus i samband med att hon blev sjuk. Något som jag antar gör att relationen mellan dig och verket är väldigt intim och nära. Men hur har det varit för dig, Hugo, att komma in efter och ”knyta an” till boken?

Hugo Jag har alltid älskat sci-fi och har en bakgrund inom rollspel så när Pella berättade om sin idé gick jag igång direkt, Aniara är på ett sätt en helt unik sci-fi berättelse som jag inte sett innan.

Pella Jag har egentligen aldrig varit särskilt inne på sci-fi innan jag träffade Hugo, han är ju nörden som älskar genres och att bygga upp olika världar.

Dikterna i Aniara är extremt rika på handling, det finns så många sidospår och olika små berättelser som kunnat filmatiseras. Hur har urvalet av ursprungstexten gått till?

Pella Vi har varit extremt lojala med texten och försökt att ligga den så nära som möjligt. Dikterna är ju skrivna på vers så det finns ingen dialog, och där har vi omvandlat och översatt äldre beskrivningar och ord till lite mer samtida versioner, men själva händelseförloppet är detsamma i boken som i filmen. Det vi har gjort är att addera lite mer hoppfullhet i filmen, jag tror inte att vi hade fått pengar annars, ingen vill se en så sorglig berättelse, det är alldeles för outhärdligt.

Filmen är inspelad på Mall of Scandinavia, en finlandsfärja och på Waterfront. Är det verkligen framtidens kulisser?

Hugo Jag tror att fartyget Aniara är inspirerad utav de platser och miljöer som vi var på under tiden idén kom till. Dels Sabbatsbergs sjukhus där din mormor [Pella] var inlagd, dels Vegas där vi reste runt men också bara vår omgivning. Vi tittade på mycket annan sci-fi och noterade att det fanns en vilja att skapa framtiden som något häftigt och högteknologiskt men att det ändå ofta landade i en scenografi och en miljö som var enormt präglad av sin egen samtid. Så istället för att försöka hitta på ett nytt universum för Aniara så landade vi i att lägga händelsen i vår egen samtid.

Om Mars hade varit beboeligt och vi var på väg dit i ett fartyg känns det som att det med största sannolikhet hade varit ett projekt finansierat av företag som såg vinstmöjligheter i det. En slags lyxigare finlandsfärja sponsrad av klädmärken, banker, Ryanair och ritat av White arkitektkontor.

Pella Proust skrev ju att det som ligger i framkant, det som verkligen är avantgarde inte framstår som avantgarde utan som tomt och tråkigt eftersom vi inte har verktygen att tolka det.

I andra uppsättningar och när man läser forskning om Aniara brukar Mimaroben [karaktär i berättelsen] könas som kille. Hos er är det en kvinna, varför?

Pella Jag tror att det är så enkelt som att vi älskar Emelie Jonsson och skrev filmen för henne. Sedan är det väl också på tiden att det ska vara mer kvinnliga huvudroller och i verket står det faktiskt aldrig att Mimaroben är en han.

Det står överallt att filmen är väldigt aktuell i och med dagens klimatkris och så vidare men jag upplevde det snarare som tvärtom… Alltså om Harry Martinson var rädd för undergången 1956 så kanske det är ett tecken på att vi alltid kommer förhålla oss till att vara rädda för vår egen undergång.

Hugo Harry förhöll ju sig till kärnvapenhotet som har vissa likheter med dagens klimatkris, men vår ambition med filmen var inte att föra fram någon budskap eller kommentera samtiden.

Pella Ja, alltså jag fattar egentligen inte varför en film ska beskrivas som aktuell, varför är det viktigt? Jag tycker av principskäl att vi inte ska förhålla oss till hur filmen beskrivs men det jag kan säga är att hela idén började på ett väldigt existentiellt plan, med min mormors stroke, och att livet och döden är väldigt centralt för hela berättelsen. Barnet som föds för att dö, livets oändlighet och vad det finns för mening i det. Harry undersöker ju livets biologiska begränsningar och de har vi alltid behövt förhålla oss till oavsett vilka ramar som samtiden begränsar det med. Men sedan kan man inte heller förneka klimatet m filmen på något sätt väcker tankar om hur vi ska hantera mänsklighetens framtid är det väl bara bra.

Det som är lockande med att leva på Aniara till skillnad från livet i grådaskiga Stockholm är ju Miman, en sådan plats tänker jag saknas just nu, där människor kan få tröst och bearbeta sorg tillsammans. Har ni någon motsvarighet till mima i ert liv?

Pella Harry Martinson menade väl att Miman är kulturen och naturen men när vi gjorde filmen var vi ju tvungna att konkretisera den till något mer specifikt och då blev hon det där mjuka rummet där människor ligger och fjärrskådar ner i kuddar. Men jag har nog inget specifikt som representerar Miman i mitt liv, om jag ska lyssna till Martinson borde jag kanske vara mer i naturen men jag får liksom ont i ryggen bara av att tänka på en skogspromenad. Men om jag får en riktig livskris kanske det är det eller kyrkan som blir min räddning. Eller så får jag gå tillbaka till psykoanalysen.

Hugo För mig har nog vår bebis fått någon slags mima-funktion i livet, han ger ju ett lugn, ett här och nu som får mig att slappna av. Innan han föddes så kunde jag få stress när jag tänkte på världens undergång och klimatet men när han är med så blir allt väldigt konkret.

Pella Är det för att han ser ut som en liten gubbe?

Har ni några favoritdikter från Aniara?

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv men glömde vara.

Jag reste runt alltet runt men glömde fara –

Ty jag satt fånge här i Aniara.

Sång 18, Aniara

Skönt att man ibland får glömma

Skönt att bara korta stunder få sitt minne sig serverat

Skönt att inte bli påmind

om sin tröga själavandring

Sång 72, Aniara